Inte kär i min man

Du säget att det har varit till och från med din man. Jag antar att du då ändå menar att det fanns något där från början och att ert förhållande inte hela tiden har byggts på enbart vänskap utan någon typ av attraktion.

Kärlek kan ta slut. Man kan glida ifrån varandra. Det kan hända att man utvecklas i olika riktningar. Livet kan ha överraskningar som gör att man inte längre delar samma värderingar som sin partner.

Men - man får vara försiktig när man använder dessa argument för ofta så tror jag det handlar om något helt annat. Som att man saknar bekäftelse, respons, att bli hörd, sedd och uppskattad. Och så klassikern - man glömmer att göra saker tillsammans, sk "vi-tid". Däremot får man "egentid" men den gör inte så mycket för det där som gör att vi vill vara tillsammans med vår partner. För "vi-tiden" möjliggör att vi påminns vad det var som gjorde att man föll för sin aprtner, att underhålla den där känslan som måste finnas mellan två personer, att få mötas utanför mamma-pappa rollerna och vara man och kvinna igen. Slarvar vi med "vi-tiden" så kommer det sakta men säkert smyga sig på - den där känslan att man bara är mer vänner än man/kvinna som älskar varandra.

I TS fall vill jag inte gissa vad det är som har har lett dem dit där de är idag. Men en sak är 100% säker och det är att så länge Mr Love finns i omgivningen så kommer TS förhållande (och hennes man)  inte ha en chans. Allt Mr Love gör är nu förknippat med kärlek, passion, eld, spänning, ja allt det som vi hoppas hitta i ett förhållande. TS man däremot får klä sig i den totala motsatsen oavsett om han är skydlig eller inte. Han får bara respresentera slentrian, olust, vardagsslit, räkningar/städa/jobba/krav, "det gamla livet" osv. Han har inte en chans mot Mr Love. Inte sålänge du är emotionellt knuten till honom. Jag har skrivit det tidigare och säger det igen - jag tror det är få människor som har tillräckligt med kärlek att det räcker till att älska två personer (och då menar jag älska och inte bara sex). I detta fallet så får Mr Love allt och TS man får nöja sig med några korvören som blir över.

TS är i en förälskelse. Den kan hålla i sig i några månader. Det kan pågå i 2 år. Det varierar mao. Men sanningen är dock den att den alltid tar slut. Och försöker övergå till en djupare kärlek. 8 utav 10 förälskelser tar sig inte förbi denna punkt utan det dör ut - det var bara en förälskelse. Och man förvånas ofta över att lika snabbt som den kraftfullt blossade upp och tog kontroll över ens sinne dygnet runt så försvann den nästan lika snabbt. Och ibland kan man undra hur man kunde blir så förälskad i den personen.

Med det sagt så får väl TS känna efter var hon står. Dock skall hon vara medveten om att hon tänker med hjärtat under en förälskelse och inte med hjärnan vilket ofta inte leder till några bra beslut. Men jag är övertygad om att den mesta av tiden TS spenderar med sin man så är hon "frånvarande" och med Mr Love. Då är det lite väl svårt att förvänta sig att gamla känslor skall kunna ha en chans att hitta tillbaka och få plats.

TS har gått igenom ett avslöjande. Där allt har ställts på sin spets. Och hon borde med respekt för Mr Love och hans fru fortsätta att inte ha någon kontakt. Så de får en ärlig chans att laga sitt förhållande. Men jag blir lite tveksam över TS sätt att uttrycka sig. Ofta kan man läsa in "jag är inte värd" eller "han är värd så mycket bättre". Men även att TS önskar (självdestruktivt?) att hennes fantastiska man hittar någon annan. Det kan vara med gott uppsåt. Men det kan även vara ett sätt att förminska sig själv och kan bottna i en dålig självbild. För ibland kan vi leka med scenarios där vi spelar ut olika möjligheter och alternativ på problem som vi står inför. Men "teater" är en sak - verklighet en annan. Och går det över till att genomföras så kan det plötsligt bli ett brutalt uppvaknande och man inser att detta var ju inte det jag egentligen ville. Ett klassikt exempel på detta är separationen där man vill flytta isär. Men så den dag han/hon står där med lådorna i dörren så inser man vad man håller på att göra - och förlora. Det kanske är mänskligheten i ett nötskal, att vi har svårt att verkligen förstå saker förrän det verkligen händer och vi får känna av konsekvenserna.

