Det här låter kanske lite knasigt, men när du säger att ni periodvis haft det jättefint och att han var "snäll" under en jul, på vilket sätt är han bra och snäll då, dvs hur artar det säg när han är på gott humör, hur skulle du beskriva hans goda sida?
Ibland kan de saker man gör när man är "snäll" berätta lika mycket om ens personlighet som när man är "dum".. om du förstår hur jag menar.. Tja, jag vill bara se "hela bilden" av denna person.
Misstänkte nästan att det som du minns som "bra", egentligen var när HAN hade det bra, dvs när DU såg till att han hade det som han ville, inte när NI hade det bra tillsammans. Frågan är om ni någonsin kan få det bra tillsammans om det inte har hänt på 7 år. Och att behandla ert barn illa (ja jag tycker det är illa att göra som du beskrev med pottan), där går ju liksom gränsen. Med risk för att upprepa vad andra redan sagt, så är det nog en bra idé att dela på er, för allas skull, mest för barnets kanske. Försök föreställa dig hur du vill att ert barn ska se tillbaka på sin barndom, vilka minnen ska den människan bära med sig, och vilka händelser skall prägla honom/henne? Just nu är det bara du som kan påverka det.
Var är han just nu?
Men alltså...bara det att han åker till sin mamma jämt! Vem gör det som har egen familj?? Det låter ju inte så sunt, om hans mamma var riktigt normal borde hon ju säga åt honom; "hör du x, nu ska väl du vara med din familj/fru/sambo, inte sitta här o hänga hos mamma varje kväll!"
Hos mödrabarnhälsovården kan man få träffa en psykolog för att prata om familjeproblem och de kan hjälpa en att se det man själv inte ser. Jag tror du kanske har blivit lite "hemmablind", men för oss andra låter det här helt hemskt och uppenbart ohållbart .
Vad har du/ni för umgänge? Umgås ni med andra familjer något?