Vill inte adoptera ,skäms .

Men det är ju bara vad jag tycker. Alla tycker vi ju olika och jag tycker det är fel att adoptera! TS vill inte adoptera.Jag undrar vad TS egentligen tänker, utöver det hon skriver. Det ligger nog mer bakom som vi aldrig får ta del av.

Ja det är iallafall INTE att barnet skulle vara en annan färg som är problemet,eftersom jag är anonym så har jag nog blottat mig rätt bra ,det är precis som jag säger : Vi sörjer att vi inte kan få egna barn ,det är ganska nyligt vi fick ge upp. Kanske ändras den tanken om ett tag ,just nu känns det omöjligt med ett adopterat barn ,Men vill ni veta nåt skumt ,när vi först började parta om barn för ca 10 år sedan var adoption det första jag tänkte på . Jag tyckte det var mer etiskt rätt på något vis ,dessutom såg jag mig som en cool adoptivmamma med en vacker bebis på armen ,märk väl att jag var bara 26 år då :)
Men då hade vi inte börjat försöka med IVF,genom den processen så hoppas man såååå mycket på att ett barn ska få fäste i ens kropp att allt annat liksom försvinner ...det är en märklig sak att gå igenom.

Så nu är den rent allmänt fel att adoptera också? Alldeles nyss var det väl att DU inte kunde tänka dig att adoptera?

Jag förstår hur du menar, men faktiskt så måste jag säga att det där "lika-gener-tänket" är rätt överdrivet... Men vi är itutade det sen vi själva föddes så det faller oss naturligt att tänka i de banorna, ändå. Jag hörde nyligen ett utrop om en bebis att han hade "morfars nacke" och jag höll faktiskt på att smälla av. Det är så överdrivet!

Vi har två adopterade, mörkhyade barn. Vi kan härleda i stort sett varje liten detalj till någon i våra släkter, om vi bara anstränger oss tillräckligt. Nå, de har något lockigare hår och är något brunare än vi verkligen kan härleda någonstans, men det är väl i stort sett det enda. De är dessutom galet lika oss intresse- och fallenhetsmässigt och jag vet inte hur många gånger vi hittills förvånat sagt till varandra: "Hade vi fött honom själva hade vi svurit på att det var genetiskt!"

Vi framhåller gärna likheterna mellan våra barn och oss - för det är ju precis samma likheter som att de delat just våra  gener. De har ju uppenbarligen likadana gener i så mycket, och resten ärver de socialt av oss. Men andra kan tycka att det blir märkligt när vi säger att de är långa precis som pappa, att lillebror har likadana fötter som jag och farfar medan storebror har fötter som sin pappa - men likadana lilltår som jag. Jag förstår inte varför? De HAR ju det! Det spelar väl ingen roll varifrån genen rent fysiskt kommer när den är likadan som den någon annan bär? En röd bil är en röd bil och kan mycket väl ha samma färg som en annan röd bil, utan att de behöver ha målats med färg ur samma tråg. De kan ändå vara lika. De flesta kan erkänna det men när det handlar om människor som inte är genetiskt släkt så blir de besvärade. Märkligt.

Nu har jag bara läst TS!

Jag skulle känna som du. Vill jag ha barn så ska det vara genetiskt, jag skulle heller inte vilja adoptera även om det finns barn som är i behov av det.
Antar att jag skulle få samma reaktioner som du med detta är min åsikt.

Att du inte vill adoptera är upp till dig. Du har dock fel när du påstår att många tycker att mörkhyade barn aldrig blir ens riktiga barn och att folk inte vågar säga det. Jag tror inte att många tycker så och även om tanken skulle uppkomma hos en del, så skulle den snabbt passera lika snabbt som den kom. Det beror på att människan är smart och kan tänka. Ser man något man är ovan vid så kan första reaktionen vara en annan än den insikt man får om man tänker till en enda sekund. Som någon sa ovan så kan de du ser även vara biologiska barn till vita föräldern så resonemanget är ju ologiskt öht. Och dessutom oavsett vad man tycker så finns det saker man ska hålla inne med för att inte såra och kränka folk. Alla barn har rätt att bli älskade, riktiga, egna och accepterade! No matter if you are black or white. Jag tycker saker jag inte skulle vilja säga, men ska skriva exempel nu för att kontra ditt inlägg: Jag kan tycka att vissa biologiska barn är fula och att föräldrarna överbefolkat världen i onödan. fast som sagt det säger jag inte, folk har väl rätt att studsa i sänghalmen fast det finns föräldralösa barn redan i världen, eller? Alltså du som biologisk förälder går nog inte fri från dåliga spontana tankar, men förhoppningsvis ger de sig inte i uttryck på ett sätt som gör dig krängt.

Vildrosen, nu satte du på pränt exakt det jag försökte men gav upp och raderade eftersom när jag försökte skriva det blev det för ilsket och elakt Huvudet på spiken!

Både förstår och inte förstår dig TS...
Har själv genomgått IVF med spermiedonation. Innan vi visste om att det skulle bli problem att skaffa barn så hade jag nog också en bild av att möjligen kunna bli en cool adoptivamamma. Typ som kändisarna i Hollywood. Men sen när vi stod inför faktum att adoption eller spermiedonation var de alternativen vi hade om vi någonsin skulle bli en familj med barn så krackelerade den "chicka" bilden av glammig hollywood fru med en söt chokladbrun kid på armen.... (verkligheten kom ifatt skulle man kunna sammanfatta)
Vi valde efter det nedslående beskedet om att inte kunna bli fullt biologiska föräldrar att gå den förberedande kursen för adoption.
En av de bästa kursen jag någonsin gått ( japp efter 5 år på universitet och otaliga kvällskurser så slår den här kursen alla md hästlängder).
Så många tankar o funderingar om adoption som man fick svar på! Samt träffa andra som också undrade om adoption verkligen var något för dem. "vill man verkligen ha en unge som inte ser ut som en själv?".
Ledarna som vi hade var väldigt noga med att berätta att kursen inte alls var "tvingande" att i slutändan komma fram till att adoption var något för oss. Att efter avslutat kurs kunde svaret "klarare" än nånsin bli att "tack o hej.. men adoption är inte vår grej".
Anledningen till att vi valde att gå vidare med IVF och spermiedonation var att vi både vill ha barn. Och det "enklaste" och snabbaste sättet ansåg vi var att ge IVF/donation en chans.
Nu har vi vårt "donationsbarn" hos oss. Och faktiskt... så är jag väldigt glad över att läkarna har valt ut en medmänniska med så "snygga/smarta" gener som vår son tycks besitta. Han överträffar våra högsta drömmar över hur en baby ska vara o se ut... :). Sen så har han ju världens bästa pappa som kommer fostra honom till en fin o god medmänniska...
kanske behöver Ni bara lite tid för att komma över det smärtsamma beskedet som Ni nyligen tycks ha fått?
Hoppas Ni finner en lösning på "problemet" framöver...
Lycka till!

Jag kan bara önska dej lycka till och att det blir som du vill i slutändan, det är ju det viktigaste!

Men det är ju INTE vi här i Sverige som ynglar av oss och överbefolkar jorden. Titta i alla U-länder där dom förökar sej och har i snitt 10 ungar/hushåll som dom sedan inte kan försörja. Tycker du inte att man bör göra en förändring DÄR på plats till att börja med såsom preventivmedel så dom slutar föröka sej!