Min sambo älskar mig inte längre...

efter mycket om och men så fick jag henne nyss att gå med på att gå till familjerådgivningen, men det betyder inte att hon vill försöka igen, sa hon.
Men det är iaf ett steg i rätt riktning. Man kan inte bara ge upp allt utan att försöka först...

Hon betyder allt för mig, även om detta händer vid en väldigt dålig tidpunkt då jag inte klarar mig själv så älskar jag henne massor än....
Är väldigt beroende av henne, då jag fått stöd, närhet o kärlek och hon får mig att orka med all min värk...

även om jag får stöd av mor o far, syster o svåger så är det inte samma sak. De får mig inte att orka med allt som min sambo får...
Min sambo är den som stöttat mig hela tiden och förstått hur himla ont jag har

Det kan vara väldigt jobbigt för din sambo att dra hela lasset, med hushåll, barn mm.  Det kan nog tära på kärleken.  Det är förstås också jobbigt att leva med ständig värk. Men det låter som om hon har tre barn att sköta om för tillfället, inte en man och två barn..
Hoppas samtalskontakten kan hjälpa er något!! Och du skulle kanske kolla upp om inte du kunde få koma till någon kbt-terapeut, som kan hjälpa dig  och lära dig att leva med och hantera smärtan?

Jobbigt är det väl, men jag hjälper till med en hel del också, även fast jag får förbannat mer ont. Så hon är inte själv och gör allt... Men min värk osv har inget med hennes känslor att göra säger hon, inte det som är orsaken.

Jag gjorde en steloperation för ca 1år sedan på 2st diskar i ländryggen och fick 6st skruvar inopererade med diagnos Segmentell rörelsesmärta..
Tanken var att benet skulle läka ihop och jag få mindre värk, då jag hade haft värk i 5år och inte klarat jobba.
5månader efteråt var benläkningen obefintlig och några skruvar hade rört sig lite och därför behövs det en ny operation där de går in genom buken och lägger i ben på framsidan. Men har väntat ½år på den nu och ingen vet när det kommer bli...
Inte säkert att det kommer hjälpa och är mer risker med den, men är enda alternativet.

Lära sig att leva med och hantera denna smärta är omöjligt.
Ryggraden måste bli stabil till att börja med.
Klarar inte ens att ta korta promenader utan få mkt mer värk och bli sängliggandes.
Klarar inte att åka bil, åker jag bara en mil så får jag mkt mer ont....

Går redan på flera olika starka värktabletter osv, men de tar bara bort en del av smärtan.

Vad har det med saken att göra? Arbetskraft är knappast en del av resonemanget..
Enda jag bryr mig om är att den jag älskar inte längre älskar mig.
Är hennes stöd och kärlek jag behöver, inget annat.

Ger du henne stöd och kärlek? Min sambo är just nu sjukskriven en längre period pga diskbråck och är väldigt orolig för att han inte kan visa mig den kärlek som jag behöver. Iom att han säger det bara så vet jag ju hur mkt han älskar mig. Jag förstår också att han inte orkar göra det lika mkt nu som innan. Men han har inte varit sjukskriven lika länge som du och till slut  kanske man glömmer bort det alldeles pga av sin smärta? Har hon sagt varför hon inte älskar dig längre? Men för mig är det iofs omöjligt att förstå  hur man kan sluta älska den man älskar... (Det är på livstid - ring eller inte)

Jag har alltid visat att jag älskar henne både med ord och känslor....
Hon vet att jag älskar henne väldigt mkt..
Jag hjälper till så mkt jag kan här hemma och trädgården har vi fått hjälp av min mor o far med sedan jag blev sämre. innan så skötte jag det.

Det är svårt att prata med henne, de svaren jag får mest är: Vet inte & det bara är så....
Hon kan inte säga vad som är fel o varför hon inte längre älskar mig o inte vill leva med mig.
Tror inte hon har tänkt nåt på hur det blir sen.

