Inlägg från: MammaMu01 |Visa alla inlägg
  • MammaMu01

    Inte kär i min man

    Hej Milk and Coffee!
    Jag känner så igen mig i din beskrivning av din sorg och längtan efter den andre mannen. Jag föll pladask för en man för ett par år sedan. Har aldrig varit så kär i hela mitt liv. Vi träffades under två års tid i största hemlighet - båda har familj. Mitt äktenskap var då riktigt kass och hade varit det länge. Inte konstigt att jag föll när jag blev sedd och bekräftad. Men hans fru upptäckte det hela och han lämnade mig utan tvekan. Familjen var trots allt viktigast för honom - inte kärleken. Jag hade i det läget valt honom - och fick naturligtvis hjärtat krossat. Min man vet ingenting.

    Nu ett år senare är jag hyfsat läkt men känner en enorm sorg över att jag faktiskt aldrig älskat min man så som jag älskade den mannen. Och jag saknar den andre så fruktansvärt mycket.

    Men jag gör som du, försöker ta mitt ansvar för familjen och skapa ett bra hem för barnen. Jag och min man har ändå lyckats komma varandra närmare än på många år och vi är goda vänner, trivs tillsammans och har en harmonisk relation. Men jag saknar kärleken, jag saknar pirret i magen, jag saknar att bli sedd och att bli riktigt åtrådd. Och jag kämpar med att få likande känslor för min man, men undrar om det går. Jag vill att det ska bli bra med min man. Jag vill vara lycklig med honom. Men man kan ju inte "jobba fram" känslor som  inte finns.

  • MammaMu01
    barbapappa01 skrev 2011-05-31 09:33:54 följande:

    Jag tror du har rätt, delvis. Man kan inte återskapa nyförälskelse - men man kan hitta tillbaka till en nyfikenhet. Att fortsätta utforska sig själv, sin partner och varandra. Skapa minnen och bygga starka upplevelser tillsammans.


    Dessa upplevelser kan sedan leda till en fördjupad förståelse, gemenskap och - faktiskt - mynna ut i en passion som kan vara nästan lika stark som en nyförälskelse men annorlunda.


    Det är möjligt om man vill och ger sig hän - jag har sett/hört/läst flera exempel på detta. Tyvärr har vi inte samma önskan och längtan till denna nivå av relationen, konstaterar jag med sorg i hjärtat.


    Jag håller med dig - man kan inte återskapa nyförälskelsen. Och att jämföra den himlastormande känslan av att vara förälskad med det man har hemma efter åratals vardagsslit är inte rättvist. Jag är väl medveten om det.

    Jag gör precis så som du skriver - försöker göra roliga och positiva saker med mannen och barnen. För jag vill ju att det ska fungera för oss. :)

    Jag är ledsen för din skull - att ni inte delar denna vilja och längtan.
  • MammaMu01
    barbapappa01 skrev 2011-05-31 11:14:58 följande:
    Tack för dina värmande ord - jag är också ledsen men befinner mig fortfarande i ett fullständigt "overkligt" tillstånd.

    Min reaktion och mitt avslut byggde helt och hållet på logik; hon vill inte ha mig = vi måste skiljas.
    Kärleken och känslorna pulserar dock fortfarande och det lilla halmstået finns ju kvar ända tills vi faktiskt pratar och hon bekräftar att hon inte vill försöka.
    Det är bra att du inte stänger dörren helt. Hon kan ju fortfarande ändra sig och inse att det är dig hon vill ha. Man är så berusad av förälskelse i början att man inte tänker klart. Och man kan faktiskt ha känslor för två personer. Det har jag själv fått erfara. :)

    Jag tror att det är bra att du varit tydlig med hur du känner. Men ge inte upp ännu. Det finns fortfarande tid till försoning.

    När min andre man valde bort mig så var jag i fullständig chock i över en veckas tid. Varken åt eller sov. Och det tog ett halvår att landa någorlunda i mig själv igen. Att min man inte märkte något är mycket märkligt.

