Jag trivs inte hemma längre :-(

Det var jag som skrev ts för drygt 3,5 år sedan. Sedan dess har det kommit ytterligare en lillebror I familjen. Jag älskar mina barn så att jag kan bli galen men det är med sorg jag konstaterar att jag känner likadant som i ts..
Vi får inte ngn ordning på vardagen. Min man och jag har börjat slita lite på varandra, vi får inte riktigt ngt andrum.
Pojkarna är fantastiska... men tre pojkar är.. energiska, högljudda, livliga, klättrande, kivande etc etc. Vi vuxna är rejält slitna och vi vet inte vad vi skall göra. Ibland drömmer jag om att få åka bort själv, eller att de andra gör det så att jag för en gangs skull kan få vara ensam hemma.
Jag står inte ut längre snart

Molly1989 jag tror inte mitt mående har med antalet barn att göra. Ettan har varit oerhört krävande. Tvåan var väldigt enkel. När jag skrev ts var han bara en månad.

Jag älskar mina barn oändligt och vi ville vara en stor familj.

Trött sliten o less kan man väl bli vare sig man har ett eller tre eller inga barn!

Det har funnits fler dimensioner i hur jag mår oxå. Eller orsaker. Som vantrivsel på jobb. Många missfall. Flyttat till ny ort där vi inte rotat oss. Etc.

3barnsmammaofrun, tack söta för ditt inlägg. Jag började nästan gråta för det var klokt och träffande.

Jag har nog varit o är lite smådeppig, och det har nog varat länge. Jag har liksom tappat bort mig själv sakta men säkert. Jag gillar vara hemma mkt med barnen trots allt, fastän det är urjobbigt. Vi flyttade från Sthlm till en pytteliten ort för 5 år sedan o bor nu i världens bästa hus o omgivning.

Men.. det är isolerat här. Och vi känner inte många. Det blir liksom ensamt och man tappar helt det vardagligt sociala. Vi har kvar våra gamla vänner men blir inte jätteofta vi ses.

Så har jag 6 år bakom mig av vantrivsel på jobb o 3 missfall. Så det har varit lite tungt.

Nu har jag nytt jobb som känns bra. Men behöver få ett uppsving överlag. Och mer lugn o harmoni hemma. 3 pojkar är som sagt rätt energiskt krävande.. 1,5 och 3,5 och snart 8.

Önskar ngn kunde råda, vart skall vi bo? Hur skall vi finna mer lugn? Hur skall vi ha det för att bli mer lyckliga? Vad saknas?

Bra råd jag fick att gå på promenad etc. Här i skogen är lite för mörkt men jag fattar poängen och finns säkert annat att göra..

Tack igen 3barnsmamman vad klok du är! Önskar en sån som du bodde i min närhet .

Du själv har tre barn låter det som, är de större? Hur upplever du tillvaron?

Jag vet inte injaga är smådeppig eller deprimerad på riktigt. Tror ngnstans mittemellan kanske. Allmänt låg liksom. Och känner mig inte lycklig riktigt även om jag är väldigt lycklig över min familj och andra ting.

Vill få mer ork. Och lust till grejer. Laga mat till ex. Det älskar jag. Men typiskt sånt som inte känns så kul längre. Eller att se fram emot saker. Eller att planera grejer.

Jag ska verkligen ta mig en funderare på vad jag behöver o skulle må bra av. Jag skrattar på jobbet varje dag numera och det känns jättekul! Men jag ska klura på vad jag behöver utöver det.

Kram!

Jazzkermit, jag bollar gärna.. känner mig lite ensam även om min man o jag pratar massor om det.

Kanske kan vi stötta varandra lite.

3barnsmamman, tack igen, vad härlig du är som tar dig tid att svars till mig. Det värmer verkligen!

Du verkar vara klok och det du skriver låter vettigt.

Apropå ljud o barnens röster, jag har blivit så extremt känslig för stoj o stim. Jag liksom reagerar m hela kroppen o själen. Ibland kanske med all rätt men ibland känner jag ju att det är jag som är överdrivet känslig. Men svårt att värja sig för det blir en ofrivillig stress i kroppen.

Jag skall tänka på dina tips om pyssla lite för sig själv. Jag har släppt det för att jag känner mig lite likgiltig men ska försöka ta mig i kragen.

En annan oro är mitt nya jobb som är heltid men som jag egentligen vill jobba deltid på. Jag är fortfarande provanställd så känns lite illa att gå ner i tid men får klura lite på det där.

Tack för att du delade med dig om dig o ditt. Och kram igen.