Iq-testa barn?

Av någon dum anledning så är jag orolig för att dottern är smart. Visst, hon resonerar och tänker mycket och klokt men är trots allt bara fem år så vem vet egentligen. Min undran är ifall någon av er här gjort ett iq-test som barn eller fått det gjort på era barn? Borde kanske glädjas åt hennes intelligens men tyvärr ser har jag lite dåliga erfarenheter och hon visar själv tendenser åt samma håll.

Jag vill därför se till att hon får det stöd hon behöver så tidigt som möjligt. Kan ett iq-test vara till hjälp? Eller är det bara någon form av självbekräftelse?

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 May 12:54

#2

Ja, jag vet att det krävs extra av mig som förälder och den biten är jag inte så orolig över. Skolan var inte så anpassningsbar när jag gick i den för en evighet sedan så man kan ju hoppas att det blivit bättre. Min kluvenhet är ifall jag ska vänta tills något inträffar eller försöka parera redan innan det gått snett.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 May 13:05

#5

Vad jag förstått brukar barnen ha det lätt och smidigt på förskolan där det ses som positivt men få det tuffare i skolan där man förväntas inordna sig i ledet och "göra som alla andra".

Att få bekräftelse och uppmärksamhet är ju något alla barn behöver så detta är i sig inget unikt. Frågan är väl mer om det verkligen fungerar bättre i skolan idag? Läroplanen ser ju lovande ut i alla fall.

Nu har vi inte möjligheten till att byta skola då det är ett litet samhälle vi bor i så därför vill jag vara så förberedd som det bara går för att min dotter ska få en bra skolgång.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 May 13:10

#8

Anonym (Hh) skrev 2011-05-05 13:00:44 följande:

Att göra ett test som generellt berkräftar att hon är "smartare" än andra tror jag är en ganska dum idé. Det sätter sig lätt i identiteten att "jag är smartare än alla andra", och det kan aldrig vara bra. Vilket / vilka områden är det som barnet är mest framstående inom? Utveckla det utan att tala för mycket om det. Experiment, böcker, museer.

Jag vet hur det känns att få veta att ens barn är över snittet, men ta det för vad det är. Det viktigaste är alltid att känna lycka, mening och samhörighet med andra.

Varför är det en dum idé? Hon säger själv redan att hon inte tänker som de andra barnen så varför ska jag undanhålla detta?

Vad jag är mer orolig över är att hon ska se sig som sämre än de andra, inte tvärtom då hon är en väldigt empatisk liten varelse. Jag vill få upp hennes självkänsla men det är inte därför jag tänker på iq-test.

Anonym

Äldre 5 May 13:12

#9

Det kan kanske vara en bra idé. Har din dotter lågt EQ? Det brukar väl vara förknippat med högt IQ och då är ju risken att hon missanpassas socialt och får problem längre fram i livet.

Anonym

Äldre 5 May 13:15

#10

Man hoppas ju att lärare idag är mer öppna och vidsynta är förr.
Barn med väldigt högt IQ brukar ju bli understimulerade i skolan och bli bråkiga, ha svårt att få vänner osv. Förhoppningsvis förstår lärare idag orsaken och kan stimulera barnen efter deras behov. Kanske hoppa över någon eller några klasser.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 May 13:24

#11

Tygtiiger skrev 2011-05-05 13:07:54 följande:

Och vad ska du göra med IQ-testet då?

Vi har en son som med största sannolikhet är smartare än genomsnittet. Det är båda hans föräldrar, det är ofta ärftligt, och han har inga problem att lära sig saker, om man säger så.

Och?

Ja, han kan få problem i skolan om han får tråkigt. Det hade både jag och hans far. Då får vi lösa det och tala med lärarna. Läroplanen säger att alla barn ska ha undervisning utifrån sina behov och förmågor och det gäller även de begåvade barnen, som till skillnad från de lågbegåvade har stora möjligheter att själva kompensera brister i undervisningen.

Vad skulle egentligen skilja om ert barn har 120 eller 145 i IQ? På vilket sätt tycker ni att hon skulle behandlas annorlunda?

Vår son har haft rejält tråkigt på förskolan i perioder, för han blir helt enkelt inte stimulerad på en nivå som han skulle behöva. Han ställer till problem för fröknarna för att han i vissa lägen faktiskt kan och fattar mer än de (han är van att få bra svar på sina frågor - två föräldrar som är naturvetare och har utanpå det lagt åtskilliga år på humaniora). Till råga på det är han envis, gillar inte att lyda order och argumenterar gärna om något är orättvist i hans ögon. Det är ändå viktigt att han får träna på de saker som han behöver - social förmåga, sociala regler, hur man beter sig när man måste vänta, när man är arg etc etc. För en fem-sexåring är det oerhört mycket viktigare än att hans intellekt utnyttjas maximalt.

Försök att bemöta barnet utifrån det behov och de intressen - och de brister som de har - istället för att få en siffra på intellektet. ´Det kommer inte att spela någon roll i skolan ändå, om det är en bra skola! Och om det är en dålig skola eller barnet får bekymmer, då ska man hantera det.

