Jag trivs inte hemma längre :-(

Jag har en 4:a åring och en 2 åring:

 -Fastän mitt barn är rätt duktig på att plocka undan efter sig så ligger det leksaker/grejer/teckningar/:åosv överallt utspritt i hela huset!?

Gör det här med, har tom slutat plocka undan grejerna utan skjuter det till sidan istället, det rivs ju ut lika snabbt igen.  Förutom om vi ska få besök då..

-JAg känner inte att jag får ha nga av mina grejer i fred, allt skall undersökas, kollas igenom, osv. Har jag ngt som är jätteviktigt att ha i fred så måste jag gömma det på en säker plats (det mesta hittas).

Ja vad ska man svara, dom är små och upptäcker livets alla saker. Bara att inse att det är så.

-Kan ni fixa med ngt eget projekt när barnet/-n är vakna? Typ baka, hänga tvätt, diska..

Klart vi kan, hur ska man annars få ihop dagarna? Kan inte du det? Och om inte, varför?

-Måste ni hela tiden leka/uppmärksamma/svara på frågor/lyssna på ert barn?

Inte leka hela tiden men uppmärksamheten vill dom väl ha nästan hela tiden på olika sätt.

-Vem pratar mest vid middagen? Har ni lugna middagar? Kan ni föra ngt vuxensamtal er vuxna emellan alls?

Nja, lugna och lugna. Den stora tjötar och den lilla kladdar. Så där jätte lugnt är det väl inte men inget jag lider av.

-Om ni vuxna pratar vill ert barn omedelbart ha er uppmärksamhet?

Japp hela tiden!

-KÄnner ni harmoni i vardagen? Att ni kan andas?

Ja, men vissa dagar är väl mindre roliga än andra. Och andra är helt underbara!

Jag har en kille på 4½och en tjej på 1½.
Leksaker överallt - jo det har vi fram till barnen ska lägga sig, då får alla hjälpa till att plocka undan. innan dess så tas det bara undan "stora projekt" som lera, ritsaker och lego. Om det stör mig? Förut Ja, men nu Nej.
Grejjer ifred? - Jo det tycker jag att jag får ha, ingen av ungarna leker i vårt sovrum och har jag någon väska som tycks vara intressant att utforska ställer jag den på hatthyllan där ingen når.
Fixa egna projekt - Japp jag både diskar, bakar, hänger tvätt och lagar mat. Ibland med mer hjälp än jag önskar, men vill jag vara ifred så får jag det. Och kraschar båda barnen samtidigt så får dom sysslorna vänta lite
Leka/uppmärksamma/prata hela tiden - Nej dom båda är duktiga på att sysselsätta sig själva med diverse lek. Utomhus går ännu bättre än inne. Men nog upptar det ändå stor del av ens tid ja.
Vem pratar mest - det gör nog vi vuxna, vi har dåligt bordsskick allihopa. Jag och pappan går ofta från bordet och börjar med städning och disk och ungarna väsnas och håller på vid bordet- men det är helt vårt eget fel och något vi försöker jobba på :)
Känner ni harmoni i vardagen- de dagar som jag GJORT något aktivt med barnen, kanske gått till en lekpark, suttit med och lekt riktigt ärligt och ordentligt och engagerat mig i vad dom gör - ja då känner jag harmoni. Men ju mindre jag själv gör med dom, desto mindre harmoni känner jag.
MEN jag har dom på dagis eftersom jag studerar och vet att jag kände annorlunda när jag var hemma helt på heltid. Men att försöka komma på aktiviteter som ni alla tycker är roliga kan vara ett tips för att stå ut där hemma.
Och att göra små kortare projekt, det behövs kanske inte ritas mer än 10 minuter tillsammans för att bägge ska känna att dom fått göra något rolig, och kanske då kan leka lite mer själv efter å så....