Nu får hon ändå lite hjälp av mig. flyttar vi isär så är hon helt själv och får mer att göra och mindre tid till annat...

Jag förstår inte varför det blivit såhär och hon kan inte ge mig ett bra svar... Kom som en chock för mig.

Vi har haft ett stabilt o tryggt förhållande i många år, vi bråkar väldigt sällan och fick två underbara döttrar förra året.
Men hon är villig att bara skita i allt... Om familjen betyder nåt för henne så borde hon iaf vilja försöka..

Hon säger att det är hennes eget beslut och att hon inte fått hjälp att ta det beslutet av nån.
Att hon pratat med en annan kille, som hon inte pratat med på över 10år vad jag vet och som en tillfällighet(?) precis blev singel när de började smsa, om oss känns väldigt konstigt. Inget som han har med att göra.
Men hennes förklaring var att det är lättare att prata med nån utomstående. De har inte träffats nånting, utan bara pratat via sms o facebook, säger hon iaf.
Jag anser att vill man prata med en utomstående om en sådan viktig sak som familjen/förhållande så går man till en psykolog eller kurator.

Hon ville inte göra mig ledsen säger hon då hon vet att hon betyder mycket för mig och har därför inte sagt nånting, men jag tycker det är värre när allt kommer som en chock..... Hade varit bättre hon pratat med mig först, när hon började känna annorlunda så vi hade kunnat försöka hitta en lösning tillsammans, istället för att varje dag vara som vanligt och allt verkar bra.
Hon sårar mig mer när det blev såhär.

Har bett henne att verkligen tänka igenom allt. Men vet inte om hon kommer göra det då det enda hon säger är: det är som det är....
Förklarade även för henne och försöker få henne att förstå att vi är en familj och vårat förhållande har varit stabilt o tryggt och det är värt att rädda och kämpa för, även om det är jobbigt.
Ingenting man bara ger upp utan att ens ha försökt rädda det.

Om orsaken vore så att barnen, hushållet osv är för jobbigt nu, så kommer det bli ännu värre om hon blir ensamstående,

Hon har inga svar på varför hon inte längre älskar mig, det bara är så. hon kan inte förklara.
Jag är på henne lite och försöker få ett svar, jag känner att jag måste få veta varför det blivit såhär. Men får bara höra att hon inte vet och att jag tjatar och att jag måste sluta med det...

Tror inte hon har tänkt så långt, om hur det kommer bli sen med alla praktiska detaljer osv.
Bara tex ta en kvällspromenad med hundarna när barnen sover kommer inte att gå, kan ju inte lämna barnen själva en timme, då måste nån komma och vara barnvakt ifall de vaknar....Kan heller inte lämna barnen själva inne om det är jättedåligt väder ute medans hundarna behöver ut i alla väder. osv osv....

Vi beställde några nya fönster till huset för några veckor sedan, gick på ca 30000kr. Det är egentligen pengar vi inte har. Men vi tar från sparade pengar plus att vi får 10000kr av min mor o far som hjälp.
Hon visste ju för 4veckor sen att hennes känslor ändrats, förstår inte varför vi skulle köpa dyra fönster till huset om vi ändå ska gå isär..Nuvarande fönster är dåliga och det drar en del, så tanken var att förhoppningsvis få varmare och lite billigare uppvärmning nästa vinter... och är bara ca 1månad sedan vi pratade om detta.
Min mor o far har lovat oss pengarna, men de tycker inte det känns bra när de fick reda på att hon vill gå isär.
En väldigt onödig utgift för dom, som de lika gärna kunde ha slängt i soporna, om vi flyttar.
Tyvärr så är fönstren måttbeställda så kan inte avboka dom..

Sen har vi även funderat på att köpa ny bil för nån vecka sedan, då min sambo nyligen krockade min/vår nuvarande bil och blir nog skroten för den.

Det känns iaf lite bättre för mig idag, än det gjorde i måndags... Även fast jag fortfarande är nära att bryta ihop så fort jag pratar om min sambo med nån. Försöker att inte tänka på det så mycket så jag ska må lite bättre, men det är svårt...

