Vad minns våra barn?

Mitt barn fyller 3 år i slutet av juli, och han kan nämna saker som hände för typ ett år sedan. Jag själv har minnesbilder från det att jag var under 2 år.

Jag minns själv rätt många småsaker från väldigt späd ålder, och min dotter chockade mig häromdagen genom att berätta att hon mindes tsunamikatastrofen, och då var hon bara 16 månader. (Hon berättade väldigt specifika detaljer om var vi var och vad vi gjorde, så jag kan inte annat än tro henne.)

Generellt så är det väl mest omstörtande saker som man minns från så tidig ålder. Alltså saker som påverkade en med mycket starka känslor där och då. Jag gissar att din son förmodligen känner igen sig på barnhemmet när han kommer dit igen. Typ "köket ligger i slutet av den här korridoren", och liknande detaljer.

Intressant!Du bekräftar det jag tänker, att sonen kan ha minnen just för att det var en så drastisk förändring av hans liv när han kom till oss.

Jag har inga barn, än. Men utifrån vad jag har läst och själv minns från min barndom, så kan det finnas många eller i alla fall vissa tidiga minnen hos barnen. Men minnena kan vara svåra att verbalisera för barnet, eftersom de kom till innan barnet själv hade ett språk. Men jag tror att minnen av känslor, färger, dofter kan vara starka och aktiveras av senare händelser i livet.

Det är säkert rätt olika, Min egen 2-åring minns ju helt klart saker som hände "för ett tag sen" eller "imorse" som han säger. Det är ju svårt att veta hur länge han minns själva händelsen, och hur länge han minns det som vi gett honom bekräftelse på så att säga. Själv har jag flyttat mycket i barndomen, bl.a. vid 2 och 4 års ålder. Jag minns idag ingenting av vår bostad som vi hade innan jag var 2 men kan beskriva nästa lägenhet någorlunda.

Jag tror absolut att din son minns, men frågan är om han minns på ett sådant sätt att han kan prata med dig om det?

När det var luciadags förra året så berättade yngsta sonen glädjestrålande, när han hittade ett tärnjus i gömmorna, att såna ska man ha när man går tomte i luciatåg och sjunger luciasånger! Då var han knappt tre år, året innan blev det inget luciatåg alls (vi såg inte ens nåt på TV) MEN året innan det, när han var knappt 1 år gammal så gick vi luciatåg på öppna förskolan - han var tomte och hade ett tärnljus i handen! Så barn kan nog komma ihåg mer saker än man tror...

haha...gud va kul, min har de senaste veckorna börjat säga "i morse" om exakt allting som hänt tidigare...

Jag tror precis som nån annan skrev att de minns mer än vad man tror, men att de inte hade språket när minnet satte sig och därför inte kan verbalisera det....Själv minns jag hur jag låg i spjälsängen och fick välling i flaska...det minnet aktiveras för mig varje gång jag känner lukten av gummi. På den tiden luktade sugnapparna väldigt mycket gummi nämligen. Jag minns vyn från spjälsängen, ljuset i rummet och ljuden, och så smaken av gummit och vällingens strävhet och ljummenhet...det är bara en ögonblicksbild, men den finns där,,,

Jag har börjat gubbla över vilka omedvetna känslor som påverkar våra barn. Exempelvis är min dotter väldigt mån om att göra rätt och att vara duktig, visa andra att hon är en charmig och fin tjej. Jag skulle inte reagera så hårt på det om jag inte visste att hon på barnhemmet alltid ville stå i centrum, säkte första främlign som kom in och "charmade järnet". Det känns i hjärtat att veta att det kanske är ngt omedvetet som inte går att tvätta bort.......usch vad jobbigt det är, just för att det är så jäkla sorgligt och att man kanske även själv spätt på det hela genom att säga att "OJ vilken stor och duktig tjej" och sådant. Ja man beskyller alltid sig själv, men jag tänker även på den sida av henne som jag INTE kunnat påverka. Det är tankar som vi adoptivföräldrar måste tampas med och andra ibland inte förstår. Jag tycker iaf det är väldigt jobbiga tankar. Mest för att det kan påverka hela barnets liv.......dessa omedvetna känslor.

