Vill börja med att tacka er alla för era kloka och självutlämnande inlägg. Även om alla är olika (människor och relationer) så har jag kunnat hitta mycket som hjälpt mig att bättre förstå min fru som befinner sig i en svår sits.
Jag är alltså en man som står här med min stora kärlek, förtvivlan men också förhoppningar. Jag har inga behov av att döma eller moralisera över min fru och hennes handlingar. Jag älskar henne och vill att hon hittar tillbaka till mig och vårt gemensamma liv. Inser att det är svårt för henne, hon behöver tid. Kanske går det, kanske inte.
Vill dela med mig av min dagboksnotering från idag - det är långt och delvis redigerat, för att inte utelämna personer samt bli lite mer begripligt. Tanken är att ni (kvinnor främst) ska få en inblick i hur det kan upplevas från den här "sidan". Även om alla är olika..
*************
Torsdag 2 juni
Hej! Det var några dagar sedan och en hel del har hänt, fram och tillbaka. Vet knappt var jag ska börja. Efter helgen fick jag klart för mig hur svårt hon har att verkligen släppa taget och tog då ett drastiskt beslut. Jag meddelade henne att vi måste skiljas. Inte för att jag vill - utan för att jag (då) kände att hon inte gav mig/oss något alternativ. Det visade sig att hon fortsatt lite med sitt "dubbelspel" och därmed fanns egentligen inget utrymme för oss att gå vidare tillsammans.
Efter en dag med mycket känslor så hittade vi tillbaka till ett bra samtal, via chatt faktiskt (som visade sig funka mkt bra för oss!). Vi enades om att vi är skyldiga oss själva, varandra och barnen en ärlig chans. Efter drygt 15 år kan vi inte bara ge upp efter några veckors turbulens.
Innan helgen fick jag en ingivelse att hon behövde tid för sig själv, helt för sig själv, och föreslog att jag skulle åka bort med barnen nån dryg vecka eller så, i början av min semester. Hennes reaktion var mycket positiv och det kändes mycket bra för oss båda. I efterhand har jag dock förstått att hon såg detta som en möjlighet att träffa NN och "pröva" sina känslor än en gång. Detta trots att hon sannolikt var införstådd med vad detta skulle kunna leda till och innebära.
Vi hade ett ganska så rejält (jobbigt) samtal runt detta, vi såg det på olika sätt. Hennes tolkning av min reaktion var att jag var misstänksam, sexfokuserad och inte trodde henne om att kunna "hålla på sig". I viss mån har hon rätt. Inte så att jag tror att hon åker iväg med en uttalad plan att vara otrogen men jag är övertygad om att det är ett tänkbart och rent av troligt scenario - lite beroende på vilket upplägg de väljer för en eventuell träff.
Jag vet att förälskelsen har trappats upp de sista veckorna, turbulensen och pressen har ytterligare ökat spänningen och efter senaste IRL-träffen så finns det egentligen bara en reell anledning att träffas igen, och det är inte (främst) för att bara prata. Prata kan man göra i telefon..
Jag är idag fullständigt övertygad om att hon inser detta, innerst inne. Om hon väljer att åka iväg och träffa honom i sommar så är hon medveten om att det kan leda till att de har sex, mer eller mindre. Kanske tror hon sig kunna sätta stopp, att det inte ska behöva gå så långt - men innerst inne är hon nyfiken och i ett givet läge (avskildhet, närhet, intima samtal, kramar, smek, kyssar etc.) så finns en risk/möjlighet att självkontrollen försvinner - och fantasin/leken/drömmen får fritt spelrum.
Allt detta försökte vi prata om - men vi nådde inte riktigt varandra. Hon tycker att jag överdriver, fantiserar och försöker sälja in min "verklighetsbeskrivning". Efter en natts funderingar kom jag igår fram till att vi har helt olika mål, olika agendor. Jag tänker att vi nu har börjat arbetet med att hitta tillbaka till varandra och då finns ingen anledning för henne att träffa honom mer. Hon är dock inte alls "på banan" än.
Hon är fortfarande i ett tillstånd av ambivalens, hon har inte bestämt sig för om hon verkligen kan (vill) släppa NN, eller mig. Hon behöver den närmaste tiden för att komma tillrätta med sig själv och detta livsavgörande beslut.
Jag skrev henne ett långt brev runt dessa tankar - och tror att vi nådde en viss form av samförstånd. I alla fall kan jag konstatera att jag själv har fått en djupare förståelse för var hon befinner sig i sin process. Efter ytterligare en dags tankar/känslor så ledde detta till ännu fler insikter om mig själv, om oss och om hennes "status" och behov.
Hon är inte min. Inte just nu, inte längre.
Jag kan tycka och känna vad jag vill om detta, det gör ingen skillnad. Jag måste släppa taget och låta henne få frihet och utrymme att avgöra vad hon vill med sig själv, med mig, med NN och (framför allt) med sin egen framtid.
Det är en oerhört hård insikt, jag tror att detta är det svåraste jag någonsin har gjort. Att släppa taget om någon man älskar så djupt och säga:
- Du är fri och kan fatta dina egna beslut om din framtid. Utan någon som helst skyldighet att tillfråga mig, även om dina val visar sig vara korkade/ogenomtänkta. Även om det leder till att vi går isär.
Det är ett känslomässigt fallskärmshopp och jag har bara att sätta min tillit till henne och hennes förmåga att fatta kloka beslut. Hoppas att hon kommer till en punkt där hon är trygg och nöjd med sina val. Oavsett om det innebär ett liv med mig eller någon annan. För egen del är jag nästan säker på att "skärmen löser ut" men jag har ingen aning om var jag landar.
Denna insikt är tung men också en enorm lättnad. För mig och (tror jag) för henne. Visserligen är framtiden fortfarande oviss men jag hänger inte upp all min energi på henne, hennes handlingar, deras SMS och fortsatta chattande, hennes... etc.
Detta innebär att jag gett mig själv lite mer tid, lite mer tålamod innan jag måste gå vidare. Faktum är att vi i realiteten redan avslutat vårt "gamla" äktenskap - nu är det en paus i väntan på att vi eventuellt påbörjar ett nytt kapitel, ett nytt gemensamt liv. Känns lite spännande faktiskt.
Lika lite som jag kunde kräva av henne att välja mig för snart 16 år sedan, lika lite kan jag kräva något nu. Jag kan bara hoppas och längta. En känsla som är mycket skönare än skräcken att förlora något som man krampaktigt klamrar sig fast vid... 
Stämningen har lättat betydligt här hemma, jag har sovit gott och mår enormt mycket bättre utan den frustration som mitt kontrollbegär skapade. Hur mycket lättare det känns för henne kan jag bara tänka mig. Av erfarenhet vågar jag dock inte lita helt på att denna känsla blir bestående - däremot tror jag mig kunna hitta tillbaka till den om/när jag får nya svackor. Det är en bättre "plats" att vara på..
*****
Om ni orkade läsa allt, tack.
Hoppas det kan bidra till någons förståelse.
