Jag skäms för min son

Du har då verkligen ingenting att skämmas över!
Jag tycker precis som andra har skrivit tidigare att han verkar som en klok liten pojke.
Min pappa och jag satt och åt mat idag, är själv sjutton år. Har två äldre syskon. Min äldsta bror låter lite som du beskriver, men han är 21 år nu. Han har alltid varit väldigt udda, men ändå världens snällaste, goaste kille. Han är snällare än alla killar jag har träffat. I alla fall, som sagt är han lite speciell. Han spelade visserligen handboll hela sitt liv typ och det gör alla som bor här, så visst gjorde han väl saker som andra. Men har haft lite udda intressen.

Idag när pappa och jag pratade med varandra så frågade jag honom om han skulle ändra på något om han hade fått göra om allting, med hur våra föräldrar uppfostrat oss osv. Han tvekade inte länge innan han svarade, även om jag såg att det  var svårt för honom att erkänna det, det tog emot, det syntes.

Han sa mig att han inte hade varit så hård mot min storebror, att han önskat att han hade accepterat honom som han var, när han var liten, trots att han inte var som alla andra. Att min bror kanske hade blivit säkrare i sig själv då om inte pappa hade skällt på honom och få honom att bli "som alla andra". Mot mig och min syster har pappa aldrig varit så. Vi har väl mer varit snälla och lydiga små tjejor som är som vilken liten gullig flicka som helst.

Och jag tror du kommer ångra detsamma om du fortsätter skämmas över din son. Du kommer ångra att du inte uppmanade honom att utveckla det han är bra på. Min pappa tror själv att han förstört massor för min bror genom att inte låta honom vara sig själv.