Dominans och Undergivenhet...

Förlåt... det var ett mycket dåligt ordval av mig.. menade självklart inte slåss, min man har aldrig slagit mig utan jag menade mer örfilar, smisk, och lite grovare/hårdare tag.

Själv så har jag ett förflutet av en man som slog mig med flaskor och dylikt så i mitt nuvarande förhållande har vi inget sådant alls, vilket passar oss båda utmärkt men jag känner mig så fjompig att jag inte kan ta i mot en lätt örfil utan att skygga, i bland räcker det att jag tror att den ska komma så duckar jag trotts att han kanske bara sträcker sig efter något vid sidan om mig som jag inte har lagt märke till.. hur ska jag ändra denna vanan, jag vill ju verkligen inte att han ska tro att jag är rädd för honom,.,,

Har en fråga till er,

Tror ni att man kan ändra på sig? Om man är undergiven och tidigare har levt i långt förhållande som undergiven, inte bara sexuellt undergiven utan även i vardagslivet, kan man då när man träffar en ny man som inte är det minsta dominant, ändra på sig?

Mitt problem är att jag har träffat en ny man som jag verkligen älskar men där det blir "kulturkrockar" hela tiden pga att jag är undergiven och han inte har en tendens till att vara dominant. Kan vi lösa detta eller måste vi ge upp?

Jag kan också tillägga att för mig är det inte min njutning som är viktigast utan att min herre njuter av det han gör. Min gräns går vid bestående fysiska men (det blir ju alltid röda märken av smisk exempelvis, blåmärken och sånt exempelvis). 

Så jag är alltså ug både i och utanför sängen. Något jag trivs oerhört bra med och skulle nog inte fixa ett jämnställt förhållande... däremot tycker jag att vi lever i ett jämlikt förhållande, det vill säga att vi är jämnlikar och värda lika mycket som människor men min make har makten att bestämma det han vill utan att fråga mig.

Ja, blir blöt av att skämmas, känna mig utsatt o liten inför min Dom som även är min man.. (e jag konstig :-S )

Känns konstigt att berätta men jag vill verkligen få tips och råd från någon som kan det här.
Jag är en ganska bestämd och dominant person som mamma och på jobb, även i mina relationer. Men ibland vill jag bara komma ifrån det helt och bli totalt undergiven. Jag vill bli kallad saker, vill bli "bestraffad" göra som min partner säger. Men det har aldrig funkat för dom jag träffat. Allt har kännts för mesigt och inte så som jag vill ha det alls. Nu är jag dock singel igen och vill gärna träffa någon som kan det här. Men det är inte det man kläcker ur sig på första daten i heller.

Ja det är det. Jag vill ha en man som både är dominant i vardag som sexuellt. Jag vill inte ha nån som mjäkar och blir osäker på hur och vad han ska göra och bete sig.

Fast känner du inte att det finns grader?
Många som lever så känner ju av dynamiken även utanför sexuella sammanhang, men agerar inte på samma sätt som i sexuella sammanhang.
Jag tror inte det behöver bli eller vara på låtsas bara för att man väljer tid och plats. Känslan och dynamiken finns fortfarande där, som något underliggande.

Jo fast det är just det jag menar med grader.
Att det inte nödvändigtvis är en distinkt roll som kan kliver in och ur, utan något man är och något man väljer tillfällen för att utagera, förstår du vad jag menar?

Men visst, everything ain't for everybody.

Jag är själv ganska dominant av min natur, men älskar att bli dominerad i sängen. Kanske just därför. Jag skulle aldrig klara av att vara undergiven utanför det sexuella. Det är jag en alldeles för stark individ för.

Jag håller med dig där, för mig hade det med blivit ett skådespel om man inte levde efter det i sin vardag. för mig är det en livstill jag skulle trivas med.

Nej men det är så jag vill leva. Men för min del har jah aldrig hittat han som kan leva med mig så.

Vad har ni för bak grund som är undergiven? Jag jag tror jag är det men det känns fel för jag blivit våldtagen. Har ni lika erfarenhet? Hur tacklar ni det?

Dominant - upplevde du det som hon bearbetade eller var självdestruktiv eller hade den läggningen helt oberoende av vad hon varit med om?

Fast det är ju en enorm skillnad att släppa över kontrollen och att fråntas den mot sin vilja.
Det är helt olika dynamiker varav den ena säkert riskerar bli en slags destruktivitet.
Att vara undergiven, överlämna kontrollen, vilja bli vad man blir i hans händer, är i allra högsta grad ett aktiv val, sprunget ur ren och skär njutning. 

Som mitt namn antyder... Jag har ganska länge, typ, misstänkt att jag är UG (iaf i sovrummet) så jag alltid tyckt om att  killar är lite hårdhänta med mig. De flesta killar jag varit med har inte vågat, de få som har vågat har ändå inte kännts som tillräckligt för mig. Om jag bad dom dra mig i håret och "tvinga" mig att suga av dom så gjorde dom det lite halvhjärtat och sa sen "Förlåt att jag gjorde dig illa!" fast jag inte kännt det alls.

Nu har jag träffat en kille som har erfarenhet inom dominans och BDSM som har gått med på att "lära upp" mig. Men då jag är nästan helt ny till ämnet är jag lite nervös...  Det är inte så att jag tror att han ska göra mig illa, inte alls, bara så att nya saker har alltid gjort mig nervös. Och på nått sätt så känns det lite som att det inte verkar vara meningen att det ska hända något mellan oss, för varje gång vi har träffats ute på stan har jag fått lågt blodsocker (diabetiker) och varit tvungen att åka hem, och varje gång han har kunnat ta sig hem till mig så har något alltid kommit i vägen. En storm, jag blev sjuk, jag har mens... ja ni fattar...

Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara varför jag är nervös, varken för er eller för honom, mer än att jag har inte haft så jätte bra erfarenheter av större killar. Han är inte den minsta människan i världen om vi säger så =) Allt jag ser när jag ser sånna killar är exakt hur dom skulle kunna göra illa mig om dom valde att göra det. Hur hans stora händer lätt skulle kunna slå sönder mitt kindben med en örfil, eller hur han skulle kunna slänga mig tvärs över rummet om han valde det, kväva mig t.o.m... Men samtidigt är jag 99% säker på att denna känsla kommer försvinna när han väl gör allt det han vill göra med mig och jag verkligen inser att han inte kommer göra mig illa. Han är inte lika säker verkar det som =/

oops... blev kanske lite långt >.<    

Jag har fått höra (bla av någon på DS) att det sätt jag är UG är vanilj, att det är låtsas undergiven.
Är det vaniljesex enligt er? Vad är hård och mjuk dominans för er?

Tror ni att det finns hopp? Kan detta utveckla sig till en bdsm-relation? Eller jag behöver inget extremt förhållande, jag är nöjd bara jag får smärta under sexet.
Kan jag "hjärntvätta" honom i smyg och leda in honom på det här spåret?
Eller finns det något sätt för mig att dämpa min läggning och lära mig bli mer "vanilj"?
Tips för att ha bra vanilj-sex?
Om jag skulle berätta mina fantasier för honom, hur skulle jag säga det utan att skrämma honom?
Är jag bortskämd, borde jag nöja mig med det jag får?

Hoppas det finns någon därute som förstår mig, att han aldrig ser den här tråden och att jag får förbli anonym!
Amen ;)