Jag har mina första minnen från 4 års åldern ungefär. Jag tror det är ganska ovanligt att barn kan berätta om minnen från 2 års åldern, men säkert har de mng omedvetna känslor från den tiden.

De få jag känner som var lite äldre (dvs äldre än 1.5 - 2 år) har inga minnen kvar som vuxna. Dock hade de så klart sina närmsta erfarenheter i färskt minne när de anlände till Sverige, men det bleknade ganska snabbt.

Jag har klara minnen från när vi hälsade på min gammelfarmor. Jag minns hur det såg ut hos henne, vad vi åt och hur vädret var. Hon dog när jag var två år och två månader. Jag har också flera mycket tydliga minnen från min första utlandssemester då jag var ca 2,5 år. Så visst kan små barn minnas saker senare i livet.

Jag minns hur möblerna stod i rummet jag och min syster delade, hur trädgården såg ut, hur vi lekte i ett uthus och hur husets planlösning och tapeter såg  ut. Jag minns hur min nappflaska såg ut och luktade, var familjens första akvarium stod och hur tårtan som mamma gjorde till min tvåårsdag såg ut (rosa marsipan, som jag önskat ).
Allt detta är minnen från före fyra års ålder, flera är ännu äldre.

Mitt tidigaste minne är från när jag var ett år gammal. Jag vet min ålder eftersom det var i samband med min systers fördelse. 

Det jag minns då är tyvärr känslorna i samband med att min mamma "försvann" till sjukhuset i en vecka (för att föda min syster)  och jag blev lämnad till en okänd kvinna. Som äldre har jag fått bekräftat att det var så det gick till.

Så tyvärr kan barn ha med sig även så tidiga minnen av separation. Men jag tänker också att man kan göra mycket för att "reparera" barnets känsla och minne av att bli lämnad (om det finns medvetet eller omedvetet). Det är väl mycket det som föräldraskap går ut på när man får adoptivbarn. :) Det är väl därför vi (jag är förhoppningsvis snart där) kan så mycket om anknytning.

Personligen har jag sjukt mkt minnen från riktigt tidig ålder, många minnesbilder från åldern 1-2 år.

Kommer ihåg precis allt från 4 tills nu typ (är idag 34) ALLT ALLT skolkompisars klöäder ordnin på vissa saker. Konversationer ja det mesta.

"Igår" har vi här... "Nej mamma, jag behöver inte kissa! Jag kissade IGÅR!" Eh, jo men...

Hi,hi!

Jag kommer knappt ihåg något från innan jag var 5-6 år gammal...

Tror, som många andra skriver här i tråden, att minnet hänger mycket ihop med språket. Våra barn var knappt 3,5 år när de kom och under det första året verkade det nästan inte som att de mindes något alls från tiden innan adoptionen. De verkade inte känna igen platser och personer som vi visade på kort, annat än vad vi själva berättade för dem, och de sa ingenting om det förflutna. I sommar har de varit hos oss i två år. Allt eftersom deras språkutveckling har förbättrats har de då och då börjat säga saker och berätta om händelser som ägt rum innan vi hämtade dem. Inte jättemånga saker, ofta korta glimtar så vi föräldrar bara kan gissa oss till helheten, men ändå. Förmodligen har dessa minnesbilder funnits där hela tiiden men väntat på att bli förstådda och berättade. Likaså sånger. För några dagar sedan började vår son sjunga på en slovakisk sång och visade, tillsammans med sin syster, hur man skulle göra rörelser till den. Första gången jag hörde denna sång och såg denna dans trots att de som sagt varit hemma i snart 2 år. Vår son, som hunnit längre med svenskann än vår dotter, verkar ha betydligt fler minnen än vad hon har, men så är det förmodligen inte.

Min dotter är nog lite klurig.....hon säger - men mamma, jag har redan sovit/ätit/kissat Som att jag redan är senil och redo för hemmet. - När gjorde du det? kan jag fråga och får då - Euuuhm REDAN. Till svar

Vill inte gå ut med inf här men hade behövt lite hjälp med hur man tacklar av problem som kommer med adoption av äldre barn. Ni som adopterat..kan ni inte höra av er till mej om ni vill och har lust.