    Så jag förstår din overklighetskänsla. Gör inget drastiskt och ta inga livsavgörande beslut medan den fasen pågår. Låt tiden gå. Alla känslor lägger sig med tiden och då ser man lite klarare på det hela. Ta hand om DIG så länge. :)
  • MammaMu01
    de Robespierre skrev 2011-05-31 11:37:27 följande:
    Lärda säger att den förälskelse man en gång kände när man första gången träffades aldrig kan återskapas igen. Däremot kan man hitta tillbaka till kärleken om rätt förutsättningar finns. Men aldrig på förälskningens sätt vilket kanske är naturligt eftersom man nu känner sin partner och ett antal dimensioner har "försvunnit" - men ett antal nya har även tillkommit. Det är dessa man skall använda.

    Det intresanta är dock att om man inte fick en bra start i början av förhållandet, dvs det inte fanns tid/möjlighet att bli sådär förälskade så kan man göra ett nytt försök senare och lyckas ta igen det riktigt bra.
    Ja, det är min uppfattning oxå. Man kan jobba på nyfikenheten och att knyta an till varandra. Kanske göra nya, lite galna saker tillsammans och på så sätt se sin partner i ett nytt ljus. Jag hoppas på att det går - trots allt.

    Men viljan att hitta tillbaka måste ju finnas hos båda.
  • MammaMu01
    Milk and Coffee skrev 2011-05-31 12:49:15 följande:
    MammaMu01: lite så var det för oss också det var så intensivt och det kändes som om han älskade mig lika mycket men när det väl kom till kritan valde han familjen. Han valde den gråa trista frun som han beskrev var lite som en mamma till honom som passade upp honom som tar hand om hans barn, han vet att han aldrig skulle få det så med mig, så han valde bort passionen eller älskade han inte mig som jag älskar honom. Det är så hemskt att jag älskar en annan jag har tom sagt det till min man hur kan du leva med någon som älskar en annan. Han säger att i längden kan han inte det men han hoppas på att försälskelsen försvinner och att jag kan se honom igen, så extremt storsint det hade jag aldrig klarat. Så jag sörjar och min man låter mig sörja och jag jobbar på att få bort den andre för han är inte värd det skulle jag lämna familjen så hade jag bara krypit tillbaka till den andre som hans älskarinna och tillintetgjort mig själv. Hans fru är nämligen ok om han skulle ha adra rent sexuellt eftersom hon inte vill ha sex, vilket jag också tycker är en väldigt konstig relation. Så bort bort bort från mitt huvud du hemska hemska förtrollning...hur är det möjligt att din man inte kunde märka något? Hur klarar du av att leva kvar och låtsas som ingenting det hade jag tyckt var extremt svårt det som gör att det finns en chans för oss känner jag är att vi kör med helt öppna kort.
    Jag vet faktiskt inte hur det är möjligt att min man inte märkte något. Efter ett tag så berättade jag att jag hade en livskris - är ju runt 40 - och då kunde jag börja prata om det som jag upplevde som problem i vår relation. Men han har aldrig med ett ord nämnt mitt konstiga beteende de första veckorna efter brytningen. Så, han kanske såg och misstänker, men väljer att tiga.

    Jag sörjer den kärlek som aldrig fick bli något - fortfarande efter ett år så tänker jag på honom och saknar honom enormt. Vi har viss kontakt fortfarande - mail och telefon. Vilket såklart gör att det är svårare att glömma. Men jag mäktar inte med att bryta helt. Känslorna är fortfarande för starka - för oss båda! Han har visserligen valt att stanna hos familjen men han älskar fortfarande mig! Bitterljuvt.

    Jag förstår hur du känner att ni bara har en chans om du är helt ärlig. Det tror jag oxå är en förutsättning för att man ska klara av att gå vidare. Jag väljer att tiga - av feghet. Men jag tror inte att vi klarar detta i längden om jag fortsätter tiga. För att nå försoning (jag måste ju försonas med mig själv och det jag gjort) så måste allt upp till ytan. Jag har bara inte vågat ännu. Vad gäller den andre mannen så berättade han bara en liten del av sanningen för sin fru. Hon vet i själva verket inte allt och de lever ju på sätt och vis i en lögn nu. Men hon tror att det är sannningen. Så, ja, jag tror på öppenhet och ärlighet för att komma vidare. I mitt fall ser det ju egentligen inte så bra ut.
  • MammaMu01
    Anonym skrev 2011-05-31 18:50:39 följande:
    Jag vill allt med honom, men det kommer aldrig att bli så. Varför kan jag inte bara fatta det?
    Ja, jag ville det med den andre mannen. Då för ett år sedan när allt uppdagades - jag valde honom. Men han valde frun, barnen och hela livssituationen. Det är mitt livs stora sorg. Det har tagit ett år att läka hyfsat från det och acceptera att det aldrig blir vi.