Om ni vet viktiga saker att diskutera med min sambo och även hos familjerådgivaren, så får ni gärna skriva.
Typ saker som kan få henne att verkligen tänka till och förhppningsvis inse att vårat förhållande är värt att räddas...
Och med familjerådgivaren om hur vi fixar vårat förhållande och även vad som sker om vi går åt skilda håll

Bor i värmlands län...

Har försökt fått tag i familjerådgivningen, men ingen som svarar där....
Hon vill gå dit redan denna vecka, om vi ska dit. annars kvittar det låter det som.
Tyvärr tror jag det är lite väntetid...

Jag vill ju självklart att allt ska bli bra igen och få henne att förstå att man måste kämpa ibland och inte bara ge upp.
Tror inte ens hon tänkt hur hon vill att framtiden ska se ut..

Hej.

Vet vad du går igenom. Blev dumpad i början av mars efter 7 otroligt bra och stabila år tillsammans. Han har mått kast sen december och bara dratt sig undan mer och mer och sen la fram att han visste inte vad han hade för känslor för mig men ville ändå fortsätta. Han ville inte gå i terapi för egen del eller ens i parterapi. Fick också bara "vet inte" svar på alla mina tusen frågor (och har fortf inte fått svar). Han började umgås med en 15-årig kille bakom min rygg  (bara som vänner men det var ändå inget han berättade för mig utan ljög och sa att han skulle göra annat) och samma dag det tog slut sa han att han tror att han är bög. ??? :S Det var den korta storyn...

Jag har idag svårt att förstå varför man ge upp något som man har det tryggt och bra i. Vi hade en stark relation med mycket ömhet, skratt, djupa diskussioner, aldrig bråkat, letade hus, pratade bröllop osv.... Vad vill man ha ut av en relation om det inte är det man vill ha? Fattar inte vad det är för fel på folk som tror att man går och är kär hela livet. Är det inte en person som man kan ha en bra och djup vänskap med hela livet som man borde söka efter? Eller är det jag som tänker fel? Ah jag vet inte... Men känner igen mig mycket i det du går igenom. :/

Vi är inte gifta, men varit förlovade i 8½år.

Vet inte varför hon börjat prata med den andra killen.. Vet inte om hon vill nånting med han heller, den killen spelar teater och lajvspel/rollspel osv rätt ofta och är ute o super varje helg.......
Har svårt att se att dom skulle kunna bli ett par.
Min sambo tycker teater osv är väldigt tråkigt, hon dricker sprit väldigt sällan (precis som jag) De är väldigt olika personer..  Med småbarn osv så vill man ha en skötsam tjej/kille som inte bara festar hela tiden och som lägger mycket tid på familjen, iaf jag...

Men man vet aldrig, alla är olika...

