Varför döper du ditt barn?

Jag tycker inte att du personligen måste tro på exakt allt som står i trosbekännelsen. Vi läser ju  "Vi tror på..." Jag tror inte att alla gudstjänstbesökare varje söndag tror på exakt allt, tvivel och frågor är också en del av att tro på Gud (förra söndagen handlade om lärjungen Tomas som inte trodde på uppståndelsen förrän han själv mötte den uppståndne Jesus).

Trosbekännelsen i sig handlar inte heller om barns kristna fostran, där står t ex inget om vad Jesus faktiskt sa eller gjorde, vilket är centralt i kristendomen. Men om allt detta kan du ha ett livaktigt samtal med en präst där du funderar på att ha dopet.

Lycka till!

/ Skånepräst

Frankrike: Jag har sällan mött föräldrar som säger att de gör det enbart av tradition! De allra flesta ger uttryck för tro på Gud, även om de inte använder samma ord som jag för det.

Vi går igenom dopritualet och jag brukar också ställa frågan direkt till föräldrara i dopgudstjänsten (Vill ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?), fast den inte är obligatorisk. Jag förklarar alltid att de kan säga nej och att vi då går hem igen.

Däremot är det vanligt att en förälder är mer övertygad än den andre och man kan givetvis alltid ställa frågor om dopet och vad det innebär, enligt kyrkans synsätt, till mig.

Sedan tror jag inte att man kan mäta tro eller använda troende som komparativ (mer troende), eller superlativ (mest troende), och kan man det är det bara Gud som kan mäta...

Spomenka, jag ser inte att det finns något sådant löfte från föräldrarnas sida i Svenska kyrkans dopritual, däremot att faddrarna och församlingen har ett ansvar.

Jag tror att vi människor behöver dopet som ett synligt bevis på Guds närvaro i våra liv, precis som de som såg Jesus döpas i Jordan (Jesus behövde väl knappast dopet av samma anledning som vi vanliga människor). För mig är också dopbefallningen central som avslutas med orden: och jag är med er alla dagar, till tidens slut.

Dopet är i sig ingen lyckogaranti, däremot en påminnelse att man aldrig går ensam igenom livet.

Tack jordgubbskräm, men jag ska inte ta åt mig äran - det var Jesus som sa det :)