Dominans och Undergivenhet...

Känner igen mig i så mycket som skrivs här. Har inte läst allt, lite många inlägg :)

Jag och min man träffades för 12 år sedan, jag har nog alltid vetat att jag är ug, men efter att ha ramlat in på denna tråd har det verkligen gått upp ett ljus för mig.
Jag har inte riktigt förstått hur viktigt det är för mig, eftersom jag kan vara vad man kallar väldigt drivande. Med mycket ideer, men hemma vill jag inte vara det.

Min man drabbades av en depression för några år sedan och nu när han börjat hitta tillbaka till sig själv har vi börjat prata mer och mer om detta. Och till min "lycka" har han accepterat att endel av varför han mått dåligt är för att han inte velat inse.

Men som sagt, allt är förtfarande väldigt nytt och vi utforskar tillsammans.

Jag vill verkligen känna den psykiska dominansen både i vardagen och i sängen. Men som någon här tidigare skrev så trodde jag att det inte stämde eftersom jag inte heller gillar smärta. Men känner en viss lättnad av att läsa att det inte alls behöver vara så. Känns befriande att kunna erkänna vem man är, vad jag vill och inse att min man är som mig.
Visst fanns det väl där till viss del i början, men vi var ju så unga. Det är härligt läsa denna tråd, dels för att man ser många olika nyanser och samtidigt förvånande att det slår an en sträng hos mig. Lite som att hitta hem.
 

Oj, mycket att läsa ikapp här. Intressanta inlägg och det väcker mycket tankar och idéer. Just nu känner både jag och min man oss som två nykära tonåringar Vi utforskar detta "nya" tillsammans och det känns helt underbart rätt. Han blomstrar och jag känner mig kvinnligare och mer åtråvärd än jag gjort på många år. Låter kanske helt knäppt men så känns det Som flera av er mer erfarna skrivit så pratar vi väldigt mycket och försöker lära oss vad vi gillar. Ser verkligen fram emot resan vi gör tillsammans. Måste ju bara tillägga att sexet bara blir bättre och bättre