Nån som skaffat barn en man som spelar MYCKET tv-spel?

Var glad att han inte spelar golf.....

Precis som min då, han blir helt frånvarande. Han kan alltså sitta och spela från att han går upp tills han lägger sig. Jag brukar också somna innan honom. 
Ja han är förväntansfull inför barnet, han vill verkligen ha barn. Så jag hoppas att det blir vändpunkten 

Saian: Nä man vill inte att det ska behöva gå så långt att man nästan måste lämna människan, de verkar ju att svårt att förstå hur de själv skulle kännas om det hade varit tvärtom. Blev så sur igår kväll när jag hör onom sitta och skratta och ha trevligt med folk som pratar engelska som han inte ens känner, istället för att sitta och skratta och haa trevvligt med mig...... Det var nog himla bra att du åkte bort då så han kunde tänka ifred i lugn och ro, hur pass mkt det påverkar ens förhållande. För visst är man hellre själv, än att vara med ngn som inte är med 100%.
Va skönt att det löste sig hyffsat bra tillslut iaf!... Man tycker ju att människor av kött och blod ska prioriteras framför en plåtburk. Min sambo skämtade igår att playstationet var hans älskarinna, och att alla teknik prylar var kvinnligt....och det känns ju nästan så, märkligt nog.

me to: Ja när de är frånvarande blir man så frustrerad, man måste nästan ställa sig ivägen för att man ska få upp hans upmärsamhet ibland. Jag håller tummarna för er att spelandet dras ner när bebisen kommer, du ska ju inte behöva vara själv med allt, precis som Saian berättade. Jag flyttade till min sambos stad, där jag typ inte känner ngn, så att bara dra iväg och umgås med vänner under vardagarna är inget som går, när det är 13mil enkel väg. Jag är väldigt social av mig och umgås gärna med andra, men min sambo har inget problem av att bara vara hemma i lägenheten, där han har sitt spel.

Hej!
Har en sambo som spelar men det har inte uppstått problem kring detta om något annat uppkommer eller om jag kommer hem vill hitta på något läggs spelandet åt sidan. Förvisso rör det sig inte om alla dessa h som du skriver om. Däremot hade jag ett ex som ALLTID satt vid en dator och som sagt han var ett ex, jag var sur och tvär vissa gånger men andra så uppmuntra ja han att sitta om det kommit nytt spel,medberoende eller nått.

Jag personligen hade sett det i likhet som dig personligt om sexlivet blev lidande, har det hänt något annat o spelandet är ett anledning att gå och lägga sig sent? Även du skriver att han har två barn hur är det när dessa är hos er? spelar han lika mycket.

Spel i denna nivå är beroene lika väl som man i ett förgållande kan ena dagen acceptera eller kanske stödja det köpa spel etc, och  andra dagen va jätte ledsen, lita på dig själv men tänk efter jag skulle inte vilja skaffat barn med denna man, han har ju två sen tidigare handlade deras seperation om spelandet etc.

Lycka till!

Min man spelar tvspel emellanåt och fastnar helt i det, sitter lätt 2 dygn i sträck och isolerar sig helt. Men ofta är det datorn som lockar, inte bara spel utan koda och surfa, han sitter uppe på nätterna trots att han har jobb eller praktik att sköta. "ska bara" när jag säger åt honom att han måste sova. Så kommer han försent och är trött resten av dagen, sen på helgen sover han lääänge för att kompensera. 

Nu när vi fick barn fick han också sparken från sitt jobb och blev av med jobbdatorn han hade spelat på, det var hemskt för honom. Helt plötsligt hade han bara en dålig dator man inte kunde spela hans spel på, så det blev tvspel istället. Andra saker gjorde också att han fick depression och blev mer isolerad.

Nu är det bättre men han sitter med sin dator ofta, han var stolt en dag när han inte öppnade datorn utan lekte med sonen en stund efter jobbet. Annars öppnar han datorn och sitter med den större delen av tiden. Ber jag om hjälp så heter det "snart" detta snart kan bli allt från 10sekunder till 1 timme.

Vi ska försöka att han ska få sysslor att göra så han inte lockas att sätta sig framför datorn, för där blir han fast.