Hej du!
Jag har också en 4 åring hemma, en dotter, samt en 8 mån liten son. Läser igenom ditt inlägg och känner igen mig i det mesta. Jag kan dock inte känna igen mig i just att inte trivas hemma längre men känner att det emellanåt känns jäkligt tufft. Livet förändrades verkligen drastiskt när man fick barn! Jag har en väldigt dominant och viljestark liten 4 åring som just nu går igenom en trotsperiod, men jag brukar tänka att det faktiskt nog går över snart och att det är en naturlig normal fas helt enkelt. men visst är det som du säger att det är svårt att ha ens egna saker i fred och att det mesta i vardagen idag går ut på att just bara vara mamma, man har på något sätt ingen egen identitet förutom just att vara mamma.  Under familjemiddagarna är det just hon som pratar och hörs mest, sjunger, skriker, vägrar äta, äter tyst emellanåt, kommer igång med nån diskussion, så visst är det svårt att ha vuxensamtal, men vi försöker ha det ändå och dom får bli som dom blir så att säga. Men det är eg först när barnen sover som man kan ha lite kvalitets vuxentid, så är d ju. Jag håller absolut med om bristen på harmoni i vardagen, ofta  mycket stress och fokus på mat, blöjor, bad, dagis, utflykt, möten, mjölken som spills ut, tjafs inför nattningen på kvällen, osv. Jag tycker att det känns jobbigt ibland men tänker att det är såhär livet är just nu när ungarna är små. Vi hjälps åt väldigt bra här hemma och båda jobbar och är hemma med lill killen så att båda får komma iväg och se lite annat också. KÄnner också lite andnöd ibland, ganska ofta faktiskt, men känner ändå att alltihop är självvalt och värt det! Vi har just nu riktigt jobbiga nätter med lillen, vaknar en gång i timmen och vill upp osv, riktigt jobbigt. Men samtidigt som jag tycker det känns jobbigt så tittar jag ibland på min 4 åring och tänker att guuud va stor hon blivit! när hände detta? Hon blev plötsligt så stor när hon fick en lillebror. Och vi skrattar varje dag över saker hon undrar och säger. Jag förstår precis hur du känner, känner igen mig i det mesta. Men snart är dom stora och flyttar hemifrån och då kommer jag gråta varje dag! haha. Stor kram

Har en 5,5 år och en 3 år. Känner igen en hel del av det du skriver. Ibland när det går helt överstyr får sambon åka iväg med barnen en dag när vi precis har städat så jag får njuta av frid, lugn och ro i ett prydligt hem. När de är hemma hamnar det genast leksaker överallt. Förmodligen skulle man kunna ändra på det, att lära dem att leksaker bara ska vara på deras gemensamma rum, men vi har inte gjort så. Det är så tydligt att de vill vara där vi är. Teckningar ska vi inte tala om. Vi har ett hyllplan avsatt i en hylla i köket till dem, och så slänger vi med jämna mellanrum.

Våra grejor får vi ha ifred som tur är, de är faktiskt inte intresserade av dem.

Det är med att hänga tvätt, diska osv har vi tagit tag i - ett tag gick det åt att det inte gick att göra något när de var vakna, men där fick jag spader och det har vi vänt. De får finna sig i att man sysslar med sånt som hör till hushållet. Naturligtvis blir det ibland bråk eller händer saker med dem som gör att man måste gå ifrån, och det är lite stressande, men ofta funkar det rätt bra. Allra helst om de är med och hjälper till (helst 5,5-åringen då - en 3-åring som "hjälper till" är också rätt jobbigt). Det är ju svårare med en bebis dock.

Ja, de är väldigt pratglada och man ska oftast svara, lyssna och uppmärksamma. Kan vara kul ibland men ibland får man säga ifrån att jag kan inte prata just nu.

Middagarna - det är alldeles för dåligt med vuxensamtal där och det är inte särskilt lugnt. Å andra sidan pratar vi ofta med dem om hur de haft det under dagen och det vill vi ju veta. Men det blir för mycket om dem och för lite om oss. De avbryter gärna om vi försöker prata med varandra, vi säger ifrån men då blir det sura miner och gnäll.

Harmoni i vardagen - inte ofta. På ett sätt har vi harmoni eftersom vi har kortat arbetstiden och inte behöver skynda oss till och från dagis. Men det är ständigt lock och pock att få treåringen dit man vill alt. vilda protester om man står fast vid vad man själv vill. Trotsåldern är inte så harmonisk i sig... Båda är också väldigt viljestarka. Ibland, när de leker tillsammans utan bråk eller man är ute och har picknick på en sten eller så kan det vara harmoniskt även med dem. Men normalt sett är det väldigt skönt när de somnat, i bästa fall kl 20, och man får andas igen.

