Jag skäms för min son

Hej!

För att berätta lite om mig själv så är jag en kille i 25-30 års åldern som redan är tvåbarns-pappa. När alla mina vänner fortsatte leva livet när vi var unga så hittade jag min kärlek och jag blev far när jag var väldigt ung.

Idag har jag en son som är 7 år och en dotter som är 4 år. Jag oroar mig mycket för min son som inte riktigt är som alla andra barn om man ska skriva så. Alla hans klasskamrater har väldigt normala intressenen, de gillar fotboll, innebandy och annat som barn gillar i den åldern. Detsamma gäller mina jobbarkompisar som har en barn i den åldern.

När det gäller min son är han intresserad av kyrkor. Jag är själv väldigt sekulär, men tror inte han är religiös, det är nog snarare byggnaden som fascinerar honom. Han älskar att studera dem och läsa om deras historia. Han kan namnet på ett flertal både i vår kommun, och utanför. Jag frågar till vilken nytta, men han säger bara att han tycker att det är kul.

Han har även andra intressen som är väldigt avvikande. Han tycker det är jätteroligt att läsa om blommor och kan därför sitta timmar och plocka i vår trädgård. Min svärfar gillar hon jättemycket eftersom han släktforskar vilket min son intresserar sig för mycket.

Finns även en del annat, men det jag tagit upp här är väl det som utmärker honom mest. Jag är lite orolig, han är inte som alla andra barn och jag kan skämmas för honom. Det tar emot när jag måste erkänna att han är min son och jag har ingen aning om vad mina kompisar tycker och tänker om de undrar vad som gått fel. Han har nästan inga vänner heller, eftersom han inte intresserar sig något för fotboll och liknande. Så han är inte med i någon sportöfreing eller liknande och på rasterna i skolan leker han aldrig med de andra.

Min fru tycker vi ska kolla om han har aspergers syndrom, men jag vägrar just nu. Jag önskar bara att han var normal och som alla andra. Jag hoppas att han får lite andra intressen med åldern, men jag är ytterst tveksam.  

Tacksam för svar. Vad ska jag göra? Vad är fel på honom? 

Precis, hela hans sociala liv går ju åt skogen. Jag är orolig, och som far bryr jag mig också. Jag förstår att ni tycker att jag borde vara stolt för att han är som han är, men jag är orolig att det kommer innebära problem senare i livet om han sticker ut så mycket som han gör.

Det där med schack sitter han och lär sig men tror inte nån schackklubb vore det rätta. Finns väl knappt någrai  hans ålder där ändå? Är väl mest pensionärer och dylikt? 

Nej, en schackklubb kommer knappast lösa problemet. Då blir det istället värre.

Jag är orolig. I framtiden finns ju risken att han kommer mobbas om han sticker ut för mycket. Därför vill jag att han hittar kompisar så snarast som möjligt, samt intresserar sig för intressen som är lite mer normala.