    Men nu vill jag faktiskt ha min man. :) Jag vill verkligen känna kärlek för honom. Men det är svårt. Minnet av de starka känslorna för den andre finns liksom fortfarande ivägen.
  • MammaMu01
    Milk and Coffee skrev 2011-05-31 19:51:45 följande:
    Vi har ingen form av kontakt idag men vi blev påkomna av min man november föra året (han berättade för frun) men då var vi så inne i vår förelskelsebubbla att vi inte ville eller kunde bryta helt så vi fortsatte med mailkontakt och telefonkontakt, jag hade också berättat en väldigt avskalad del av sanningen om vårt förhållande men min man grävde och kollade tills det mesta av sanningen kom fram, han hittade bl a min hemliga mailadress genom ett spionprogram och på så sätt blev vi påkomna ännu en gång och det värsta var att vi hade inte setts på hela tiden men hade bestämt en träff veckan efter i Stockholm som jag hade tänkt skulle bli ett avsked då jag inte orkade med dubbellivet jag ville ha allt eller inget jag kunde inte längre leva i denna icketillvaro men min man hittade adressen och såg våra planer och blev väldigt ledsen mest för att jag fortsatt fast jag lovat att inte ha kontakt och jag blev otroligt ledsen att jag blev snuvad på mitt avsked och nu blev det att det slutade dåligt och de sista ord från honom var ett sms typ låt oss vara ifred med frun tittandes över hans axel och det gör nästan mest ont 2 månader har gått sedan vi haft minsta lilla kontakt och jag måste inse att han har valt sin familj och skulle aldrig välja mig och jag vill verkligen att mina barn ska ha det bra och min man är en underbar man och jag vill hitta tillbaka till honom för han älskar mig så mycket mer än den andre någonsin kommer göra och jag vill lära mig at älska igen.
    Jag förstår att det känns jobbigt att inte få sitt avsked. Jag fick ett "bra" avsked. Men det har ändå varit otroligt svårt att acceptera att han inte älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Det har som sagt tagit mig ett år att kunna släppa det. Men jag har fortfarande starka känslor för honom. Undrar just när det går över?

    Jag vill precis som du få känslor för min man. Han är en underbar man och vi har det precis som ni egentligen bra tillsammans. Det är bara mina känslor det är fel på. Har faktiskt bokat tid för samtal på familjerådgivningen - ensam. Jag behöver få ventilera hela den här historien för något proffs och se vad det ger.

    Jag hoppas för både din och min skull att det går att få tillbaka känslorna för våra män. Glad
  • MammaMu01
    Milk and Coffee skrev 2011-06-01 10:40:26 följande:
    jag: vad bra för dig att ni båda, lämnade jag stannar kvar för liksom mammamu01 valde han ju bort mig så jag fick inget val och jag tänker inte sitta fattig och singel i en lägenhet med barnen varannan vecka och vänta på att han kanske hör av sig då frun har godkännt en timmes knull för att hon själv ska slippa liksom nej han är inte värd det jag har också tänkt på terapi ensam jag vill ju försöka få tillbaka känslorna för den som förtjänar det mest. Det är skit det där med känslor.
    Man måste leva så att man själv mår bra. Och vad jag förstår så har det ännu inte gått så lång tid för dig. Låt tiden gå - om du inte har någon kontakt alls med den andre så är ju chansen stor att känslorna svalnar med tiden.

    Jag har gjort misstaget att ha viss kontakt med den andre mannen - och det gör det otroligt svårt att släppa taget rent känslomässigt. Det jag jobbar på nu är att uppbringa så mycket styrka och mod så att jag kan bryta helt med honom.

    Jag inser att det är enda chansen för mig och min man. Har jag hjärta och tanke hos någon annan så kommer det inte att fungera hemma. Jag kommer inte att bli lycklig och då blir ju heller inte vår relation bra. Men det tar tid att komma över en stor kärlek.
  • MammaMu01

    barbapappa01: Du skriver så insiktsfullt om din svåra situation. Tack för att du delar med dig. Jag har fått en ny förståelse för min egen situation tack vare det. Att leva med en ambivalens är otroligt svårt och jobbigt. Du är så storsint i din kärlek till din fru. Jag är full av beundran att du klarar av det.