Via BUP eller skolpsykologen kan man göra ett IQ-test, oftast används WISC i kombination med kompletterande funktionstest. Syftet är inte att få en siffra utan att få en bra bild av hur barnets styrkor och svagheter ser ut, om begåvningen är jämn, hur man reagerar under stress och HUR man löser uppgifter, ber om hjälp, vad man har för uthållighet etc. Själv tycker jag att det skulle vara jätteroligt att göra ett ordentligt IQ-test med psykolog (de basala tester man kan göra på nätet tex via mensa är bara småsaker i jämförelse), men jag behöver ju inte det. Jag funkar utmärkt i vardagen.

Ja, bra fråga! Jag är inte överdrivet intresserad över just vilken siffra hon skulle få utan skulle nog mer ta det som en bekräftelse på vem hon är. Hon behöver inte behandas mer annorlunda än något annat barn men hon behöver bli sedd och bekräftad även hon trots att hon har lätt för sig.

Jag tror inte att de högbegåvade barnen har lika lätt som du skriver med att kompensera brister, deras brist är ju att de får för lite stimulans och därför inte lär sig studieteknik ordentlig. Men, ja, man borde helt klart möta alla barn efter deras enskilda behov och det är just detta jag vill att även skolan ska göra. Det är däremot en utbredd myt att de högbegåvade barnen inte behöver extra hjälp och därför förbises.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 May 13:29

#13

Anonym skrev 2011-05-05 13:12:39 följande:

Det kan kanske vara en bra idé. Har din dotter lågt EQ? Det brukar väl vara förknippat med högt IQ och då är ju risken att hon missanpassas socialt och får problem längre fram i livet.

Ja, man kanske kan säga att hon har lågt EQ även om jag inte är helt säker på att kopplingen mellan IQ och EQ är riktig. Men hon är känslig och rädd för att göra fel så hon observerar sina kamrater mer än att delta aktivt även om hon börjar bli trygg även med dem nu och leker mer och mer.

Det kanske är vettigare att göra ett EQ-test? Nej, man ska väl ta det som det kommer och inte oroa sig i onödan. Jag håller tummarna för framtiden

Anonym

Äldre 5 May 13:36

#16

infragilis skrev 2011-05-05 13:30:40 följande:

Haha, det där är en gammal myt som det inte finns bevis för, snarare för motsatsen.

Det gick ett tv-program för kanske nåt år sedan om överbegåvade barn. Jag såg det men kommer inte ihåg vad det hette ... någon annan som såg det?
Nu var ju de extremt intelligenta i vissa ämnen och hade stora problem i andra. Men det som var gemensamt för dessa barn som jag kommer ihåg det var att de var väldigt ensamna eftersom de inte hade samma intressen som deras jämnåriga och jag tror också att de saknade en viss social förmåga.

Anonym

Äldre 5 May 13:41

#17

Tygtiiger skrev 2011-05-05 13:36:13 följande:

Anonym skrev 2011-05-05 13:10:06 följande:

Varför är det en dum idé? Hon säger själv redan att hon inte tänker som de andra barnen så varför ska jag undanhålla detta?

Vad jag är mer orolig över är att hon ska se sig som sämre än de andra, inte tvärtom då hon är en väldigt empatisk liten varelse. Jag vill få upp hennes självkänsla men det är inte därför jag tänker på iq-test.

Apropå det här med att "om smarta barn inte får stimulans i skolan så blir de bråkstakar" - jag tror inte det stämmer för fem öre. Det finns säkert en och annan smart unge som tar ut sin frustration på kompisarna, men om ni själva tänker tillbaka på er skoltid - vilka var bråkstakarna? Vad blev det av dem? Ok att en del av de som busade i låg- och mellanstadiet var de smarta ungarna, men de skärpte ju till sig i högstadiet och gick vidare till ganska ordnade liv. De som hoppade av skolan, som rökte, slogs, söp, käftade emot och blev losers och slackers, slog de någonsin er som missförstådda genier eller som puckon?
För min egen erfarenhet är att de som bråkade mest var faktiskt rätt dumma i huvet. Det blev aldrig något av dem.
`

Var det någonsin någon som tog reda på varför dessa barn som bråkade och som du tror var dumma i huvet agerade på det som de gjorde? Varför blev det aldrig något av dem?

Jag tror inte att det finns ett överintelligent barn i varje klass. I så fall skulle det väl inte vara så överintelligent utan ganska normalintelligent eftersom det finns så pass många. Men i varje klass brukar det finnas någon bråkstake. Jag menar alltså inte att alla bråkstakar är överintelligenta. Utan att överintelligenta elever inte stimuleras i lågstadiet när de tvingas sitta och skriva samma bokstav en hel lektion när de redan kan läsa, skriva och räkna och mycket mer. Det är en sund reaktion att bli frustrerad då tycker jag.

Iq-testa barn?

INNEHÅLL