Tillsist så en liten kommentar om det rollen som "den perfekt hustrun" som TS nu känner att hon måste uppfylla. För att man skall kunna gå vidare som ett par efter en otrohetsaffär så måste den bedragne få älta och älta det inträffade. Tömma hela ryggsäcken. Och den otrogne måste lägga alla korten på bordet så att inget dyker upp senare. För det handlar oerhört mycket om att bygga upp tilliten igen (detta kan man skriva hur mycket som helst om). Men - sen måste den som har bedragit återta sin plats i förhållandet. Dvs ta sitt utrymme som partner i ett förhållande och inte klä på sig rollen som den evigt skyldige. Den som inte har någon rätt att ställa krav, den som inte "får" eftersom man har gjort det man har gjort, den som bara "måste" och inte får ifrågasätta det. Dvs det gäller att undvika stigmata. För om man klär sig i den rollen (antigen själv eller så gör ens partner det) så kommer förhållandet aldrig att repa sig i min ögon. Så TS måste fråga sig - är det hennes man som projicerar denna "skuld" på henne eller är det faktiskt så att hennes skam/skuld/dåliga självbild/whatever gör att hon tar på sig denna roll själv?

Först tyckte jag att TS uttryckte en "exit" som hon ville göra ur sitt förhållande och Mr Love blev verktyget eftersom hon inte vågar/klarar av att bryta själv (för att såra mannen eller tveksam över om det är rätt beslut). Men när jag läste inlägget en gång till så började jag tvivla på att det bara handlade om en exit. Jag kan ha fel men det känns som om det finns mer än bara "saknad attraktion" under ytan. Det får gärna TS rätta mig i
 

Så....

Om du skulle titta på ditt förhållande och din relation till din man så ser det bra ut - i allafall för en som läser vad du har skrivit. Så här kommer positiva listan:

Ni är ömma mot varandra och kramas. Ni har sex, oftare än många här i forumet har och för vissa skulle det vara rena drömmen. Ni har både "vi-tid" och "egen-tid" Ni trivs i varandras sällskap. Ni fungerar ihop i vardagen såväl som på fritiden. Ni ser varandra inte bara som man/kvinna utan som livskamrat, en vän du kan lita på. Ni har ett bra socialt liv och solid ekonomi. Era barn mår bra i den familj ni har. Ni kan lita på och respekterar varandra. Ingen utav er vill såra den andre. Ni älskar varandra. Ni skrattar ihop. Ni har roligt tillsammans Ni kan prata, det många kallar "kommunicera" eller "kommunikation" Ni har tillräckligt högt i taken så inga ämnen är tabu. Ni delar på bördorna och arbetet hemma. osv... Okey. Det där är rena drömscenariot för många. De skulle ge sin högra arm bara för att för att få en bråkdel av det ni har. Så vi kan lägga dysfunktion, småbarn, slit & släp, bekräftelsebehov, oseddhet saknad respons osv åt sidan. För ni funkar ju ihop i grunden.

Och så den negativa listan. Here we go:

Du är inte kär.
Det handlar alltså om att du saknar att vara kär i din man - eller rättare sagt känslan av att vara kär. För jag tror att det snarare är det sistnämnda.

Om det inte handlar om det så är du väldigt duktig på att spela med i spelet "Den Lyckliga Familjen". För då handlar det om att du på något sätt kämpar med att hålla skenet uppe med allt vad det innebär (kramar, pussar, ord, sex osv fast man egentligen inte vill). Få lyckas väl med det utan att den andre känner att något är fel. 