När jag var magsjuk och inte orkade ta hand om sonen så stannade han hemma från praktiken han hade men inte tog han hand om sonen. Han satt med datorn och spelade eller vad det nu var hela dagen. Jag gick och la mig men hörde hur sonen var själv i vardagsrummet medans han satt på kontoret, han hörde inte hur sonen pep och tillslut skrek av uttråkning och tristess. Så jag fick ta mina sängkläder och lägga mig på soffan då blev sonen nöjd, han ville bara ha sällskap.

Tog upp det med sambon att han kan sitta med datorn och behöver inte leka på golvet hela dagen, men man måste vara i samma rum som sonen. Det fattade han inte. Så nu när jag var sjuk igen så frågade han ifall han skulle vara hemma men jag sa nej, kändes som mer stress att ha honom hemma än att försöka ta sonen själv trots att jag var helt slut.

Men jag känner att det är dax att sätta ner foten ordentligt nu, han tjatar om att han vill ha ett PS3, men det kommer det inte bli. Det går inte att prioritera mer leksaker åt honom före att umgås med oss.

Igår sa jag åt honom att vi måste röja i lägenheten, för sonen har börjat ta sig frammåt och det står bla. ett bilbatteri i hallen... gissar att han antingen kommer vara "sjuk" idag eller något viktigt som måste fixas med jobbet. Han har praktik på ett datorföretag och sitter klistrad vid datorn även där...  

hur kan du tänka tanken att skaffa barn med en person som sitter sex timmar per dag framför en dator istället för att umgås med dig. jag har sett såna härä förhållanden och de slutar aldrig bra...dessa karlar väljer sällan bort datorn och du kommer vara så arg när du har ett litet barn som du ska ta hand om, ett hus att städa och en massa annat medan han sitter och spelar och skiter i er....jag kan i försig inte fatta att du har ett förhållande med han heller...ni bor ju bara under samma tak men hinner ni ens leva ihop när han spelar så mycket!l

oj, så dömande du är, vi befinner oss i känsliga rummet där man stöttar varandra. 

Det är väl en jävla skillnad på att tänka tanken och göra något också? Eller ska alla som tänker tanken att råna en bank sättas i fängelse för att de ev. kan skada omgivningen.

Om man tar itu med problemen så går det att få förändring, en början är att identifiera problemet och lyfta upp det. "du vill ha ett barn, jag anser att ditt spelande är ett hinder för detta"

Min man har missbrukat narkotika för många år sedan, men är ren det är kanske också farligt för vårat barn, att han tidigare haft problem.  

Nu blir inte allt bra alltid men om man tar upp det så finns det chans och möjlighet till förändring, om man inte gör det så är chansen pytteliten.  

Efter att ha skumläst igenom samtliga inlägg om era partners spelande så blir min spontana reaktion hur ni överhuvudtaget orkar vara tillsammans med människan ifråga. Än mindre skaffa barn med personen.

Det finns så oerhört många andra killar som inte värdesätter spelande framför sin partners eller förhållande. Ta av skygglapparna och se bortom bekvämligheten och rädslan för att gå vidare.. Livet är för kort för att kasta bort på dåliga förhållanden...

Hej jag rekommenderar att läsa på denna sidan så här kan det gå

www.serenitas.se

det var verkligen inte att för att vara dömmande....ts frågade ju och jag vill avråda henne med tanke på att det md största sannorlikhet kommer sluta med att hon annars sitter med ett barn och är väldigt ledsen för att hennes man bara spelar....om det redan finns saker som hon inte pallar så kommer hon absoulut inte göra det med ett litert barn. Jag anser ändå att om man spelar 6 timmar per dag så respekterar man inte sin partner och den är enligt min åsikt att sätta sig i en jävla sits att skaffa barn med  en sån människa! Så om man ska skaffa barn med han så se till att han slutar spela INNAN...man ska inte vara för blåögd och tro att det kommer att ändra sig bara för att man har barn!! var nog bara lite hård för att ts ska inse att man tar itu med problemen INNAN man skaffar barn istället för att hoppas att det löser sig efter. Absolut inte min mening att vara dum eller dömmande...får be om ursäkt om mitt inlägg verkade otrevligt

Då förstår jag bättre vad du ville få fram. Precis som du skriver så ska det tas tag i INNAN, för jag är övertygad om att det går. 

