Autism?

Vi var och träffade autismteamet igår och de pratade en stund med min son och sedan en stund med oss föräldrar. De tycker att de vill gå vidare med en utredning. På ett vis känns de skönt, men också jobbigt. Om han får en autismdiagnos kan vi kanske få lite extrahjälp och stöd.

Jag berättade för några vänner i helgen att vi skulle träffa teamet. Men speciellt en tyckte att det var onödigt. Hon tyckte att även om han (min son) är lite annorlunda så låt honom vara det. Det har alltid funnits människor som inte passar in i den stöpta formen.  Men jag vill ju bara att min son ska få det bra och ha samma möjligheter till sociala kontakter som andra barn. Sedan kan vi ju själva välja om vi vill ha hjälp eller inte.  Jag är lite kluven till om jag gillar att den här utredningen görs eller inte. Men..... nu kör vi på i alla fall.

Vad skönt att höra att det finns fler som har samma problem som vi.

Jag har en systerson som har fått diagnosen autism. Men min och min systers söner är helt olika. Om min systerson inte får som han vill blir han JÄTTEarg och det har hänt att han slagit sig själv vid de tillfällena. Det är nästan omöjligt att få honom på andra tankar. Men sån är inte min son. Han har alltid varit lugnet själv. Hans problem är ju istället, som jag skrev tidigare, de sociala kontakterna med andra barn. Så när jag pratade med min mamma första gången att det kanske skulle göras en autismutredning på vår son så sa hon att hon inte trodde att han har autism. Han är ju inte alls som min systerson. Men naturligtvis kan man ju ha det i olika grad, men jag vet inte om hon förstår det eller om hon inte vill att ett till av hennes barnbarn ska få den diagnosen. Men jag har i alla fall fullt stöd från min syster, och det känns så skönt. Hon vet precis vad detta handlar om och vi kan prata om det.

Igår var jag och min man i skolan för att personalen där ville veta mer om vår son. Det var massor av folk som var kallat till detta mötet., rektorn. förskolepedagog från dagis, skolsköterska, tre personer från resursteamet i kommunen (två psykologer, båda har varit inblandade eftersom den ena varit sjuk till och från, och deras chef tror jag) och en förskolelärare från skolan. Tyvärr så har den blivande klassen ingen lärare just nu eftersom hon har sagt upp sig. Men de lovade att det snart ska finnas någon. Jag tyckte det var så himla mycket folk "bara" för vår skull. Jag och min man fick i alla fall berätta om vår son och dagispedagogen fyllde i. Även psykologerna från resursteamet kom med kommentarer, så nu tror jag att skolan har fått en ganska bra bild av vår son och hur han är. Det känns så skönt att de verkligen tar tag i det här och tar oss på allvar. Jag tror/hoppas att de håller ett extra öga på vår son så att han ska tycka att det är kul i skolan.

Några veckor efter skolstarten ska vi ha ett nytt möte för att se hur skolstarten fungerat. Än så länge är jag väldigt nöjd med skolans insattser, även om jag ibland tänker att de kanske tar i lite för mycket. Men det är bättre att det är på det hållet än att de gör för lite.

Igår var jag och min man på autismteamet för den strukturerade intervjun. Jag hade gruvat mig lite för den i förväg, och det är skönt att det är över. Men det var egentligen inte så jobbigt. Vi pratade ju om det bästa vi har, vår son. Och jag tyckte inte det var några jobbiga frågor. Vissa var klart svåra att komma ihåg eftersom det är några år sedan han var liten.

Jag vill också berätta att det gått bra för vår son att börja i förskoleklass. Bättre än jag hade trott. Skönt! De första veckorna var lite jobbiga, men det tror jag att alla barn upplevde det. Från och till har jag undrat om den här autismutredningen verkligen är nödvändig. Men jag skulle nog ha ångrat mig i framtiden om vi inte hade gjort den. Vi har ju inget att förlora på den, tror jag.

Jag måste också nämna att min son förvånade mig igår. Han är ju väldigt duktig på matte, långt före sina kamrater. Igår visade han mig att han kan räkna med negativa tal. Jag frågade bl a vad 1 minus 3 är. Han tänkte en stund och sa sedan -2. Otroligt!!! Jag minns att jag hade jättesvårt för att lära mig det när jag gick i högstadiet. Det här tror jag att han kommit fram till själv för det är ju inget de övar på i förskoleklass. Samtidigt som jag klart är jättestolt så skrämmer det mig lite. Vad ska det bli av denna pojk?

Idag har vi varit på autismteamet i Lund och då fick vi veta att vår son har en lätt form av autism. Det är så skönt att få veta varför han är annorlunda. Att han fått den diagnosen förändrar ju inte honom utan jag hoppas att vi kan få hjälp med att hantera hans sociala tillkortakommanden. Äntligen fick vi veta det vi länge anat, att han inte är som alla andra barn och varför han inte är det.

När vi träffade teamet i höstas och fick diagnosen sas det så mycket och många frågor snurrade i skallen. Så just då förstod jag inte vilken form av autism det var. Men jag har pratat med dem efteråt och då fick jag veta att det var högfungerande autism. Asberger, men det kallas ju inte så längre.