Då är vi överens om att det inte finns så mycket logik i det hela. Bara känslor. Och oftast är de äkta men ibland kan de spela oss ett spratt. För vi kan klä känslor med andra känslor. Dvs det vi känner behöver inte vara den egentliga känslan utan det finns något annat under som gör att vi känner på detta sättet. Orsak? Svårt att säga. Ibland kan det bero på att vi har svårt med att hantera eller erkänna vad vi egentligen bär inom oss. Ibland kan det bero på en saknad av något helt annat men eftersom vi inte kan få det så fokuserar/projicerar vi detta på något istället.

Vad är det hos den andre som du faller så mycket för? Ta även med saker som nyhetens behag, outforskad mark samt "omöjlig/förbjuden kärlek". Det finns många saker som triggar vad vi känner.

Lärda säger att den förälskelse man en gång kände när man första gången träffades aldrig kan återskapas igen. Däremot kan man hitta tillbaka till kärleken om rätt förutsättningar finns. Men aldrig på förälskningens sätt vilket kanske är naturligt eftersom man nu känner sin partner och ett antal dimensioner har "försvunnit" - men ett antal nya har även tillkommit. Det är dessa man skall använda.

Det intresanta är dock att om man inte fick en bra start i början av förhållandet, dvs det inte fanns tid/möjlighet att bli sådär förälskade så kan man göra ett nytt försök senare och lyckas ta igen det riktigt bra.

Glöm dock inte bort detta faktum:

Ni är två personer som delar samma livssituation och förutsättningar - dvs ni är både gifta, lever i ett förhållande som ni inte trivs i eller som saknar något och att ni utbyter dessa känslor med varandra. Ni känner även varandra från tidigare och det finns en typ av attraktion mellan er.

Men det betyder inte att denna attraktion nödvändigtvis är en sån att ni skulle gå igenom eld för varandra. Det är en attraktion men hur stark? Tillräcklig för att bilda en ny famlij och se personen som en livspartner för resten av livet?

Vi kan i turbulenta situationer söka oss till likasinnade och där finna en samhörighet och mening till varför allt detta sker. Samt känna att denna person inte bara delar och förstår det jag känner och går igenom utan även är svaret och lösningen på alla mina problem. Se det som "två vilsna själar som funnit varandra" och som finer tröst hos varandra. Det kan vara positivt - men även negativt i vissa fall. Då behovet av bekräftelse och respons sakta går över i en romans/förälskelse och där man har svårt att värja sig, eftersom båda redan har blottat sig och visat för den andre vad man saknar och söker. Det blir inte så svårt att då ge den andre det, i allafall försöka.

Men vet man med sig att den andre är helt rätt. Att det inte råder något tvivel. Och att det man hemma är dött eller inte värt att kämpa för - ja då är det väl inte mycket man kan tillägga.

Den dag du verkligen känner detta att det finns möjliga alternativ (trots att din nuvarande fru fortfarande har plats no.1) så kommer det ske en föränding hos dig. Du kommer inte känna (eller frukta) en total förlust ifall ert förhållande inte har någon framtid. Dvs att du känner inte samma rädsla inför att bli "lämnad och övergiven". Du visar redan tecken på förändring.

Men det mest intressanta är nod den förändring som syns på din utsida och som du kanske inte är fullt medveten om. Den kommer att vara subtil, svårdefinerad vad det exakt är och går inte att sätta fingret på. Men du kommer att börja utstråla ett oberoende, ett självsäkerhet som inte fanns där förut. Och din fru kommer att märka detta. Troligtvis kommer det först bli förvirrande men sen infinner sig en oro - att du verkligen är påväg bort på riktigt denna gång. För hon vet (och har säkert kanske utnyttjat) din trohet, din kärlek och trofasthet under denna tid. För hon får ju dagligen bevis på att du inte viker från hennes sida. Den förändring som kan ske gör att en ny känsla infinner sig. Hon är inte längre 100% säker på ditt tålamod och uthållighet. Hon kanske börjar tro att det finns nångon (eller några) andra i din omgivning som pockar på din uppmärksamhet. Och precis som många andra redan har skrivit så skulle säker andra vilja lägga sina vantar på dig med de kvalitéer som du har. Det vet hon. Hon inser vad du ger henne. Och nu kanske hon håller på att förlora allt.

