Vill inte adoptera ,skäms .

Själviska? Jag tycker att det är moget att inse att man inte vill och då inte falla för att man "borde" vilja bara för att alla andra gör det. Det är väl mindre själviskt att avstå och inte råka behandla ett adopterat barn illa för att man egentligen inte ville (inte för att jag tror att det är så lätt att komma igenom adoptionsnålsögat om man inte verkligen vill).

Om ni båda är 37 har ni fortfarande tiden för er, ifall ni skulle ändra er och vilja adoptera senare. Känn er inte pressade att ta ett beslut som måste vara slutgiltigt. Jag tycker att ni är modiga som vågar vara ärliga mot er själva och varandra. Jag tror inte heller på adoption som ett andrahandsalternativ. Därmed inte sagt att det måste vara det bara för att man tidigare har gjort behandlingar. Tillåt er att sörja barnet ni förlorat. När ni känner er starkare kan ni fundera över om ni eventuellt ändå ska ställa er i kö i en adoptionsorganisation, bara som en garanti om ni skulle komma fram till att adoption trots allt faktiskt är er väg till barn.

Lycka till!

Ja,nån låsning i sinnet har det blivit. "Istället för" är inte  en tanke som nånsin slagit oss,vi hade hellre adopterat om vi fått än gått igenom 9 homonbehandlingar till synes utan resultat. Vi ser det som att hellre ett barn vilket som än inget barn alls så vi ska nog göra ED så småningom. Och då kommer vi ta det som finns,råkar det vara en mörkhyad så får det bli det. Aldrig att vi skulle se det som ett andrahandsalternativ,visst det är ju det på sätt och vis,men ändå inte. Det skulle ju bli vårt barn ändå,precis lika mycket som ett egettillverkat blivit. Men ni är inte mogna för såna beslut än. Ta en funderare till. Hur gärna vill ni ha barn? Kan ni leva helt utan? Eller är ett barn vilket som bättre än inget? Adoptera hinner ni än,jag har vänner som varit över 40 och adopterat.

Jag förstår dig helt o hållet TS, och din känsla "hjärtat är inte med" Jag vet ärligt talat inte om jag skulle kunna älska ett barn som jag inte väntat och burit själv. Det är en svår fråga, och den blir ännu svårare då jag inte "har problemet" att inte kunna få egna barn. kanske om jag inte kunde föda ett "eget" barn att jag skulle tänka annorlunda. Det är som sagt en svår fråga och endast ni kan avgöra om det är rätt väg för er. 
All lycka! 

Felet på dig liksom är nog att du tror att du vill ha en graviditet, att du har glömt bort att det är familjeliv, barn du vill ha. Egentligen. Kampen för att få till en graviditet, att vänta barn i magen har varit låång och väldigt mödosam. Någon stans under den processen har ni tappat bort ert verkliga mål: att bli föräldrar.

Det tror jag.

Det är väl inget konstigt med det.

Kanske hittar ni en dag tillbaka till er ursprungliga längtan efter att få bli föräldrar, att få gemensamma barn. Den dagen kan ni försöka få adoptera.