Anhörig till självskadare, finns det fler?

Vilken svår sits du hamnat i. Jag tänker att han behöver professionell hjälp och att det första steget vore att prata med honom om det och om han vägrar lyssna "på det örat" så bör du kanske försöka ringa själv..

Jag kan gissa att det är lätt att bli väldigt påverkad i en sån situation, men jag tror du ska försöka att fortsätta vara den sambo du alltid varit, liksom.. inte gå in i nån roll som hans terapeut eller sköterska eller så.. Stötta honom att själv söka hjälp och försök att få prata om dina känslor kring det hela oxå!

Hjälper jag, eller mumlar jag bara...??

Stor varm kram!

Ta honom och det han gör på allvar iallafall!! har han haft hjälp för det förut så är det nog ganska god idé att försöka få honom att söka hjälp igen, förklara att det är för att du bryr dig om honom och älskar honom som du vill att han ska göra det. Men ta inte åt dig för mycket, precis som "nettan73" skriver.. finns där, det räcker oftast.

Jag är inte anhörig till någon utan jag ÄR den som skadar mig själv. Kom ur det för ett tag sen och berättade av någon dum anledning för sambon i ett svagt tillfälle att jag skurit mig själv.
För ett tag sen när vi bråkade och jag stängde in mig på toaletten och hamnade i skärandet igen så stod sambon utanför och skrek "ska du skära dig igen? ja men gör det då din jävla tönt".

DET hjälper INTE mot depression kan jag säga. Önskar att han kunde förstå att jag mår dåligt och inte bara tro på mig när jag säger "det är lugnt, allt är bra". Det är självklart vad jag säger numera när han frågar och han blir nöjd och glad och tror på mig, bara han slipper bry sig..

Håller med Anonym (jag själv)! Så som hennes sambo gjorde mot henne är inte rätt väg, det mår man inte bättre av. Jag är också den som skadar mig själv i vårt förhållande. Jag kan inte säga att jag har slutat helt, men jag har aldrig haft ett så långt uppehåll med att inte skada mig som sen jag blev tillsammans med min pojkvän (vi har varit tillsammans i över ett år). Det som har hjälpt mig är min pojkväns förståelse för det, så det är det råd jag kan ge dig. Även om du inte gillar hans beteende, så försök förstå honom, eller acceptera det. Inte lätt, men jag tror inte att en alltför negativ attityd skulle hjälpa honom heller.

Du måste söka hjälp egentligen både för honom och dig. Leta reda på närmaste psyk mott, ring själv och prata med dom. Försök sedan få din sambo att gå med på att söka hjälp. Att söka psyk är inget konstigt alls, det är helt naturligt och många som gör det.

Tack för era svar! Jag känner mig helt ensam i detta, så det känns mycket bra att få kontakt med någon utanför familjen...

Han har inte berättat för någon läkare om att han skär sig, så det finns ingen dokumenterad historik om det.
Jag har ju lyckats kläcka ur mig några grodor i min desperation att få svar för jag har svårt att acceptera detta som en metod att må bättre. Men han säger att det stillar en oro i kroppen och att det inte är självmordsförsök. Det kan jag på sätt och vis förstå, har surfat runt på olika sidor på nätet (tack o lov för att det finns!) och läst om andra som gjort likadant. Men att kalla honom för tönt för att han skär sig är inte något jag skulle göra. Det säger han däremot själv...

Så kanske jag ska säga att "jag förstår varför du gör detta, eftersom det får dig att slappna av, det har funkar förut och då är det lätt att ta till den metoden, men kan du tänka dig att försöka en annan lösning?" Fast vad annat vet jag inte... *suck* Jag har föreslagit promenader eller annan fysisk aktivitet så att han sysselsätter sig med något, men det vägrar han. Går vi ut kan man ju möta folk.

Jag tycker det låter som en jättebra fråga. Jag har inte skurit mig, men varit djupt deprimerad och bara att någon tar en på allvar är en underbar känsla!

Idag gick jag förbi stället där hans läkare har mottagning. Men gick inte in. Men nu vet jag vart det ligger i alla fall, nu gäller det att våga gå in. Vill nog gärna prata öga mot öga om jag nu ska "skvallra" om min gubbe. Hur han pratar om hur meningslöst allt är, hur bra jag och vårt barn skulle få det utan honom osv. det här tjatar han om och om igen, när han väl säger något alls. När jag kommer hem från jobbet så har jag börjat fundera om han kommer att finnas kvar och att vårt barn ska säga att "pappa sover". Jag har börjat få så konstiga tankar om begravning, ungefär som om jag har gett upp tanken på att han ska bli bra någon gång. Att det är kört.

Tack för att jag får skriva av mig här.
/Wåfflan

Vännen! Usch vad jobbigt! *kramar om hårt o länge* Glöm inte att du kan gå till kuratorn på VC bara för att få stöd o råd om hur du ska klara situationen!

Vi är många som haft självmordstankar, men allt som oftast så stannar det vid bara tankar eller planer, glöm inte det. Har du pratat med honom, eller går det inte...? Om hur ni gemensamt kan hitta andra metoder för att lindra hans ångest..?

En annan sak, när man känner sig så värdelös som han uppenbarligen gör så kan man inte nog ofta höra att man är älskad - så ta inte för givet att han verkligen vet det..

Så sa min kille med!!! precis samma som din "anonym (jag själv)"

Jag var ledsen och mådde dåligt, jag låste in mig på toaletten, satt där och drack öl och skar mig själv, när jag kom ut från toan, var han helt känslokall, och sa nåt i stil med "så du har skärt dig nu igen."
Han verkade lixom inte bry sig ett skit, verkade sur på mig för att jag gjorde det.
Han verkade tro att jag tyckte att det var hanns fel att jag gjorde så, men så var det ju inte.
Jag ville ju bara att han skulle trösta mig.

Och det hände mååånga gånger, jag ville ju bli tröstad inte och inte behandlad så

Imorgon ska jag träffa läkaren. Vet inte riktigt vad jag hoppas på och har så många frågor att kanske ingen riktigt viktig kommer ut...
Får inte min sambo att förstå att det inte blir bättre för oss om han dör. Det måste jag nog ta upp i alla fall. Det jag är lite orolig för också är att jag ska slösa bort mina minuter med läkaren på att gråta"

Kram på er därute...