Iq-testa barn?

Och vad ska du göra med IQ-testet då?

Vi har en son som med största sannolikhet är smartare än genomsnittet. Det är båda hans föräldrar, det är ofta ärftligt, och han har inga problem att lära sig saker, om man säger så.

Och?

Ja, han kan få problem i skolan om han får tråkigt. Det hade både jag och hans far. Då får vi lösa det och tala med lärarna. Läroplanen säger att alla barn ska ha undervisning utifrån sina behov och förmågor och det gäller även de begåvade barnen, som till skillnad från de lågbegåvade har stora möjligheter att själva kompensera brister i undervisningen.

Vad skulle egentligen skilja om ert barn har 120 eller 145 i IQ? På vilket sätt tycker ni att hon skulle behandlas annorlunda?

Vår son har haft rejält tråkigt på förskolan i perioder, för han blir helt enkelt inte stimulerad på en nivå som han skulle behöva. Han ställer till problem för fröknarna för att han i vissa lägen faktiskt kan och fattar mer än de (han är van att få bra svar på sina frågor - två föräldrar som är naturvetare och har utanpå det lagt åtskilliga år på humaniora). Till råga på det är han envis, gillar inte att lyda order och argumenterar gärna om något är orättvist i hans ögon. Det är ändå viktigt att han får träna på de saker som han behöver - social förmåga, sociala regler, hur man beter sig när man måste vänta, när man är arg etc etc. För en fem-sexåring är det oerhört mycket viktigare än att hans intellekt utnyttjas maximalt.

Försök att bemöta barnet utifrån det behov och de intressen - och de brister som de har - istället för att få en siffra på intellektet. ´Det kommer inte att spela någon roll i skolan ändå, om det är en bra skola! Och om det är en dålig skola eller barnet får bekymmer, då ska man hantera det.

Via BUP eller skolpsykologen kan man göra ett IQ-test, oftast används WISC i kombination med kompletterande funktionstest. Syftet är inte att få en siffra utan att få en bra bild av hur barnets styrkor och svagheter ser ut, om begåvningen är jämn, hur man reagerar under stress och HUR man löser uppgifter, ber om hjälp, vad man har för uthållighet etc. Själv tycker jag att det skulle vara jätteroligt att göra ett ordentligt IQ-test med psykolog (de basala tester man kan göra på nätet tex via mensa är bara småsaker i jämförelse), men jag behöver ju inte det. Jag funkar utmärkt i vardagen.

Begåvade barn behöver hjälp och stimulans i skolan - där är vi helt överens (jag har debatterat detta livligt med min styvfar som är lärare och trott att "jaja, de klarar sig alltid" - nu råkar jag ha erfarenhet av att vara ett begåvat barn i skolan och dessutom kan jag prata för mig så jag har övertygat honom ), men man behöver inte ha en utredning på dem för att det ska vara tydligt. Jag är övertygad om att det räcker att som förälder vara uppmärksam och dels tala med sitt barn och dels tala med läraren - och vara redo att ställa till ett jävla liv om man möter kassa attityder. Man får ju inte lärarna med sig genom att säga "Nu råkar lille Pelle ha 145 i IQ så du kan inte riktigt behandla honom som vanliga barn!!".Jag hade genom hela min skolgång en djupgående känsla av att vara annorlunda och tänka annorlunda. Det är inte alltid så roligt - min man kände likadant.

Men det viktiga i detta är ju att diskutera med din dotter på vilket sätt hon upplever sig annorlunda och vad hon tycker om det. Är det bra att vara som alla andra? Hur skulle hon vilja vara? Vad tycker hon om andra barn som inte är som hon? Är det viktigt att vara likadan, att passa in, även om man måste göra om sig?

Apropå det här med att "om smarta barn inte får stimulans i skolan så blir de bråkstakar" - jag tror inte det stämmer för fem öre. Det finns säkert en och annan smart unge som tar ut sin frustration på kompisarna, men om ni själva tänker tillbaka på er skoltid - vilka var bråkstakarna? Vad blev det av dem? Ok att en del av de som busade i låg- och mellanstadiet var de smarta ungarna, men de skärpte ju till sig i högstadiet och gick vidare till ganska ordnade liv. De som hoppade av skolan, som rökte, slogs, söp, käftade emot och blev losers och slackers, slog de någonsin er som missförstådda genier eller som puckon?
För min egen erfarenhet är att de som bråkade mest var faktiskt rätt dumma i huvet. Det blev aldrig något av dem.
`

(Jag är medveten om att jag sitter i en rätt priviligierad sits - jag bor i en stad och i ett område där normen är föräldrar med högskoleutbildning, där ingen lyfter på ögonbrynen åt att barnen kan läsa och skriva när de börjar skolan och där normen är att barn kan mycket och lär sig lätt.)