Har varit i en liknande situation där jag ville kämpa men där hon var mer tveksam. Ingen otrohet med i bilden men dock så lockade andra henne. Så en dag så kom jag till vägs ände. Och upptäckte att det fanns en masa andra "fish in the sea for me". Jag var plötsligt inte lika kämpaglad längre. Andra visade sitt intresse. Och först när jag tog en mer distansierad hållning emot henne (fast fortfarande varm) så vaknade hon upp och insåg vad som höll på att ske. Tyvärr var det för sent. Det visade sig efter ett tag av försök. Nu var det jag som inte ville eftersom jag hade öppnat pandoras box och upptäckt att det fanns andra som uppskattade det jag hade att ge mycket bättre. Detta fenomen kan man säkert starta en egen tråd om. För jag vet att den inte på något sätt är ovanlig.

Så det hela slutade med att de var jag som drog mig undan. Och henne som jag hade haft så länge, hade velat fortsätta att ha mycket länge till, och hade kämpat för så mycket, nu när jag "fick henne" så var jag inte lika intresserad längre. Hon blev förkrossad eftersom hon kände att hon hade spelat högt och förlorat. Jag hade samvetskval för att först skickat signaler som jag sedan inte stod för när det gällde. Men när jag rannsakade mig själv så insåg jag att det som blev den utlösande faktorn var tvivlet från henne och min fruktlösa kamp. Vad som sedan hände var att jag lät andra "komma mig nära" och då tillåter man sig att falla för eller senare. Under vår tid ihop så höll jag det motsatta könet på trevligt men behörigt avstånd. När man låter "muren falla" lite så sker en förändring och frågan är hur lätt det är att göra denna sak reversibel. I det förhållandet gick det inte.

Det är väl lite av den process jag försökte beskriva. Det handlar INTE om att en morgon vakna med målet att byta kroppsvätskor med en okänd kvinna man mött på Statt. Det handlar om att man inom sig har gått vidare, har kommit till insikt och acceptans - att det händer här och nu och det är inte så mycket mer jag kan göra åt saken efter allt det jag har gjort. Nu är det bara att våga släppa kontrollen och låta ödet/whatever styra det. För det är "out of my hands now".

Sedan kan man alltid ha åsikter om den andres val osv. Att om hon väljer fel så kan man antingen tolka det som "Jaha, så det vi hade tillsammans under alla dessa år var inte mer värt än så.." eller "Okey, hon gör det valet. Det respekterar jag. Men jag är också en individ och gör mitt egna val. Jag vägrar att bli ett offer i denna situation".  

Vi får se var denna resa tar dig. Den måste ha varit utvecklande för dig hitintills trots allt lidande och sorg.

Vem vet. Du kanske går ut som vinnare ur detta i slutet. Just nu pekar allt på det i allafall. Och jag tror att du vet vad jag menar med "vinnare" . Priset är säkert högt (och kunde även vara oundvikligt) men utdelningen är ovärderlig när det gäller erfarenhet - om andra men kanske mest om sig själv. Håller tummarna för att det blir dubbel vinst.

Det är konstigt. Många vill nog helst mönstra på ett fartyg som dig. Men för en del är idealet en speed boat alt Off Shore med tvivelaktig säkerhet och tillit. Som man sedan kan tämja och renovera till något mer tryggt och sjövärdigt i våra farvatten. Tyvärr brukar dessa ex för det mesta hamna på ett skär, bli portade i gästhamnar eller försvinna österut i någon tjocka. Trots detta track record så står nya spekulanter på kö för denna typ av objekt och vänder segelbåtarna ryggen för att de är "så tråkiga". Efter att ha gått i kvav några gånger brukar kommentaren bli "Varför har just jag alltid sån otur?". Frågan man bör ställa sig är väl snarare varför man envisas med att försöka ge sig på fel flytetyg.

Tuut! Tuut! sa båten och så gick bryggan.