Ni som är kontaktfamilj, vad täcker ni upp för behov?

papparoll, aktiviteter, normalt familjeliv åt barnen. De får synas och höras.

Barnet behöver en pappa-figur,mamman får avlastning.
Barnet är 8 år.

Ni som är kontaktfamilj, hur ser ni på föräldrarna som behöver ert stöd?

Jo självklart men som beskrivs ovan tex så kan det ju vara attt föräldern har en livslång sjukdom och behöver hjälp helt enkelt.
Sker det alltid i hemmet hos barnet? Jag uppfattade det som att man "lämnar" (hittar inget bättre ord just nu) hos kontaktfamiljen efter uppgjord tid osv.

Eller blandar jag ihop det med en stödfamilj nu?

Vi har äntligen tagit oss mod till att skriva en ansökan om stödfamilj som vår son kan få komma till och vi får ett andrum, mycket pga av min sjukdom. Förhoppningsvis är det inte för resten av livet men mår barnet bra av det så får man se till det.
Kanske tänker jag att stödfamiljen kan gå in och stötta i de bitarna vi inte kan just nu.

Hur vi ser på dom?
Hur exakt menar du då?
Som vilka människor som helst,självklart,som behöver lite stöd en period.

Tror det finns en rädsla i att bli tittad ner på, och kanske att alla ska få veta. Om inte annat har ju väldigt många fördomar ute i samhället. Kanske är det en tröskel man måste över för att våga och sen skita i vad foolk säger, men bor man på liten ort finns dock rädslan i första skedet.

Vad säger ni till dem som frågar? Det är ju lite svårt att gömma ett barn, ja du fattar tror jag.

Vad skönt att de tog upp det!

Måste fråga, hur funkar det med pengar och så? Skickar man med det om de ska på en utflykt som kostar osv?

Är tacksam för alla era svar, det känns skönt att bolla lite med allt som snurrar även om jag stulit tråden :S

Menar du vad vi säger till barnets föräldrar? (som vi är er kontaktfamilj till)

Det har aldrig kommit på tal,faktisk.Vi har en jättebra relation,kan prata om allt som rör barnet.

Vi fick extra för utflykt till en djurpark,tex.Dock tog vi det mästa av den kostnaden från vår omkostnadsersettning.

Soc är ju den som skall stå för kostnader.

Jaha, så det funkar så?

Iofs vill man ju betala för sitt barn, självklart men det är trist om man då inte är synkade med stödfamiljen som kanske planerar saker lite hipp som happ.Nej nej, barnets familj vet nog att ni är stödfamilj, hoppas jag *ler*

Menade vad ni säger till grannar, folk ni möter i affären osv. Det är svårt att dölja ett barn som helt plötsligt kommi till typ

Hur reagerar folk om/när ni berättar att det är ert "kontaktbarn"?

Okej, ja det kan ju lika gärna vara en kompis till ditt barn. Vad fånig jag är som inte tänkte på det.

Jag är inte rädd för vad folk tycker och tänker om mig, jag är rädd för hur barnet blir bemött och hur det påverkar i det långa loppet. Jag är vuxen och kan svara för mig om varförr osv OM någon skulle fråga osv. Men ett barn är mer sårbart.
Fast det är ju inte konstigare än att man lämnar sitt barn hos sin syster eller kusin m.m.  =)

Jaha...
Vi säger helt enkelt att detta är vårt "lånebarn".Dom flesta förstår då att vi är kontaktfamilj  till barnet.
När det gäller alldeles främmande människor,säger vi inget alls! det finns det ingen anledning till.tycker jag.

TACK!
Ni ger mig verkligen en annan bild av den jag i skräck målat upp, och det gör mig varm av att veta att det finns så fina människor som öppnar sina hem för andras barn.

**************

Vårt barn är väldigt litet, eller ja, under två år. Inskolar man barnet i familjen då? Det kan ju ta ett tag menar jag. Och är det alltid bara hos stödfamiljen man möts?

Har du fått stödfamilj till ditt barn?
Vi har haft yngre barn också,än den vi har nu.
Först träffade vi föräldrar/soc-assistenter hemma hos oss.Om vi gillade varandra,och mamman villa ha oss som stödfamilj,kom mamman tilsammans med sitt barn,och en soc-assistent hem till oss,senare.
Efter det hälsade vi på hemma hos dom,ensamma.Barnet kom och var hos oss sen lite i taget,det är ju individuelt för varje barn hur fort inskolningen går.

Nej, vi har inte vågat ansöka än. Men har kontakt med enheten där det handläggs så det är bara vår ansökan som ska in så är det färdigt. Jag har en diagnos som gör att jag behöver avlastning, eller skulle behöva så jag kan orka vara den mamma jag egentligen är, eftersom inget kontaktnät finns runt i form av familj så är detta enda utvägen tyvärr. Hade hellre önskat så klart att familjen fanns.

Tack för din beskrivning hur det går till. *kram*