klistrar in ett inlägg jag gjorde i ett annat forum häromdagen: Hon vägrade gå till nån psykolog/kurator osv, för att hon känner som hon känner, inget de kan ändra på. Men efter lite övertalning så kommer hon följa med på 1 besök hos familjerådgivningen.Men det skulle ske denna vecka annars kvittade det sa hon. Men hon gick med på att vänta med lite protester. Sen hoppas jag hon fortsätter följa med fler gånger. Men bara för hon följer med så betyder det inte att hon vill försöka rädda familjen har hon sagt. Även om vi går isär så är det viktigt att få svar på alla frågor om varför det blev såhär och att barnen får det bra.. Vi har ju barn, så vi måste träffas och kunna prata även om vi inte är ett par. Har förklarat mina känslor och allt vad hon betyder för mig henne och det vet hon sen innan också. Tyvärr så älskar jag henne för mycket (om man nu kan göra det). Som jag sa till henne förut, när jag ser på henne så ser jag fortfarande den goa tjejen jag blev förälskad i för 9½år. Har alltid tänkt att vi ska leva ihop resten av livet. Tror inte någon i släkten har undgått att se hur mycket jag älskar henne. Har varit på henne en del om de där sms´en till killen, är rätt många. För en vecka sen var hon hos sin syster o drack vin. Den kvällen på ca 3timmar hade hon skickat över 30st sms till killen och även ringt 2st samtal. Dagen efter hade hon skickat ytterligare 7st sms när hon vaknat. Men samtalen minns hon inte säger hon? Har frågat henne om hon hellre vill bli ihop med honom istället för mig, hon svarade nej. har inget intresse för den killen säger hon. Jag sa att det var väldigt respektlös gjort och att jag kände mig sviken pga det. Jag frågade henne vad hon tyckte om det vore tvärtom, att jag hade gått bakom hennes rygg och pratat med en tjej om vårat förhållande och hon höll med om att det inte skulle kännas så bra. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på allt som hänt och bara låta henne få vara ifred. Pga min rygg så klarar jag inte av att ta hand om barnen själv. Vi har delad vårdnad, men går vi isär så blir det svårt att ta hand om barnen för mig, det känns också väldigt tungt. Fast min syster har sagt att jag kan bo hos henne den veckan jag har barnen isåfall, så får jag hjälp. Efter min operation för ett år sedan så har jag inte kunnat göra så mycket här hemma och med min sambo. Hon har fått gjort det mesta med hushåll och barnen. Men hon säger att det inte har nåt med hennes känslor att göra. Men vi har ju inte umgåtts så mycket så sett. Har föreslagit att vi ska umgås mer både med och utan barnen, men det lät som det kvittar för hennes del. Föreslog att vi skulle gå ut o äta på restaurang någon dag så kommer vi hemifrån lite. Men hon kunde lika gärna äta nåt hemma istället svarade hon. . Min sambo vet att jag älskar henne massor och att hon är mitt allt, det var en av orsakerna till att hon inte ville berätta om de försvunna känslorna, då hon inte ville göra mig ledsen sa hon. Visar min kärlek både med ord och känslor, kanske inte dagligen, men väldigt ofta. Någon spänning i förhållandet är det nog inte, så det kanske skulle behövas. Men vet inte hur.. Stämningen i huset är sämre än vanligt, fast det är väl inte så konstigt. Hon känns lite kall mot mig och pratar inte speciellt mycket heller. Det som är jobbigast är att hon inte verkar vilja försöka rädda vårat förhållande. Men hoppas hon kommer ändra sig och försöka för barnens skull och inte bara ge upp. Försöker hjälpa till mer med barnen än vanligt i hopp om att hon får lite avlastning och kanske blir lite gladare, men aj aj va min rygg värker. har knappt vilat nånting de senaste dagarna, normalt så vilar jag för det mesta. Har fått rejält ökad värk och även feber, kanske blivit nån inflammation i kroppen eller nåt.. Hon har sagt till mig flera gånger att jag ska lägga mig istället, men jag vill visa att jag försöker. Kommer knäcka min rygg helt med detta, men är det nåt som kanske kan bidra till att få det lite bättre så är det ändå värt all extra smärta. Bara hoppas hon ändrar sig nångång framöver, ska försöka att inte bry mig så mycket framöver så hon får vara ifred och bara vara... Vill fortfarande kunna visa henne mina känslor osv, så hon vet att hon är älskad och attraktiv osv men går jag tex o ger henne en kram så kramar hon inte ens tillbaks och frågar bara varför jag kramar henne.. Så det är inte så kul... Men men, bara att avvakta och se vad som händer framöver. Det kan inte bli så mycket sämre iaf. Tror inte ens hon tänkt igenom allt själv, allt runtomkring verkar bara lösa sig tror hon.

Kanske din sambo känner att hon inte orkar vara hushållerska, vårdare nåt mera och oroar sig inför din nästa operation att det ska bli ännu värre.

Förstår din frustration och sorg, men förstår faktiskt henne också.
Ingen människa orkar vara allt och ta hand om allt.