Jäkla tonårstid!

Okej, jag vill bara hoppas in för att jag själv är tonåring. Och jag förstår allt ni säger, för att vi är hemska. Och jag ångrar mycket av det jag säger. Men snälla, ni måste föröska att minnas hur ni själva var. För det år så svårt. Det är bara en massor av kännslor och man vet inte vad man ska göra med dom. Man gråter skriker skrattar, liksom vad fan händer? (förlåt för språket). Och om era barn är väldigt ilskan av sig kan det vara för att dom inte får säga vad dom vill i skolan elelr bland sina kompisar så dom måste ta ut det över andra.

Men jag håller med er, det suger. Men vad ska man göra? Det går bara inte att hålla allt inne, då kommer man ju att explodera. ;)