• ramsylina

    dop i sorg....

    Hej.


    Vi ska ha dop om två veckor. Min syster gick bort för fem dagar sen. Vi har bestämt oss för att ha dopet ändå men jag undrar om någon har tips för hur vi ska ta oss igenom det hela. JAg tänkte höra av mig till alla gäster och meddela att vi inte vill ha några kondoleanser där och då, många av dem kommer att vara första gången jag ser dem sedan det hände och jag vill inte prata om det för jag kommer inte klara av det. Jag tänkte också säga till prästen att han kanske kunde nämna det, typ detta är en familj i sorg men idag är en glad dag eller nåt sånt. Samt att jag skulle vilja att han sa något fint om min syster, typ att hon tittar ner från himlen och vakar över lillen. Säger präster sånt tror ni eller vill de inte det?


    Någon som har varit med om nåt liknande och kan dela med sig erfarenheter och tips för att komma igenom dagen så smärtfritt som möjligt. Jag är beredd på att grina men vill ändå försöka hålla ihop...

  • Svar på tråden dop i sorg....
  • sofran83

    Har inga erfarenheter av detta men bara att du kommer ha alla runt omkring dig som du älskar kommer hjälpa dig genom denna dag och förhoppningsvis kan du se tillbaka på den med lite ljusglimtar och glädje. Barn har ju förmågan att ljusa upp även de mörkaste stunder. Stor kram!

  • Flejsboden

    jag beklagar sorgen för din syster.
    det finns inga problem med att årästen inte skulle kunna säga nåt sånt, det ni önskar gör dom i stora drag, det e trots allt ni som bestämmer och det e er dag.

    tycker det e starkt att ni tänker genomföra dopet iaf. jag känner ju inte er men tror säkert din syster hade velat det ändå. och självklart kan ni nämna att det ska vara en glad dag för erat barn som döps, det e ju han/hennes stora dag och klart folk kommer glädjas åt det även om det e tufft efter er systers bortgång. men hon glöms ju inte heller bort, hon får ju också sin dag när begravningen kommer, då folk får ta farväl och allt.

    mitt råd e att prata med årästen och förklara vad somhänt och hur ni känner, samt som du skrev också att säga nåt fint om din syster att hon tittar ner på erat barn eller liknande.

    hoppas verkligen allt löser sig till det bästa för er :)

    styrke kram

  • ramsylina

    Jo, utan mina två barn hade vi inte hanterat den här tragedin särskilt bra, de har hjälpt oerhört mycket, samtidigt som mycket också kanske blir obearbetat längre tid just eftersom man inte bara kan bryta ihop hur som helst utan måste vara lite stark för deras skull...

  • Emmi27

    beklagar sorgen, verkligen. ett tips för sorgbearbetning är att kolla på hemsidan för svenska institutet för sorgbearbetning, finns utdrag ur boken Sorgbearbetning som du kan läsa och se om det kan vara nåt för dig. Jag köpte boken och gick igenom det programmet och det var mycket effektivt och förlösande om än jobbigt. Svårt med sorg och bearbetning men detta är verkligen väldigt bra. Hoppas att dopet går bra och även om du skulle börja gråta och blir ledsen på dopet så klandra dig inte för det! massa kramar till dig

  • Fija m 2 pojkar

    Först av allt vill jag beklaga sorgen.

    Prästen kan säkert hjälpa er. Jag har själv ibland inlett gudstjänster med att tända ett ljus för den man saknar. På så sätt markerar man deras närvaro i våra liv, även om de inte längre kan vara fysiskt närvarande.

    Lycka till nu!

    / Skånepräst

  • MamaPapa

    Stackars dig ! Jag har haft en liknande upplevelse själv för sju år sedan då min mamma dog i cancer. Vi hade planerat in dopet men tyvärr dog min mamma strax innan. Jag bor utomlands och mamma hann aldrig träffa sitt barnbarn - planen hade varit att hon skulle få träffa honom då på dopet (hon var flygrädd så kom aldrig till oss). Det var naturligtvis oerhört jobbigt för mig.

    Hursomhelst så hade vi begravningen bara två dagar innan dopet. Det var verkligen ett par dagar med berg och dalbane känsla. Ner och upp. Mycket tårar och värk i bröstet. Sorgen kommer över en när man minst anar det.

    Många i släkten/familjen sa att det var fint att kunna träffas och glädjas också samtidigt som vi sörjde - ena dagen bar vi alla svart och så var det skönt att få träffas igen, nu i gladare toner. Vi tänkte att hon var där i anden om ändock inte fysiskt, och att hon lever vidare i vår son.  Att hennes "energi" finner ett hem i vår son. Ett liv slutar och ett annat börjar osv.  På något sätt så kändes det som ett "fint avslut" att kunna glädjas åt det nya livet samtidigt som vi sörjde.

    Tycker det låter fint din ide om att be prästen säga något - det gör hon/han säkert.

    Du kommer ta dig igenom det, även om det blir jobbigt.

    Kram

     

Svar på tråden dop i sorg....