Jag trivs inte hemma längre :-(

Har en 5,5 år och en 3 år. Känner igen en hel del av det du skriver. Ibland när det går helt överstyr får sambon åka iväg med barnen en dag när vi precis har städat så jag får njuta av frid, lugn och ro i ett prydligt hem. När de är hemma hamnar det genast leksaker överallt. Förmodligen skulle man kunna ändra på det, att lära dem att leksaker bara ska vara på deras gemensamma rum, men vi har inte gjort så. Det är så tydligt att de vill vara där vi är. Teckningar ska vi inte tala om. Vi har ett hyllplan avsatt i en hylla i köket till dem, och så slänger vi med jämna mellanrum.

Våra grejor får vi ha ifred som tur är, de är faktiskt inte intresserade av dem.

Det är med att hänga tvätt, diska osv har vi tagit tag i - ett tag gick det åt att det inte gick att göra något när de var vakna, men där fick jag spader och det har vi vänt. De får finna sig i att man sysslar med sånt som hör till hushållet. Naturligtvis blir det ibland bråk eller händer saker med dem som gör att man måste gå ifrån, och det är lite stressande, men ofta funkar det rätt bra. Allra helst om de är med och hjälper till (helst 5,5-åringen då - en 3-åring som "hjälper till" är också rätt jobbigt). Det är ju svårare med en bebis dock.

Ja, de är väldigt pratglada och man ska oftast svara, lyssna och uppmärksamma. Kan vara kul ibland men ibland får man säga ifrån att jag kan inte prata just nu.

Middagarna - det är alldeles för dåligt med vuxensamtal där och det är inte särskilt lugnt. Å andra sidan pratar vi ofta med dem om hur de haft det under dagen och det vill vi ju veta. Men det blir för mycket om dem och för lite om oss. De avbryter gärna om vi försöker prata med varandra, vi säger ifrån men då blir det sura miner och gnäll.

Harmoni i vardagen - inte ofta. På ett sätt har vi harmoni eftersom vi har kortat arbetstiden och inte behöver skynda oss till och från dagis. Men det är ständigt lock och pock att få treåringen dit man vill alt. vilda protester om man står fast vid vad man själv vill. Trotsåldern är inte så harmonisk i sig... Båda är också väldigt viljestarka. Ibland, när de leker tillsammans utan bråk eller man är ute och har picknick på en sten eller så kan det vara harmoniskt även med dem. Men normalt sett är det väldigt skönt när de somnat, i bästa fall kl 20, och man får andas igen.

Tänker ibland på det som någon klok människa sa att är man 2 personer finns bara en relation. Är man 4 så finns det plötsligt 6 relationer (möjliga parvisa kombinationer mellan alla). Det märks! Sen skulle jag inte önska ett hem där barnen lekte försynt på sitt rum utan att märkas, eller att de satt tysta vid bordet. Men jag känner ibland att vi borde lära dem mer att inte ta över helt, att vuxna också måste få prata med varandra i lugn och ro. Svår balansgång. Det känns viktigt att det inte blir så illa att man inte trivs hemma - åtminstone inte hela tiden. Barnvakt är inte helt fel som en paus ibland.

Känner igen mig, det var en jätteomställning att försöka få in de nya rutinerna att lyckas komma iväg med en bebis och ett storasyskon som kanske inte vill/inte klär på sig utan hjälp osv. Dessutom alla hormoner i en själv som man har efter förlossningen och ev. sömnbrist. Det är mycket på en gång, förutom misstrivsel pga oreda och att man aldrig får tänka en tanke färdigt. För oss var det jätteviktigt att turas om att få sova, att sova varje möjlig stund på dagen, och att få egen tid ibland. Tack vare det tog vi oss igenom men det var ett tufft år. Storasyskontrots samtidigt orkar man nästan inte med...

När det gäller den andra biten med stök, att bli avbruten osv tror jag det är väldigt olika hur känslig man är för det. Jag är endabarn och uppvuxen mycket själv och tycker också väldigt mycket om lugn och ro och ordning. Jag har aldrig haft någon som stökat till förutom jag själv (min sambo för all del men han är också ordningsam). Då är det lätt att hamna i misstrivsel när det plötsligt är barn som stökar till massor och ökar ljudnivån med typ 1000 %. Man får väl försöka mötas halvvägs - försöka lära dem så gott det går att det är fler som vill prata och vänta på sin tur, lära dem att lägga teckningar etc på ETT ställe så de inte är överallt, och sen jobba med sig själv också så man kan acceptera en annan nivå än tidigare, för det går ju bara inte att ha det likadant som i livet utan barn.

Men kan ni inte göra just det du säger då? Antingen får du åka bort ett dygn själv någonstans, eller så får mannen ta barnen och åka och bo någon annanstans ett dygn? Det är vår räddning att göra så någon gång i halvåret - jag blir en ny och bättre människa. Allra helst så ska de åka bort, vi städar INNAN de åker, och så får jag njuta själv i ett städat hem. Underbart! (Ändå är våra inte så små längre, men det är så himla skönt att vara ensam!)