Normal 3-åring plötsligt "autistisk" på dagis (långt)

Uppdaterar - sen jag skrev sist har jag varit med dottern på dagis i några dagar och det är fullkomlig katastrof. Det är svårt att beskriva kort men hon är som förbytt där och beter sig som om jag är den enda människan som existerar i ett rum fullt av folk och att alla de andra ungefär är livsfarliga aliens. Inklusive småbarn på 1,5 år och en fröken som hon nu haft i 8 månader. Jag upplever det som att hon är så rädd att hon liksom försvinner och då måste hon skärma av alla andra och stänga dem ute. Jag har försökt observera henne och på olika sätt få henne att interagera med de andra, och hon gör det på min uppmaning och när jag finns brevid, men under stor protest. Hon visar både med ord och kroppspråk att hon inte vill ha med dem att göra. När jag försökte gå ifrån i 5 minuter efter att ha varit med henne i flera dagar fick hon en komplett panikattack. 

Dagis har nu flyttat upp alla i hennes åldersgrupp till en annan avdelning och hon som är nästan 3 är kvar med några småbarn och en rätt svårt störd pojke med resurs på en avdelning för 1,5-2 åringar som knappt kan säga "mamma". Själv pratar hon som sagt som en kvarn, rättar oss när vi kallar "veterinären" för "djurdoktorn" och sånt, kan både nästan läsa och alla siffror mm mm. Det kan inte vara bra för hennes utveckling men å andra sidan förstår jag att de inte kan flytta upp henne när hon är stel som en pinne och livrädd hela dagarna och inte kommunicerar med någon. Jag har erbjudit dem att vara med henne på avdelningen för hennes åldersgrupp ett tag och jobba med det sociala med henne, men det går de inte med på. De vill väl inte ha föräldrar där och flytta upp henne vill de inte heller. Jag får inte heller vara tillsammans med henne på den nuvarande avdelningen. Och att lämna henne där i det tillståndet vägrar jag göra, så vi har tagit hem henne med omedelbar verkan, och planerar att träna själva under sommaren och sen påbörja en långsam försiktig inskolning i ett familjedaghem i augusti.

Jag kan förstås inte vara säker men jag har fått bekräftat att det kan handla om selektiv mutism eller något åt det hållet, det är i allafall det enda som passar in på i stort sett alla punkter, som jag har läst om. Jag planerar att försöka kontakta BUP men vet inte om de kan vara till någon hjälp. Jag tar gärna emot alla tips och råd du kan tänkas ha.

Tack så mycket för ditt svar. Skönt att få bekräftat att vi gör rätt som tar henne från dagis, för samtidigt så inser vi ju att det hon mest behöver är att träna på det sociala och att vara i grupp med andra barn och utan mamma och pappa. Jag hoppas verkligen på att det ska fungera bättre hos dagmamman. Det märkliga är att vi inte på något sätt har levt isolerat eller hållit oss för oss själva, utan vi har varit med henne både på öppna förskolor och i lekparker, museer, bibliotek, barnevenemang, dans, allt möjligt ända från det hon var några månader gammal. Hon umgås med sina store(halv)bröder som är tonåringar och bor hos oss varannan vecka och sin mormor ofta och främst mormor har varit barnvakt rätt mycket. Vi är väl kanske inte världens mest sociala familj men träffar folk i normal utsträckning ändå. Det är också väldigt märkligt för mig att hon kan ha en så bra anknytning till oss och ändå vara så totalt otrygg och rentav skräckslagen som hon är när vi inte är där. Borde inte ett barn som har en bra anknytning till föräldrarna liksom automatiskt kunna föra över den till andra vuxna? Jag förstår att det inte är lämpligt att spekulera i diagnoser, men har du hört talas om något liknande?

Tack så mycket Margit, det ska vi göra!

Hej! Nu har det gått drygt ett år sen jag skrev denna tråd och tänkte uppdatera hur det har gått.

Jag började kolla upp dagmammor i samma veva som allt det ovanstående hände och hade den otroliga turen att få kontakt med en i vårt område som egentligen hade väldigt lång kö, men som just letade efter en 3-åring. Det var en väldigt trygg och moderlig lite äldre kvinna som varit dagmamma i 35 år och hade sin verksamhet i en helt underbar omgivning, superfin villa med naturtomt, rådjur på tomten och katter hemma (dottern älskade och älskar fortfarande djur), alla leksaker både ute och inne ett barn kunde önska sig, hemlagad mat varje dag och en liten grupp på 7 barn med 3-5 åringar. Så det bestämdes att dottern skulle få börja där efter förra sommaren.

Nu har dottern fyllt 4 och gått hos dagmamma i ett år. Det har tagit sin tid men nu är alla konstigheter från förra våren i princip helt borta. Hon trivs som fisken i vattnet hos dagmamman och funkar jättebra både i sin "lilla" grupp på 7 barn och när hennes dagmamma jobbar ihop med två andra dagmammor som alla har ca 7 barn vardera, och de är "stor grupp" på ca 20 barn åtminstone 1-2 gånger i veckan.

Vi föräldrar har gått hos BUP och pratat ca 4 gånger, men eftersom dottern nästan omgående började göra så bra framsteg hos dagmamman har de aldrig träffat henne, och nu i höst avslutar vi antagligen kontakten. Det har varit väldigt bra och skönt för oss att få ventilera vår oro och få bolla allt detta med BUP.

Dottern är fortfarande ett väldigt försiktigt och på många sätt kan jag tycka "räddhågat" barn men min oro släpper allt mer över att det ska vara frågan om någon "störning". Hon pratar i stort sett obehindrat med både främlingar, bekanta och vänner även om det kan ta ett tag för henne att "tina upp", hon leker med både äldre och yngre barn och har format flera egna relationer med barn i olika åldrar. Med dagmamman trivs hon jättebra, har knutit an till henne och känner sig helt trygg med henne uppfattar jag det som. Intellektuellt är hon ordentligt tidig och läser redan riktigt bra, och räknar enklare tal utan problem.

Men enligt vad dagmamman beskrev och vad jag själv märkte, tog det i stort sett hela sommaren och höstterminen efter att hon hade slutat på förskolan och det gick långsamt för henne att börja prata och verkligen bli trygg hos dagmamman. Så jag undrar vad sjutton de egentligen sysslade med på det där dagiset och funderar faktiskt nästan på att anmäla dem. Med facit i hand fick vi ett helt bedrövligt bemötande, ingen information om hur dottern mådde eller trivdes förrän efter 8 månader när de i princip påstod att hon var autistisk, och utan att erbjuda några som helst åtgärder eller gå med på det jag föreslog. Det är också mycket märkligt att denna förskola hela tiden annonserar efter barn och har lediga platser, när det är extremt dåligt med barnomsorgsplatser och överfullt precis överallt med köer annars där jag bor.

Det är skrämmande att tänka på att hon mer eller mindre utvecklade någon sorts social fobi och selektiv mutism under tiden som hon gick där. Usch!