Åg jag förstår dig! Men det är viktigt att tänka på att det är du och din man som bestämmer hur det ska funka hemma, inte era barn! Visst måste man kompromissa när man har barn i familjen, men det är fortfarande ni vuxna som ska sätta gränserna och allt handlar om att ALLTID vara konsekvent.
-Fastän mitt barn är rätt duktig på att plocka undan efter sig så ligger det leksaker/grejer/teckningar/osv överallt utspritt i hela huset!?
* Våra barn städar varje kväll innan de ska sova, vi får dock hjälpa till med att visa dem vart allt ska vara, annars slarvar de gärna.. Vi hjälper också till i städningen.
-JAg känner inte att jag får ha nga av mina grejer i fred, allt skall undersökas, kollas igenom, osv. Har jag ngt som är jätteviktigt att ha i fred så måste jag gömma det på en säker plats (det mesta hittas).
* I vår familj heter det "Mammas" eller" Pappas", vi säger så till allt som är våra privata saker och så tjatar vi varje gång de visar intresse för det och nu är det en regel som funkar. Jag kan lägga dator, telefon, bok osv och bara upprepa "mammas" och de vet att de inte får röra. Men de har också saker som är deras som syskonet inte får röra tex den äldstes Nintendo DS. Jag tror att det är bra att de tidigt lär sig att vissa saker är ens egna och alla måste respektera varandra.
-Kan ni fixa med ngt eget projekt när barnet/-n är vakna? Typ baka, hänga tvätt, diska..
* Det gör jag flera gånger dagligen, de är välkomna att vara med tex i tvättstugan men då måste man också följa reglerna (peta inte på kemikalier, tryck ej på knappar osv) annars åker de ut därifrån direkt. Det lärde de sig fort och nu följs reglerna oftast (om inte åker de ut fortfarnade).
-Måste ni hela tiden leka/uppmärksamma/svara på frågor/lyssna på ert barn?
* Om de vill prata så lyssnar vi men om jag tex är upptagen säger jag det och återkommer till dem när jag är färdig och frågar vad de ville. Vi leker sällan med våra barn, däremot sitter vi oftast i samma rum men gör olika saker. Barnen leker väldigt mkt med varandra trots åldersskillnaden.
-Vem pratar mest vid middagen? Har ni lugna middagar? Kan ni föra ngt vuxensamtal er vuxna emellan alls?
* Vi vuxna pratar oftast om hur dagen varit under middagen och den äldre sonen frågar ofta om det. Vi frågar alltid honom vad han gjort på dagis, vad han ätit osv. Mycket av middagen går dock åt att rätta den lilla sonen i att inte kladda, ät med skeden, sitt på stolen osv. Den stora sonen vill ofta gå från borde när han ätit upp vilket han gör väldigt fort. Just nu har vi den diskussionen varje dag att man sitter kvar tills alla är färdiga. För oss är det viktigt att alltid förklara för barnen varför saker/ regler osv är som de är. När den äldre sonen förstår VARFÖR så brukar han finna sig i det. Middagarna är kanske inte så lugna pga lilleman men alla sitter iaf still vid bordet.
-Om ni vuxna pratar vill ert barn omedelbart ha er uppmärksamhet?
* Ofta, men alla måste vänta på sin tur att prata, även en vuxen om barnet redan pratar.
-KÄnner ni harmoni i vardagen? Att ni kan andas?
* Oftast är läget ok, men ibland när barnen har en trotsig period tex eller något annat i livet är jobbigt så drömmer man ju om tiden innan barn.... ;) Jag tänker alltid att det är tillfälligt, när barnen kommer över 5 år så blir de mkt mer självständiga och det blir mindre tjat. Dessutom lär sig syskonen av varandra och jag förväntar mig att de respekterar och hjälper varandra.
Han leker dåligt själv och måste sysselsättas. Den minsta leker fint själv.
Ibland vill jag bara flytta och ha barnen varannan vecka så man får lite lugn! Dessutom är barnen alltid mycket lugnare och roliagare när jag är ensam med dem, samma för pappan. 
. Alla tips mottages tacksamt!!