Vi hade en stor förbättring med sambons datorberoende innan barnet kom, men sen sket det sig totalt med förlossning, han blev av med jobbet och fastnade igen. Precis som många andra som får depression, han fick ett återfall kanske man kan kalla det.

Nu mår jag tillräckligt bra att försöka ta tag i det och begränsa det hela, själv sitter jag endel vid datorn och surfar. Det var ett av mina intressen och sätt att hålla kontakt med andra under graviditetens sista helvetesmånader då jag inte kunde röra mig många meter. Så jag tror vi bägge kan må bra av att skapa regler för när datorerna används. Jag är långt ifrån beroende men vill inte att det ska bli något. Ser han att jag sitter med datorn blir det nog svårt för honom att hålla sig borta.

Serenitas: tack för länken, den var bra. Du visar att det finns hopp :)  

Min sambo spelade ibland när vi träffades, men inte speciellt ofta...
Efter att vi fick barn har det varit perioder med mer spelande... Och då blir ju allt annat lidande här hemma med...
Jag har varit svårt sjuk en tid och det + att sambon en period var arbetslös har ju givetvis tärt på vårt förhållande..
Vi hittade dock tillbaka och allt var bra en tid.
Sen fastnade sambon i ett tv-spelsberoende..
Han satt uppe nästan hela nätterna. Åkte till jobbet men spelade i stort sett hela tiden han var hemma med undantag från de få timmarna han sov...
Han hjälpte inte till med något hemma, var trött och somnade på soffan när han kom från jobbet, sov någon timme och satte sig sedan för att spela...
Sambon jobbar skift och var därför själv med barnen antingen fm eller em. (Jobbar 6-14 eller 14-23.30)
Äldsta sonen (då 6 år) klagade ofta på att pappa satt och spelade. Han klagade också på att när pappa spelade så var barnen tvugna att sitta helt still och tyst och titta på barn-tv för annars blev pappa arg...
Han var jämnt irriterad och lättretlig.
Pratade med sambon flera gånger om detta och han nekade alltid. Sa till honom att så länge han var själv hemma med barnen och de var vakna så fick han inte spela. Han påstod att han aldrig spelade när han var själv hemma med barnen.
Han skulle prata med sonen sa han...
När det sedan verkade som att det lugnat ned sig, barnen klagade inte längre så trodde jag att det var ok.
Visst fanns problemen kvar när jag var hemma, men sambon bedyrade att det bara var då han spelade...
När jag hittade blåmärken på yngsta sonens (då 3 år) underarm som bara kunde komma av att någon tagit honom för hårt i armen så kom droppen som fick den överfulla bägaren att rinna över...
Jag och barnen åkte på en planerad resa hem till mina föräldrar  någon dag senare (var bestämt redan innan, vi har långt till dem)
Berättade allt för mina föräldrar.
Fick då veta att min äldsta son hade berättat för min syster att pappa fortfarande spelade när han var själv med barnen. Fick även veta att sonen sagt att de inte alltid fick mat innan de skulle till dagis, pappa hann inte ordna det för han spelade.
Sambon lämnade dem på förskolan strax efter kl 13 de dagar han började sent... Så då skulle de ha frukost och lunch hemma... (min syster hade fått lova att inte berätta för mig och visste sen inte vad hon skulle göra, därför berättade hon för vår mamma)
Visste sedan innan att han gärna sov länge på morgonen när han var själv hemma med barnen... Han gick upp, satte på tv:n och gick sen och sov igen... Pratade med honom x antal gånger om att barnen behövde frukost vid 8 för att "hinna" äta lunch vid 12 och sen åka till dagis vid 13...
Minns så väl en av gångerna då han istället för att lova att det skulle ordna sig fick ett utbrott och mer eller mindre skrek åt mig att det räckte att han gick upp vid 10-10.30 för barnen hann äta ändå... (?)
Det var också en massa diskussioner om det där med tv:n på morgonen... Gör väl inget om de sitter där en liten stund, men inte hela förmiddagen...

