Iq-testa barn?

Vi har IQ testat två av våra tre barn (väntar lite med minstingen, hon har inte fyllt tre än). 

Sonen har det väldigt lätt för sig i skolan och behöver generellt inte läsa på läxor utan kan det mesta på en gång. Däremot har det väldigt knepigt med relationer till andra elever och lärare. Han säger att han har tråkigt i skolan, kan inte riktigt sitta still, vill inte jobba i grupp, hittar på nya saker hela tiden - det kan vara bus som uppfinningar, laga mat eller komposera musik.
Psykologen gjorde ett WISC-IV och det visade sig att han han är ett särbegåvat barn. Innan var jag tveksam till IQ test men nu känner jag att det är ganska skönt att veta varför han är så och vad han är bra/dålig på. (Han har det mycket svårt med skriftlig information och lättare med muntlig) Det kommer också bli lättare för lärarna att "nå" honom och de kommer att kunna ge han andra uppgifter och utmaningar.

Dottern dagdrömmer och sitter och tittar ut genom fönstret mesta delen av dagen. Okontaktbar. Intresserad av endast matte. Vi tog henne till en annan psykolog (de gillar inte att testa/träffa barn i samma syskon skara) som testade WISC-IV & andra tester. Hon är också ett särbegåvat barn med ungefär samma slutpoäng som storebror men med andra svårig/lättheter. Hon behöver se informationen och har det jättesvårt med muntlig information. Hon har också ADD vilket gör det knepigt för henne att koncentrera sig. 

Jag har försökt att hitta lite info om särbegåvade barn på svenska websidor men inte lyckats så bra. I Sverige verkar det som om det är tabu med IQ tester eller högt IQ i huvud taget . Vi är jätteduktiga på att hjälpa handikappade och barn med andra hinder (Asperger, autism etc) men inte särbegåvade barn, alla ska vara medelmåttiga, ingen får vara duktigare än en annan. 
Studier visar att 66% särbegåvade barn som inte får hjälp är antingen medelmåttiga elever eller helt ur systemet när de är 14 år gamla (!!!). Det är inte för att de har ett högt IQ som de kommer att lyckas i skolan.

Har inte testat mig själv men känner igen mig i beskrivningen och hade gärna velat få lite hjälp med studie teknik som yngre. Hur ställer man upp ett problem när svaret kommer upp i huvudet av sig själv? Hur ska man vara fokuserad och lyssna på lektionerna i skolan när man fattar allt på en gång eller om man redan kan?
Har man ingen vuxen/lärare som hjälper en att lära sig att organisera sitt arbete, hitta andra uppgifter eller läsa i en snabbare takt så blir det svårt. Jag hoppade av gymnasiet vilket jag bittert ångrar idag. Jag kunde läsa, skriva och räkna (+, -, x) när jag började ettan. Men stackars mamma fick alltid höra på kvartsamtalen -  "Hon kan om hon vill", "Hon bara leker med sina pennor" etc. 
Jag vill inte att mina barn ska gå samma väg. Vi kommer att testa minstingen om några år. För tillfället går hon på förskola men kommer att se till att hon börjar skolan tidigare eller hoppar en klass om det behövs (skulle ha gjort det med sonen när han gick i ettan om vi vetat).

Till er som tror att ni har särbegåvade barn - gå och testa dem! De kommer att behöva mera hjälp än ett "normal begåvat" barn, ju tidigare ni vet, desto bättre. WISC testet kan göras från 3 års ålder.
Kan ni Franska så googla på "enfant intellectuellement précoce" eller "EIP" - det finns mycket information att hitta.

Ha det bra 

Vet inte om jag uttryckte mig rätt. Vill absolut inte sätta press på lärarna utan hjälpa dem att hjälpa mina barn. Det är inte helt lätt att ha ett eller flera barn med speciella behov i en klass. Vi bor inte i Sverige och barnen är i skolan från 8.30 till 16.30 - de spenderar nästan mera tid där än hemma, plus att båda barnen går i samma klass (tre nivåer i samma klass med samma lärare) - deras lärare har det tufft. 
När de är hemma hittar vi på aktiviteter som stimulerar dem, sport, musik, utflykter mm. 

Förstår inte varför särbegåvade  barn "tar resurser från de som behöver BUP" mer än andra barn som har andra speciella behov. De är minst lika behövande som andra, fast de flesta resonerar att "han/hon" lär sig snabbt eller kan redan, riktigt så är det inte. Det har inte varit lätt heller att sätta fingret på VAD som var tokigt  - vi har hållt på i tre år innan vi fick barnen testade. Tror att de flesta föräldrar "känner på sig" när något är tokigt med ens barn, är det då dåligt att man försöker få sig hörd? Min bror fick diagnosen Asperger med ADD när han var 22, även fast mamma kämpat och försökt att få sig hörd sen har var 7. Han är väldigt bitter och besviken på svenska systemet och skola som aldrig kunnat hjälpa honom för att de inte vetat. 

Självklart ska man inte testa barn "på kul", inte vuxna heller för den delen. Men jag tror att det kan vara bra att man testar om barnet har problem med inlärning eller uppförande i skolan, på andra aktiviteter eller i hemmet. Man växer inte ur problemen eller i kapp "vuxen IQ" - det löser sig inte med tiden, man måste ta tag i det och alla inblandade parter måste vara informerade för bästa agerande. 

Och ja, helt allvarligt med min bror. Han är 25 idag och bor hos mamma, ingen utbildning och inget jobb.  Vet inte i vilken ände han ska börja.... Sverige är inte alltid så jättebra. 
 

Har du läst alla inlägg? Det finns en annan tråd på den här sajten där någon pratar om "vuxen IQ" - inget jag håller med om. Har aldrig sagt att min bror har högt IQ, han har Asperger och ADD.
Läs alla inlägg innan du kommenterar. 

Lite tokigt när ni som skriver är alla anonyma, vet inte vem som skriver vad....

Vi fick reda på ganska nyligen att våra barn har ett IQ som ungefär 5% av barn i deras ålder och att dottern har ADD och sonen kanske ADHD, mera tester behöver göras innan det kan fastställas. Jag som mamma vill det bästa för mina barn så jag letar och läser på nätet i väntan på de böcker jag beställt.
Jag tänkte att Sverige har varit ett bra land med stor kompetens som ligger före andra länder i studier om barn med svårigheter och andra speciella behov - jag kollar lite om vad som skrivs på sajter hemma. 
Hittade den här sajten i natt med den här tråden som verkade interessant, läste genom alla inlägg och tänkte att jag kanske kunde tillföra lite av min ypperliga erfarenhet till den mamman (eller pappan) som startade tråden. Det skulle jag inte ha gjort..... Vilken kallabalik. 

Till Anonym kl 16.50 - Det minsta man kan göra innan man svarar på ett inlägg eller skriver något i en tråd är att läsa vad andra skrivit tidigare. Annars är väl risken ganska stor att det blir helt fel. Det är väl artigt och netikett?? Jag har inte velat vara spydig och ber om ursäkt om du uppfattade det så. Tycker däremot att din kommentar från 13.37 var  spydig och skriven i väldigt otrevlig ton.
Angående din kommentar från 17.49 - hade du läst de tidigare inläggen ordentligt hade det inte blivit några missförstånd. 

Till Anonym kl. 16.59 - Tack för ditt förstående och din kommentar.

Jag tackar för mig. Den här diskussionen leder inte längre nånstans och den tillför inte mig något mer. Jag kom hit för att få hjälp och idéer om hur jag kan hjälpa mina kottar, inte för att få en massa sk*t för att jag försöker.

Ha en bra fortsättning.