Anonym (Eugenie) skrev 2011-09-20 20:39:58 följande:
Jag har en fråga, men ställer den lite motvilligt eftersom jag troligen kommer få klart för mig att jag missat något... väsentligt...
Alltså, det här med UG, hur ihopblandat är det med smärta egentligen? Jag älskar att vara UG och att bli dominerad, och för mig ingår motvillighet i det, att bli tagen/smiskad med våld t ex. Men om det verkligen gör ont, blir jag avtänd och tycker inte alls om det.
Jag har inte varit medveten om den läggningen förrän jag träffade en man som inte alls behärskade balansgången utan antingen var dominant så att det gjorde ont eller inte lät mig vara UG alls. Det fick mig att fundera på vad jag njuter av och jag känner mig plötsligt väldigt osäker i det. Det känns inte som att jag är på "riktigt" eftersom jag inte kan ta smärtan. Samtidigt tänker jag att man inte bestämmer vad man tänder på, och det är ju inte så att jag direkt rädd för smärta som sådan, jag vill bara inte ha den i sänghalmen.
Finns det något speciellt ord för det här, någon kategori? Känns så fånigt att tända på smärta med inte smärtan. Är det bara en mänsklig paradox, är jag hämmad, eller mesig eller precis som många andra? Det känns som om jag missat något...
För mig är det i första hand den psykiska känslan som är viktig. Jag är väl medveten om att i princip vem som helst med våld skulle kunna slå mig sönder och samman och det skulle självklart inte tända mig. Men om en person med rätt blick och rätt handlag är i närheten så smälter jag totalt och vill bara lyda...
Så nej, jag tycker absolut inte att det måste handla om smärta. Till viss del visst, men det finns som du säger en gräns och den menar jag att båda parter ska respektera (även om det säkert finns tillfällen då gränsen flyttas).
Lyllo!
Kan även njuta av att se mig i spegeln efter