Dominans och Undergivenhet...

är du säker på att du vill det?

till viss del håller jag med dig, man ska ju inte kunna säga typ "buhuhuhu" och komma undan med vad som helst bara därför. jag skulle få svårt att vara lydig o undergiven i fortsättningen om jag visste att maken inte tyckte det var särskilt viktigt...för det är ju egentligen vad han skulle förmedla om han avstod från att straffa när han borde.

men å andra sidan; känns det redan som om ens värld gått under så är det kanske inte så bra att få stryk just då.

det är inte så roligt när det blir fel, när man bara är ledsen o olycklig efteråt, rädd, besviken och osäker på allt. tar en himla tid att bygga upp förtroende och komma i balans igen.

man kan inte vara nog försiktig med vem man väljer att låta sig domineras av...i min värld är det det sista man har rätt att välja:)

fullt enig med dig om att straff, iaf om man med det menar hård bestraffning på fullt allvar, inte ska behövas särskilt ofta, kanske inte alls.

sedan finns det nyanser, korrigeringar, konsekvenser, markeringar o även bekräftelse, njutning o lek som innehåller kanske något av samma sak, oftast tillräckligt mycket för att något annat inte ska behövas.

tycker också att man ska få vara en person med vilja, åsikter o viss handligsfrihet även om man är ug. men personligen vill jag att min man sätter gränserna där för hur mycket utrymme jag har för sådant. oftast rätt stort utrymme, han diskuterar det mesta med mig o låter mig bestämma. men det finns också tillfällen när han inte tillåter några andra ord från mig än "ja, Master" och detaljstyr ända ner till stumpnivå. kanske inte alltid exakt vad jag vill för stunden men ändå helt rätt för mig ger mig den där tryggheten att det är han som bestämmer, också han som bestämmer hur mycket han vill bestämma och vad han vill bestämma.

mm, tror jag med, sedan är det ju som det är med att skriva fort o tolka vad andra skriver (helst samtidigt som man jobbar eller passar ungar). blir konstiga missförstånd ibland:)

aha, du är en sådan där kvinna som maken letar reda på när han vill ägna sig åt tuffare lekar:)

själv  ser jag tydligen så ledsen ut så fort han gör något lite mer sadistiskt att han inte tycker det är roligt att leka med mig.

ibland kan jag gilla när det gör ont, lite ont.

jag är tålig i vissa avseenden, inte alls på andra sätt. det går att piska/smiska mig väldigt mycket såläng 1.) jag inte är ledsen el 2:) man använder rottingen

det går att knulla mig när/hur som helst också

men klämmor, nålar, el och sådant...bara "nej snälla låt mig få slippa annars börjar jag gråta" :)

Det där är nog olika från person till person och beroende av vem som utför "straffet" så att säga. I mitt fall så känner jag mig knappast som en olydig och ouppfostrad flicka när jag får smisk av maken utan det är mer med glimten i ögat och erotiskt (fattar ni hur jag menar då?). Jag utmanar honom till att slå hårdare genom att säga "är det allt du har att ge" typ Sen hamnar jag i en situation som jag inte önskat, nämligen att jag får FÖR ont :-/ men jag får ju skylla mig själv, hehe.

Däremot i mina fantasier med min chef (eftersom det inte är något som händer på riktigt) så hittar jag på olika scenarios där jag gör något dumt (något fel i jobbet eller något ofördelaktigt som jag sagt till någon annan om honom som han sen får reda på, som ett svek liksom) så att han måste bestraffa mig på diverse hrm... omoderna vis och då blir jag djupt skamfylld och det är känslor som jag blir askåt av samtidigt som jag behöver det på något vis. Att känna hans makt över mig, där han avgör vad som kommer att hända utan att jag har något att säga till om och lita på att han vet precis vad jag förtjänar... Fan, hur ska detta sluta!!? Blir kåt av bara tanken just nu!
Är man sjuk på något vis!?!

Jag tror du har ganska rätt, i att vi är lika alltså.

Men hur gör man nu för att inte känna sig som ett fån när man ligger i en mans knä och får regelrätt smisk som en olydig och ouppfostrad flicka????