Tänker ibland på det som någon klok människa sa att är man 2 personer finns bara en relation. Är man 4 så finns det plötsligt 6 relationer (möjliga parvisa kombinationer mellan alla). Det märks! Sen skulle jag inte önska ett hem där barnen lekte försynt på sitt rum utan att märkas, eller att de satt tysta vid bordet. Men jag känner ibland att vi borde lära dem mer att inte ta över helt, att vuxna också måste få prata med varandra i lugn och ro. Svår balansgång. Det känns viktigt att det inte blir så illa att man inte trivs hemma - åtminstone inte hela tiden. Barnvakt är inte helt fel som en paus ibland.

Har en pojke på snart 5 år och en flicka på 3,5 år.

-Fastän mitt barn är rätt duktig på att plocka undan efter sig så ligger det leksaker/grejer/teckningar/osv överallt utspritt i hela huset!?
Ja, det gör ofta det. De är dock duktiga på att plocka undan också när man ber de och ställer jag äggklockan på 15 minuter är allt borta innan den ringer (den leken gillar både jag och dem)

-JAg känner inte att jag får ha nga av mina grejer i fred, allt skall undersökas, kollas igenom, osv. Har jag ngt som är jätteviktigt att ha i fred så måste jag gömma det på en säker plats (det mesta hittas).
Mina barn rotar inte så mycket i saker öht faktiskt. Fast mina hårgrejer och sminket skulle de nog gärna leka med om de fick tag på det.

-Kan ni fixa med ngt eget projekt när barnet/-n är vakna? Typ baka, hänga tvätt, diska..
Är olika från dag till dag. Ibland får jag hålla på själv och ibland är de med och hjälper till. Att baka och hänga tvätt funkar fint. Vill jag sy så ritar de bredvid etc.

-Måste ni hela tiden leka/uppmärksamma/svara på frågor/lyssna på ert barn?
De vill gärna det men jag kan be de vara tysta och det funkar en stund.

-Vem pratar mest vid middagen? Har ni lugna middagar? Kan ni föra ngt vuxensamtal er vuxna emellan alls?
De pratar hela tiden oftast och observerar och funderar. Men vi kan be dem vara tysta så att mamma och pappa frå prata och då dämpar de sig oftast. Jag minns från min barndom att mamma och pappa ville prata under middagen och vi fick då vara tystare.

-Om ni vuxna pratar vill ert barn omedelbart ha er uppmärksamhet?
Ja, ofta. men återigen, vi kan be dem vänta på sin tur vilket de gör.

-KÄnner ni harmoni i vardagen? Att ni kan andas?
Vissa dagar inga problem, andra dagar inte alls. Men det beror mer på hur jag mår. Mår jag bra och inte är stressad blir de lugna och jag orkar också aktivera dem på ett annat sätt. När jag är trött (som idag, jag har jetlag och har sovit dåligt) och de är halvkrassliga så blir harmonin sådär...

Har en son på drygt 4 år och en dotter på drygt 1 och är föräldraledig.

-Fastän mitt barn är rätt duktig på att plocka undan efter sig så ligger det leksaker/grejer/teckningar/osv överallt utspritt i hela huset!? Så är det här oxå, men sonen brukar plocka upp efter sig om jag föreslår att vi ska göra det tillsammans. Det går extra bra om vi tävlar om vem som gör det snabbast.

-JAg känner inte att jag får ha nga av mina grejer i fred, allt skall undersökas, kollas igenom, osv. Har jag ngt som är jätteviktigt att ha i fred så måste jag gömma det på en säker plats (det mesta hittas). Jag får ha det mesta ifred - sonen brukar fråga vad saker och ting är men det är inte så ofta han bara tar något. Dottern däremot är i utforskarålder så henne får man passa sig för. Som tur är når hon inte så högt upp ännu.

-Kan ni fixa med ngt eget projekt när barnet/-n är vakna? Typ baka, hänga tvätt, diska.. Inga problem - de får hjälpa till efter egen förmåga.

-Måste ni hela tiden leka/uppmärksamma/svara på frågor/lyssna på ert barn? Det går i vågor under dagen - ibland försvinner sonen in på sitt rum och bygger med lego i en halvtimme eller sitter ett tag framför datorn å spelar spel på Bolibompasidan. Annars är det mycket varför-frågor.