Efter att ha varit hos mina föräldrar så hade jag mer eller mindre bestämt mig för att om inget drastiskt skulle ske så var det bättre att vi gick skilda vägar... För barnens skull framför allt... Det var mer saker än det jag skrivit här som fick mig att fatta det beslutet.
Väl hemma så tog jag upp allt med sambon. Lugnt och sansat. För en gångs skull så lyssnade han och brusade inte upp eller något...
Det slutade med att han grät, lovade att bättra sig. Han hade själv insett att det var illa, men inte hur illa.
Under tiden jag var hos mina föräldrar hade han max sovit 1-3 timmar /natt... all tid som han inte jobbade gick åt för att spela...
Och han bättrade sig!!! Från nästa dag och frammåt har han varit som en helt annan person. (!!!!)
Nu ett år senare så är han fortfarande jättego. Hjälper till massor hemma, tvättar, städar, lagar mat, handlar, osv... Vi delar på hushållssysslorna. (jag gör ju också allt det där, men behöver inte göra det jämnt) 
Och han tar sig tid för barnen, går ut med dem, spelar spel (vanliga spel), leker, osv... 
Han frågar ofta om jag tycker att han spelar för mycket osv... Vill att jag ska säga till om det blir så att han börjar sitta för mycket med spelen igen osv... Och visst spelar han ibland nu med, men inte FÖR mycket... Han är medveten om det och det är viktigt...
Det enda som kan vara störande nu med spelandet är att om han sätter sig vid tv-spelet eller datorn så blir han så inne i det att han inte ser och hör vad som sker runtomkring han... Men så länge han inte sitter med det när han är själv hemma med barnen och så länge han hjälper till med allt här hemma så tänker jag inte börja bråka om det...

Med detta i åtanke och vilket helvete vi gick igenom så vill jag bara säga att det går att få en person med tv-spelsberoende att ändra sig. Det går... Men de måste inse vad de håller på med... vad som verkligen är viktigt här i livet...
Om de gör det själva eller genom en spark i arslet... ?
Men inser de inte problemet så blir det i längden svårt att leva med dem...

Lycka till TS

Jag tog en diskussion idag medans sonen sov, blev inspirerad av tråden. Vi ska skriva ner lite regler som ska gälla i familjen, bla. att vi hjälps åt att laga mat och ta bort från bordet. Att det inte är tillåtet att ha några datorer när vi äter. 

Jag sa som jag kände att det ibland känns som om hans vänner han pratar med på nätet är viktigare än jag och sonen, även om jag vet att det inte är så, men det känns så ibland när jag tex. ska laga mat och står med en grinig son så får jag ingen hjälp för han "ska bara" först. Att det är skitensamt att sitta själv på kvällarna när han går undan och pratar med sina nätvänner.

vi bestämde också att vi ska göra ett schema, först för helgerna där vi planerar dagen. När vi går upp och ser till att äta frukost ihop som vi gjorde när vi precis hade träffats, aktiviteter för dagen osv. Att vi lägger någon timma på lördagen på att städa lägenheten så jag får avlastning i den grejen.

Nu när sonen är supermammig så är det en kamp bara att hänga tvätt, tyvärr orkar jag inte ha honom i sjal och är jag mer än någon meter ifrån så blir han så ledsen. Det är ju en fas men då måste vi hjälpas åt allihopa.

Jag tror det gick hem för kvällen hjälpte han mig och vi satt och myste i soffan när sonen somnat. Han sprang inte direkt iväg till datorn. Men det blir nog att ta upp fler gånger och påminna.  

Va kul att så många skrivit!
Asså min sambo har spelar inte 6timmar varje dag, jag har begränsat hans spelande till 3dagar/veckan.
Och då kan han sitta olika länge. Men han kan lätt sitta flera timmar i streck om man inte bestämt att man ska göra ngt. Men jag tycker ändå att 3dagar i veckan är ju trots allt halva veckan, som man kunde ha passat på å göra ngt annat. Under sommaren så brukar han ju inte spela lika mkt för då finns de mer att göra ute. Nä jag vet, jag ser varningstecken av hans spelande, därför jag skrev trådstaten.
Nog kan spelandet varit en viss del till att det tog slut med hans ex, men det var nog inte bara därför. Jag ska nog ta ett ordentligt snack med min sambo att ifall vi ska ha gemensamma barn så kan inte våran vardag se ut såhär.