    Kanske är det detta hon behöver nu - att du tar ett steg tillbaka och släpper henne fri. Då först kanske hon får syn på dig. Ibland är det svårt att se den man har alltför nära. Det du gör är ju att du ger henne möjlighet att välja dig igen. För det är ju det hon måste göra - helhjärtat - igen för att ni ska hitta tillbaka till varandra.

    Och det är ju det jag själv måste göra - verkligen välja min man. Viljan finns absolut, och jag tror att när viljan finns så finns det stora möjligheter att det ska gå.

  • MammaMu01
    barbapappa01 skrev 2011-06-03 07:42:31 följande:
    *skrattar*  Jag kanske kan lämna referenser till er och den här tråden här när jag är ute på "marknaden" igen...? Skrattande
    I ödmjukhetens namn kanske vi ska konstatera att jag lämnar en fullständigt subjektiv (ensidig) bild av mig.. Min fru har kanske vissa invändningar.. Glad Faktum är att jag även haft en del primitiva stunder (blivit rejält förbannad) och sagt/gjort saker som jag inte är så stolt över de här veckorna. Om jag verkligen vore så fantastisk skulle jag ju knappast befinna mig här. Kanske.

    Men tack ändå! All uppmuntran och bekräftelse tas emot tacksamt just nu. Solig
    Jag håller med Anonym - jag ställer mig oxå på kö. Skrattande Du verkar vara en fantastisk man med ett känslodjup och självinsikt som inte många har. Du kommer att gå stärkt ur denna prövning - hur det än går med din fru.

    Du är i kris och att du känner ilska, sorg, frustration, uppgivenhet mm är fullständigt normalt. Det vore konstigt annars. Det jag har lärt mig av livet, genom att se människor i min närhet genomgå skilsmässa, svåra sjudomar och dödsfall, är att hela livet kan bli kaos ett tag och man tappar bort sig själv. Men man landar alltid för eller senare och livet går vidare. Du kommer att bli lycklig igen. Det är jag säker på.
    barbapappa01 skrev 2011-06-03 09:34:50 följande:
    Jag menar egentligen bara att jag börjar må bra med mig själv och trivas med den jag är. Det blir allt längre mellan svackorna (kontrollbehov och glimtar av svartsjuka).
    Väljer hon bort mig nu så hoppas jag verkligen att hennes alternativ är fantastiskt, annars är det hennes förlust.

    I princip inser jag att hon är sugen på en annan kille, väljer hon att gå vidare och utforska detta så är det helt och hållet hennes val. Sorgligt på många sätt och tungt med skilsmässa etc. men ett val som hon måste leva med. Och vi båda med konsekvenserna.

    Jag är fortfarande öppen och förhoppningsfull ett tag till. Ungefär så. Glad
    Jag ser att processen redan börjat. Att ta hand om sig själv är viktigt i läkprocessen. Min egen historia tvingade mig att relfektera över mig själv  - vem är jag när jag inte är mamma, hustru, dotter, älskarinna, vän? Den processen var oehört nyttig - efter nästan 20 år i en relation. Jag är inte helt i hamn ännu, har fortfarande sår som inte läkt helt. Men jag trivs bättre med mig själv, vet bättre vem jag är och vad som är viktigt för mig. Det visste jag inte innan. Och visst, det har inte varit lätt. Det har funnits stunder då jag verkligen önskat att jag aldrig träffat den andre och sluppit denna prövning. Å andra sidan hade jag inte fått de insikter om mig själv som jag nu fått. Jag har växt som människa.

    Och det är som denna nya människa som jag vill möta min man. Vi måste oxå "börja om" och se varandra igen. Trots att min man inte vet om otroheten så har han märkt att jag haft det jobbigt med mig själv och han har fått ändan ur vagnen och tagit tag i sig själv. Och då har jag sett på honom med nytt intresse. Han kan fortfarande överraska mig! Och det har varit viktigt för oss.

    Så mitt tips är att utveckla nya sidor hos dig själv. Kanske nya intressen eller ta upp gamla. Kanske blir din fru då nyfiken på dig igen. Glad
Svar på tråden Inte kär i min man