-Vem pratar mest vid middagen? Har ni lugna middagar? Kan ni föra ngt vuxensamtal er vuxna emellan alls? Middagarna är oftast inte lugna - sonen sitter inte stilla å han pratar mest hela tiden. Dottern däremot brukar vara nöjd.

-Om ni vuxna pratar vill ert barn omedelbart ha er uppmärksamhet? Inte alltid men ofta.

-KÄnner ni harmoni i vardagen? Att ni kan andas? Ja faktiskt så gör jag det. Såklart blir man less ibland på alla frågor, skrik från dottern och leksaker överallt men det finns så många stunder som väger upp det. Jag brukar passa på att umgås med sonen när dottern sover middag och då målar vi med vattenfärger, bygger med lego, bakar eller nåt sånt.  Är det bra väder när dottern ska sova så tar vi en promenad tillsammans - sonen cyklar å jag går. När båda är vakna å det är fint väder försöker jag hitta på saker vi kan göra ute tillsammans. Idag gräddade vi våfflor ute på altanen till lunch å det var jättemysigt!

Tack snälla för era utförliga svar!!! Vad skönt det var att läsa att vi kanske inte har det så mkt mer kaotiskt än andra.. Känns lite lättare då att acceptera. Och kanske kan vi jobba lite med att jag måste tillåtas att göra mer saker hemma såsom disk städ eller bakning osv. Att vi kanske inte måste ge 100% uppmärksamhet heela tiden. Ibland går det bra men rätt ofta känner jag att hjälp jag måste kunna få röra mig fritt i mitt eget hem.. Är 4-års åldern förresten en extra krävande o känslig ålder???

Inte vad jag hört, men det skiljer sig säkert mellan barn. Mina (som sagt 3,5 och snart 5) är lugnare, trevligare och går att prata mer nu än för ett år sen (framförallt den yngsta).

Vår kille är 3 år och 10 månader, och så har vi en tjej på 1 år och 8 månader.

-Fastän mitt barn är rätt duktig på att plocka undan efter sig så ligger det leksaker/grejer/teckningar/osv överallt utspritt i hela huset!?

Våra barn vägrar att plocka undan, så därför ligger det alltid leksakser och grejer precis överallt utspritt i hela lägenheten. Sonen gillar dessutom att riva sönder papper i småbitar och sprida ut överallt. Detta kaos gör att jag inte trivs i vårt hem längre. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att se hur det ser ut här.

-JAg känner inte att jag får ha nga av mina grejer i fred, allt skall undersökas, kollas igenom, osv. Har jag ngt som är jätteviktigt att ha i fred så måste jag gömma det på en säker plats (det mesta hittas).

Inget får vara ifred någonstans.

-Kan ni fixa med ngt eget projekt när barnet/-n är vakna? Typ baka, hänga tvätt, diska..

Nej, inget projekt som jag vill göra för min egen skull. Fylla och tömma disk- och tvättmaskin funkar oftast, men det kallar jag inte "eget projekt".

-Måste ni hela tiden leka/uppmärksamma/svara på frågor/lyssna på ert barn?

Ja.

-Vem pratar mest vid middagen? Har ni lugna middagar? Kan ni föra ngt vuxensamtal er vuxna emellan alls?

Det är alltid kaos. Vi vuxna kan absolut inte prata med varandra. Försöker vi blir vi genast avbrutna av vilt skrikande barn eller barn som häller ut något eller kladdar för att få uppmärksamhet. Man får vara glad om man överhuvudtaget får sitta ner en minut i sträck någon gång under måltiden.

-Om ni vuxna pratar vill ert barn omedelbart ha er uppmärksamhet?

Ja.

-KÄnner ni harmoni i vardagen? Att ni kan andas?

Nej. All kraft jag kan uppbåda går till att överhuvudtaget klara mig genom dagen.

Vet inte om den åldern är extra krävande men jag tycker att trotsen byter skepnad hela tiden så när man lärt sig hantera en slags trots och utbrott och hittat de knep som funkar, då dyker nåt nytt upp och så är man tillbaka på ruta ett igen. En 4-åring går ju att prata med och förklara saker för medan en 1-åring är lättare att lura till bra humör igen - då kan det ju räcka med att säga: Titta, en traktor! med glad röst så är allt frid å fröjd igen.