• Milk and Coffee

    Inte kär i min man

    Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

  • Svar på tråden Inte kär i min man
  • Anonym

    Ja jag har! Men min man orkade inte efter ett tag utan kastade sej i famnen på en annan i vild panik. Jag ångrar ingenting. Jag o min kärlek träffas fortfarande o har kontakt, men han har kvar sin vardag o ska så ha säger han.  Jag struntar i det. Han fick mej att leva o känna. Något som förut bara fanns på film för mej.
    Jag hade allt du har. Aldrig bråk. Aldrig bekymmer. Idag hatar min exman mej trots att han är den som gift om sej o skaffat nya barn o nytt hus......  Jag lever ensam o vil inte ha det på något annat sätt just nu. Jag är fri o har det mycket bra! Utom när exmannen är igång som värst med sin terror. MEn det går säkert över med åren. Det har ju inte gått så lång tid än o jag kan förstå om han är bitter o besviken.
    Mitt råd till dej är att komma fram till vad DU vill utan att vara beroende av någon annans val i livet. Det kan hända att du står ensam till slut, men om du vet var du har dej själv o vad du vill så gör det ingenting.

  • Milk and Coffee

    Jag vill bara inte såra barnen, inte heller min man annars vet jag vad jag vill, jag vill vara fri och jag hatar mig själv för det.
    Ibland tänker jag var det värt all smärta jag känner nu? Men jo det var det nog för jag skulle aldrig ha velat vara utan det hur elak det ändå får mig att vara.

  • Anonym

    Frågan är om du är en bra mor för barnen när du känner som du gör? Jag var en miserabel mamma. Är mycket mycket bättre mamma idag! Det kan alla mina barn intyga! Kommer barnen att tacka dej för att du känner otrivsel, vanmakt o utplånar dej själv? Vad lär du barnen genomn att förinta o förringa dina egna känslor o din egen vilja? Vilken bild vill du att barnen ska ha av dej? I mina ögon är det en fruktansvärd skuldbörda att lägga på barn. Att stanna i något man inte vill för deras skull o sen må dåligt över det.
    O mannen... ja jag kan förstå ditt resonemang, men i slutändan är han ändå en vuxen individ som kommer att klara sitt liv på sitt sätt o klarar han inte det så är det kanske dags att han lär sej det. Eller hänger allt på dej? Hela hans lycka o välgång? I så fall är han kanske inte mycket till man..... Krasst, men så ser jag det. Följ ditt inre, magkänslan o  Lycka till!

  • Milk and Coffee

    Inerst inne vet jag att det du skriver är sant men det är så svårt att ta steget, jag är feg, fortfarande önskar jag att jag kan känna annorlunda men innerst inne vet jag att det inte kommer att ske...

  • Anonym
    Milk and Coffee skrev 2011-05-19 07:33:33 följande:
    Inerst inne vet jag att det du skriver är sant men det är så svårt att ta steget, jag är feg, fortfarande önskar jag att jag kan känna annorlunda men innerst inne vet jag att det inte kommer att ske...
    du är nog inte så feg. bara rädd för det okända precis som de flesta sunda vanliga människor. När man sen kastat sej ut så inser man att det inte var så farligt.... Men innan är man i helvetet.
  • makkapakka

    Nu vet jag inte hur mycket ni har pratat om ER? Jag har själv varit i din situation och vad jag saknade var att bli uppskattad och bekräftad. Nu säger jag inte att det är problemet hos er, men med långa samtal utan pajkastning så kan man säkert lösa vad det är som trycker. Älskar man den man lever med som vän så är det faktiskt det bästa som finns. Den känslan är svår att hitta tillbaka till. Attraktion däremot, den kan komma tillbaka. Skippa mysbyxorna hemma, laga mat tillsammans på helgkvällarna med ett glas vin, överraska varandra då och då... Berätta om fantasier, egga varandra på alla plan... Ge inte upp om det bara är attraktionen! Håller tummarna för er!

  • HelenN
    makkapakka skrev 2011-05-21 09:17:38 följande:
    Nu vet jag inte hur mycket ni har pratat om ER? Jag har själv varit i din situation och vad jag saknade var att bli uppskattad och bekräftad. Nu säger jag inte att det är problemet hos er, men med långa samtal utan pajkastning så kan man säkert lösa vad det är som trycker. Älskar man den man lever med som vän så är det faktiskt det bästa som finns. Den känslan är svår att hitta tillbaka till. Attraktion däremot, den kan komma tillbaka. Skippa mysbyxorna hemma, laga mat tillsammans på helgkvällarna med ett glas vin, överraska varandra då och då... Berätta om fantasier, egga varandra på alla plan... Ge inte upp om det bara är attraktionen! Håller tummarna för er!
    Kan bara instämma! Ibland kan det där lilla extra pigga upp!

    Lycka till!
  • Anonym

    Jag kan bara svara för mej men jag vet att det inte fanns intresse för att ens försöka pigga upp o piffa till. Det var för trist. Jag var för less. Vi var världens bästa vänner, men det fanns noll o inget intresse för att hotta upp nåntig. Jag hade däremot kunna fortsätta några år till för att barnen skulle få växa upp i lugn o ro innan jag själv oxå gav mej av. Men det kändes som att ro en pråm. Något jag ändå var beredd att göra för barnens skull. Han slet ont med att inte vara åtrådd. Han ville ha sex. Gärna varenda dag o på det viset försöka lappa ihop oss. Han försökte verkligen, stackarn. På sitt sätt. Hängde som en lessen hundvalp runt benen på mej. Flämtande o det gjorde honom ännu mer osexig i mina ögon. Men en bra kompis var han!
    Men så träffade han nya damen o drog på en kafferast. Och resultatet blev att jag idag kan andas luften. Hans bitterhet går säkert över en vacker dag. Under tiden lever jag ett gott liv!

  • Anonym (otjänst)

    Tja, jag har väl varit i nått som likar din mans sits. Och dina barns med förresten

    Du gör verkligen dig själv, din man och dina barn en riktigt stor otjänst.

    Det värsta är ju det som kommer att av leva så som ni gör. Du skaffar kanske en annan älskare för att få luft att andas.

    Du håller dig borts för att skam och skuld inte ska ta kål på dig.

    Det finns bara en väg att lösa det här. Allt annat är en spiral nedåt.

    Jag tror du vet vad du ska göra - det handlar om barnen nu.

    Som vuxen förälder får du ta ditt ansvar för att se till att barnen får en vettig situation att leva i.

    Tipsar om en riktigt gammal tråd som kan ge en del att tänka på

    www.familjeliv.se/Forum-4-51/m36844576.html

  • Tom Araya

    Många föräldrar är rädda för separation medan barnen är små.

    Jag vet inte om det är så mycket värre för att man är liten, med åldern kan det kanske bli svårare med separationen för barn.

    Jag var själv 4 när mina föräldrar skiljdes. Tillräckligt gammal att uppleva deras bråk som väldigt jobbiga men inte tillräckligt gammal att förstå vad det handlade om. Jag tror att själva separationen det var jobbigare för mina äldre syskon. Jag tycker mina föräldrar trots allt skötte det ganska bra, ganska bittert de första åren men sedan bara bättre.

    Jag tycker inte jag lidit nämnvärt av mina föräldrars skiljsmässa eller att det skulle ha varit svårare om de skiljts tidigare. Snarare att det var skönt att ha det överstökat innan man blev äldre och antagligen hade berörts av deras osämja i högre grad.

Svar på tråden Inte kär i min man