Jag visste att jag blev ihop med en datanörd när jag blev tillsammans med min man. Och innan vi fick barn så satt både jag och han mycket vid datorerna (det gör vi i och för sig förtfarande). Men min man försöker i den mån det går spela när barnen sover. Han spelar på dagarna på helgerna ibland, men jag känner lite att om han som i helgen tex varit ute med grabbarna i 2-3 timmar i lekparken så gör det inte så mycket om han sätter sig och spelar en stund när dom kommer in. Vår äldsta son börjar även blir så stor att han kan börja spela lättare spel (han fyller snart 3år). Så vår tanke är faktiskt att snart investera i en tv till sonens rum så att vi kan börja lära honom spela tv-spel så han och pappa kan spela tillsammans. Självklart kommer vi även vara ute med honom m.m, men eftersom både jag och min man är teknikintresserad är det något vi kommer föra över på våra barn och dom kommer antagligen bli lika nördiga som vi är

Visst det finns inte så mycket tid över för oss som par att umgås på, men för vilken tvåbarnsfamilj finns det det egentligen? I alla fall när barnen är små? Vi skall ut och äta tre-rätters och se på standup på fredag och det är väl andra gången vi är helt utan barn tillsammans sedan lillebror föddes och han är snart 9 månader. Vi försöker dock ge varandra egentid så gott det går så man inte blir galen. (Även om våra val av vad vi gör på vår egentid är väldigt olika). Min man åker till en källarlokal och sitter där och limmar/målar små plastgubbar och jag åker till biblioteket och pluggar.

Innan lillebror föddes pratade vi ganska mycket om hur vi skulle lägga upp det här med egentid o.s.v. Tanken var att vi skulle få en dag i veckan var som vi kunde göra vad vi ville på. Nu har det inte alls blivit så då lillebror varit världens mammagris och blivit ledsen så fort min man tittat på honom, men det börjar bli bättre och i aug börjar han förskolan så då har vi ju inte så mycket annat val än att låta pappa hämta och lämna ibland.

Gör upp innan hur ni skall göra. Blir det inte som du/ni tänkt er så får du ta upp det igen och hjälper inte det och du känner att det är ohållbart får du väl lämna? Hade hans spelande något med separationen från hans ex att göra? Om den hade det så är det ju ganska uppenbart redan nu att han inte kommer ändra på sig även om han får barn vilket leder till att du antagligen kommer få ta ert gemensamma barn mycket själv och är det något du i så fall vill göra?

Vill inte verka otrevlig på något sätt, men efter att ha läst igenom tråden verkar det som att alla svaren är lagda ur perspektivet att problemet är själva datorspelandet. Jag vill bara öppna för möjligheten att problemet är att du/ni som sambos till spelare kanske inte är tillräckligt roliga.

Missförstå mig rätt, men ett spel bjuder på action, dramatik, sex, spänning, sorg, känslan av framgång när man vinner och ilska när man förlorar och allt detta till en relativt låg månadskostnad, ibland engångskostnad. Vad erbjuder en sambo som kan mäta sig med detta? Tja, om du ser ut som en fotomodell, lagar mat som en mästerkock, alltid är glad och trevlig och aldrig säger nej till en god stund i sängkammaren så har du kanske en chans en vecka eller två, men i långa loppet...?

Och detta är egentligen inget konstigt! De senaste decennierna har storföretag satsat miljardbelopp på att göra spelen bättre och mer beroendeframkallande, medan ingen i världen satsat en krona på att göra sambolivet roligare. Ett förhållande idag har ju ungefär samma nöjesfaktor som på 70-talet, men är nu så mycket mer konkurrensutsatt. Se bara hur många sportkanaler det finns idag jämfört med för 40 år sedan - Tro fan att männen har annat för sig!

Nej, min poäng är enkel: Du kan stånga dig blodig på att vara världens bästa sambo, du kan byta din man mot en annan som istället mekar med bilar, spelar på hästar eller åker Europa runt på fotbolls EM, eller så kan du börja fokusera på att ha ett bra liv som inte är beroende av andra människor.

Lycka till i vilket fall!

Min kille spelade extremt mycket, hade flest speltimmar i landet eller nåt sånt ;) men han la av när vi fick barn. Har nog inte spelat mer än nån gång i månaden på 10 år nu. Fast han hade inga barn sen innan som din man har, och om han spelar med barnen hemma lär han göra likadant med era barn.