Tack för era svar, det värmer att någon läser och vill svara.
Jag försöker vara närvarande när hon vill prata (och något har jag väl lyckats med eftersom hon faktiskt verkar vilja göra det ganska ofta).
Jag tror att jag lyckas dölja min pessimism för henne, men mina nojor (för det är faktiskt det det är frågan om) är det nog sämre ställt med. Jag kan inte låta bli att fråga ut henne om han har behandlat henne väl, om han verkar uppriktigt intresserad, om de planerat att träffas igen etc.
Till saken hör att de bor mer än 5 mil ifrån varandra, så skall de umgås så krävs det ju en del planering. De har träffats på tävlingar inom en idrott de båda utövar, men så enkelt är det inte just nu då min dotter har en skada som hindrar henne från att tävla och träna.
Det fina i kråksången är också att min dotter inte alls ter sig stressad eller verkar må dåligt av situationen. Det är det JAG som gör, vilket faktiskt på sätt och vis är pinsamt.
Om alltihop verkligen går åt skogen och han verkligen krossar hennes hjärta, vet jag inte om jag orkar, med tanke på det skick jag är i nu.
Och det är faktiskt så att den här killen mycket väl kan göra det, han är då rakt inte vad jag hoppats att min dotter skulle falla för och det är ju en del av problemet.
Jag begriper inte ens hur jag skall stå ut med detta. Vet inte vad jag skall göra för att få stopp på detta?
