Jag skäms för min son
jag tror inte du behöver vara orolig ett dugg. Jag har två söner, en med Asberger syndrom och utan diagnos. Visst kan ni låta göra en utredning om ni vill, det kan ju inte skada. Men oavsett vad den skulle visa så finns det inget att oroa sig för. Man kan ha ett bra liv även med AS, lite annorlunda, men bra.
Båda mina söner har "onormala" intressen om man jämför med jämnåriga (även om jag inte förstår varför man ska jämföra). Min stora kille med AS har aldrig varit särskilt intresserad av kompisar, han trivs i sitt eget sällskap och vi ser det som en bra egenskap och en tillgång. Vad är fel med att kunna roa sig själv?
Min lilla kille har alltid haft lite ovanliga intressen även om det blivit mer uttalat de sista åren. Han är nu 8 år och det han önskar sig till födelsedag och jul är provrör, faktaböcker (avancerade) och prover på olika bergarter. Han vet precis vad han vill jobba med när han blir vuxen. Han vill bli arkeolog och undervisa på universitet. Han pratar redan i termer som "när jag är klar med min utbildning...."
Han älskar skolan och kan inte få nog av saker att lära sig. Under loven får jag försöka hitta uppgifter åt honom att göra. Han blir rastlös utan utmaningar. Han leker inte, han forskar. På riktigt alltså. Han väljer ett ämne, sedan tar han reda på så mycket fakta han kan, gör eventuellt praktiska efterforskningar och för journal över det han får reda på.
Sport har aldrig intresserat någon av våra pojkar och varför skulle det vara ett problem. Det finns annat i världen som är både intressant och roligt.
Jag tycker att du ska glädja dig åt din härliga kille. Han har lite annorlunda intressen men det är ju en del av det som gör honom till honom.
.