Helt ärligt hur fan gör man, detta buggar mig i mitt huvud faktiskt. tror det har med min höga smärttröskel att göra och att jag inte ser det som någon match alls....

Tänk om jag skulle börja fnittra

Det är här jag menar att det finns en skillnad i VEM det är. Jag är verkligen inte undergiven på något sätt i min personlighet rent generellt men jag tror att de flesta av oss kan bli undergivna med rätt person. Precis som jag tror att de flesta av oss kan bli dominanta med rätt person, allt handlar om kemi människor emellan.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna sådan undergivenhet inför en speciell person men när jag träffar honom så sjunker blicken automatiskt en bit ner i marken. När jag tex mailar honom så är jag undergiven även då, fast med glimten i ögat så att han inte fattar misstankar Hans ord är min lag och han behöver aldrig insistera särskilt mycket om han vill att jag ska göra något. Det förutsätter ju att jag inte känner mig utnyttjad för då skulle jag inte vara så undergiven som jag är.

Vad ska jag göra med de här känslorna? Jag kan inte bara ignorera dem, jag behöver dem och jag får dem inte hemma med min man! Gah, önskar att jag träffat den här mannen för länge sedan när jag var singel... Varför kommer de aldrig in i ens liv då?? Kan man inte få ha två män i sitt liv, en som man får barn med och älskar på ett djupare plan och en som uppfyller ens fantasier till fullo... Kanske kan man göra en kompromiss om maken får ha en vid sidan av? Nej usch jag vet inte...

Jo men det skulle ju ta udden av det man tänder på, att det utnyttjas på fel sätt. Att jag respekterar min chef så högt och är så undergiven honom beror ju på att han är en respektingivande person. Skulle han börja behandla mig sämre eller vara respektlös så skulle jag ju inte heller respektera honom tillbaka. Jag är som sagt inte undergiven vem som helst utan det kräver sin man för att jag ska underkasta mig så totalt som jag känner i det här fallet! Fast jag skulle nog inte ta livet av honom om han gick över gränsen, haha.

Hur stor åldersskillnad är det då? Mellan oss är det 7 år så det är ju inte så mycket.

Precis. Men det är även två mynt på sidan många gånger. Återigen kan jag bara referera till mitt liv och mannen jag var med, men hade han inte respekterat mig så hade jag aldrig varit honom undergiven heller. Det bara föll naturligt mellan oss två, det var inte ens något vi pratade om.

han sa själv efter första gången att han aldrig varit med någon kvinna som är så naturligt undergiven, jag bara följde och jag var helt nöjd med det, det var inte ens något jag tänkte på då, utan något vi pratade om senare.

det är så sant..

jag skrattar varje gång någon verkligen misstar dominans för att vara aktiv i sängen.... Men helt ärligt jag kan ha bra sex utan dom/ug det är inget problem för mig, det är inget jag måste ha jämt. Men jag tror jag skulle tröttna i det långa loppet på att inte få leva ut, jag skulle nog aldrig ha en relation med någon som inte kan dom mig iaf ibland även om det inte måste vara jämt.

Jag kan inte lära någon att bli dom, det måste finnas i dom, även om man kan utveckla det ihop genom att vara öppna med saker och ting, vad man är nyfiken på osv, men lära, nej det går inte...

Det föll sig så att jag startade en blogg idag... bloggen är anonym då vi har barn så det hoppas jag ni har överseende med

lydigflicka.blogspot.com/

 

Jag har full förståelse för att man reagerar så för man är ju inte insatt i situationen och känner ju varken mig, min man eller min chef och då ser man det endast utifrån och då kan det verka knäppt!

Det som är pirrigt och spännande med min chef är ju just att jag inte vet vart jag har honom heller, han drar undan mattan från mina fötter ofta, ofta... och först blir jag förbannad, sårad, förvirrad osv. Men när det sjunkit in så blir jag ändå tänd av det och tyr mig tillbaka till honom igen. Han puttar ner mig från piedestalen min man satt mig på senaste åren och jag landar alltid lika hårt! Jag gillar det för att han vågar!! Jag vill ha motstånd och bli satt på plats och har man levt flera år med att jag är sanningen självt och att mina åsikter är min mans åsikter så är det uppfriskande med någon som har kuraget att våga säga ifrån och utmana mig och tillochmed trycka ner nyllet i gyttjan lite (metaforiskt talat) Varför kan man ju undra och kanske behövs det en lobotomi

Nu verkar ju min man ha vaknat lite och vi får se vart det leder men han har det ju i sig om han bara vågar ta för sig. Han har en tuff resa framför sig om han vill bli dominant mot mig och få min respekt på det planet men man ska aldrig säga aldrig!

Som mitt namn antyder... Jag har ganska länge, typ, misstänkt att jag är UG (iaf i sovrummet) så jag alltid tyckt om att  killar är lite hårdhänta med mig. De flesta killar jag varit med har inte vågat, de få som har vågat har ändå inte kännts som tillräckligt för mig. Om jag bad dom dra mig i håret och "tvinga" mig att suga av dom så gjorde dom det lite halvhjärtat och sa sen "Förlåt att jag gjorde dig illa!" fast jag inte kännt det alls.

Nu har jag träffat en kille som har erfarenhet inom dominans och BDSM som har gått med på att "lära upp" mig. Men då jag är nästan helt ny till ämnet är jag lite nervös...  Det är inte så att jag tror att han ska göra mig illa, inte alls, bara så att nya saker har alltid gjort mig nervös. Och på nått sätt så känns det lite som att det inte verkar vara meningen att det ska hända något mellan oss, för varje gång vi har träffats ute på stan har jag fått lågt blodsocker (diabetiker) och varit tvungen att åka hem, och varje gång han har kunnat ta sig hem till mig så har något alltid kommit i vägen. En storm, jag blev sjuk, jag har mens... ja ni fattar...

Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara varför jag är nervös, varken för er eller för honom, mer än att jag har inte haft så jätte bra erfarenheter av större killar. Han är inte den minsta människan i världen om vi säger så =) Allt jag ser när jag ser sånna killar är exakt hur dom skulle kunna göra illa mig om dom valde att göra det. Hur hans stora händer lätt skulle kunna slå sönder mitt kindben med en örfil, eller hur han skulle kunna slänga mig tvärs över rummet om han valde det, kväva mig t.o.m... Men samtidigt är jag 99% säker på att denna känsla kommer försvinna när han väl gör allt det han vill göra med mig och jag verkligen inser att han inte kommer göra mig illa. Han är inte lika säker verkar det som =/

oops... blev kanske lite långt >.<    

Ja alltså han är inte lika säker på att min nervositet skulle släppa efter att han gjort det han vill en gång.

Och ni verkar ha missförstått mig lite. Jag vill göra det här, det är inte därför jag är nervös, jag är nervös för ALLT nytt. Det spelar inte någon roll om det är att jag ska prova ny mat eller göra något nytt. Enligt mina psykologer när jag var yngre så har jag "autistiska tendenser" vilket gör att förändring gör mig nervös, och det här är ju en förändring. Och han vill inte riktigt ta mitt ord för att det kommer släppa. Och vi ska inte dyka rakt ner i det, så att säga, utan ta det lite långsamt så jag har tid att vänja mig och så  

Ja det är ju fullt möjligt att jag gör. Och det lär ju visa sig med lite tid om han är den Dom jag behöver eller inte. Därav att vi tar det långsamt =)

Jag har varit undergiven i sängen jämt, nu lever jag utan det. Behovet är starkt och det börjar bli jobbigt att ha 'normalt' sex..

Min partner har ingen erfarenhet av det alls, han vill prova men vi får börja från början och är inte där mitt behov ligger. Hos mig är det oxå ett behov, ingen lek. Nu är det månader sen jag fick den känslan, känns som en del av mig saknas

Nja, var väl mer att jag ville dela med mig av min nervositet. Jag är bekväm med mitt val och med honom, annars hade jag aldrig gjort det här  Jag har lärt mig av min väns misstag... hon sitter "fast" i ett ug/dom förhållande där hon inte är lycklig, så jag är mer försiktig =)