Inte kär i min man

Alltså, utan omskrivningar: tänk lite mindre på henne och hennes känslor etc etc och lite mer på dig själv och DINA känslor och behov. Hon sätter själv sina egna känslor/behov i centrum, varför ska du också göra det? Det räcker gott med att du är empatisk, du behöver inte bli sympatisk också, du behöver inte leva hennes liv och göra dig själv till en statist.
Kanske står du kvar när hon "tänkt färdig" (vilken eufemism för att pröva på det andra livet) kanske gör du det inte. Men ditt fokus kan inte vara hennes, du har egna val att göra.

Det är fullständigt meningslöst att spekulera i någon annans känsloliv. Han väljer ju att visa ditt mail för sin fru och han väljer att stanna hos henne och satsa på den relationen. Vet din man om att gjort detta kontaktförsök? Visade du honom vad du skrev?
Man ska också komma ihåg att själva hemligheten, den hemlighet som är otroheten, påverkar en. Det man känner då har stor bäring i den spänning som bedrägeriet innebär, den "hemliga klubb" man har tillsammans med den andre.
I avslöjandets sken ser plötsligt allt annorlunda ut. Det man tidigare benämnde som "kärlek" – i ett, kanske mer eller mindre omedvetet, försök att rättfärdiga sina lögner och sitt dubbelspel – blir plötsligt bara sunkigt och billigt. Det man sagt och gjort blir pinsamt och man skäms. Man kanske inte ens kan begripa vad man öht såg hos "den andra".
Kanske är din fd älskares otrohet mot sin fru bara ett uttryck för hans skräck att HON ska lämna honom, en gardering. Kanske är det dig han ljög mest för.
Man gör ofta misstaget att applicera sina egna känslor på andra. Men det kan faktiskt vara helt olika drivkrafter och motiv som styr det som utifrån ser rätt likadant ut.
Det är alltså ingen idé att spekulera. Bara gå vidare.

Men snälla du, det är hennes bekymmer, inte ditt. Med din lite för långt drivna förståelse möjliggör du henens velande och trånande.
Ligg för sjutton gubbar inte ner och vänta. Uppvärdera dig själv.
Just nu är du nästan bara reaktiv medan hon har hela aktivitetsfältet. Det är inte bra, inte för era möjligheter som par på sikt heller.
Det låter brutalt, men du behöver faktiskt komma till den punkt att du både kan ha och mista henne.

DU kanske behöver vara för dig själv något år för att komma på fötter och hitta styrkan och glädjen i dig själv. För att känna efter om du verkligen vill ha henne. Inte bara för din egen skull utan också för att relationen mellan er ska ha någon som helst chans.
Tro mig.

Jag tycker fortfarande att DU ska kräva minst sex månaders avhållsamhet från HENNE.
Vilken ansträngning uppskattar du? Att hon lovar något du inte ens vet om hon tänker hålla? Något som dessutom vore det misnta normal anständighet kunde förväntat sig för länge sedan?

Ursäkta att jag låter som djävulens advokat här. Jag menar inte att smutskasta din fru, vi kan alla bära oss dåraktigt åt. Men jag vet att även hon förlorar på att du tänjer dina gränser för långt. Det är lättare att förlåta om man hållit lite på sin integritet.
Det inte ditt ansvar att på din egen bekostnad skydda henne från henens eget dåliga omdöme. Du blir bara en möjliggörare eller, om man så vill, en dörrmatta.

Precis!!!!

Men om detta "bättre slut" skulle innebära att han ännu en gång gick bakom ryggen på sin fru, alternativt öppet förödmjukade henne genom att ge en annan kvinna eldiga kärleksförklaringar – är HON värd det? I så fall varför?
ts visste ju i alla fall vad hon gav sig in på, hon gjorde ett aktivt val. Att bedra och lura varsin partner är faktiskt inte särskilt varsamt från början. Ingen gullig romans, riktigt.

Jo den snubben verkar ju konsekvent in i det sista, dvs han ger med ena handen och tar med den andra, både gentemot sin fru och gentemot dig. Värdigt? Ja möjligen en skumraskhistoria.

Jag fortsätter att vara djävulens advokat: jag hoppas att du iaf är ärlig mot dig själv, för i det du berättar här tror jag faktiskt att du väljer att utelämna ett och annat. Det funkar inte i längden. Inte för dig och inte för någon annan. tolka mig rätt, jag anser inte att du har redovisningsplikt HÄR. Men om ingen annanstans, inför dig själv. Och helst för din man också.

Om man nu ska undvika skuldbeläggning så är det bra att utelämna ordet "moraltant" också; det måste så att säga gälla åt bägge håll.

Otorhet ÄR ett relativt vanligt men icke desto mindre destuktivt sätt att sas skrika på hjälp. Behoven växlar, det handlar långt ifrån alltid om partnern eller relationen, utan motiven kan helt hos den som bedrar. Även om i stort sett alla har behov att rättfärdiga sig genom olika förklaringsmodeller där omgivningen får bära större eller mindre del ansvaret.

Iom otrohet har man tagit kål på det gamla förhållandet så som det såg ut. Det är lögnen, det stora bedrägeriet som orsakar detta, inte själva handlingen att förälska sig/ha sex etc med någon annan.
Min erfarenhet är att relationen inte kan lagas, men den kan återuppstå i lite annan form – rent av bättre.
Det krävs att bägge verkligen vill. Rätt ofta krävs en rejäl time out först, en separation under en längre tid, så pass att bägge hinner komma tillrätta i sig själva.

Ibland är insikten så stor att detta inte behövs, man kan hålla ihop relationen under omskapandet. MEN om man känner och agerar som TS funkar det inte. Du vill inte. Du fortsätter att gå bakom ryggen på din man och du manipulerar din exälskare för att få bekräftelse. (Vad i hela friden är den värd?! Han borde väl vara lättad om hans förhatliga, trista fru ville lämna honom? Vem ljuger han för?)

Kanske måste du sitta något år eller så i den trista trean och ha barnen varannan vecka. Kanske måste din man bli djupt förälskad i och åtrådd av en annan kvinna innan du verkligen har facit och vet vad du vill?

Jo, när du berättar för honom att du träffar och knullar en annan kommer han att vilja prata, jag lovar. Men så länge du spelar dubbelt kommer det självklart inte att funka.
Det här tror jag att du vet. Vem försöker du lura?
Upp med korten på bordet bara, allihop. Jag lovar att det kommer att vända upp och ner på allt och där har ni er enda chans.
Total ärlighet gäller. Det är inte hänsynslöst. Det du håller på med nu, däremot, det är hänsynslöst.

Det är inte din man du är arg på, det är dig själv. Härbärgera den där ilskan med bakomliggande sorg hos dig själv så blir förutsättningarna bättre. Det är ingen bra utgångspunkt för ett samtal att du kastar dig i strupen på din ovetande man. Så samla ihop dig någorlunda innan du gör det nödvändiga: berättar allt, utan försköningar eller förminskande av din egen roll. Man ska varken skylla ifrån sig eller ta skit.
Det här klarar. du. Som Jonas G säger: du har ingen chans. Ta den!

Måste nog också säga att detta är ett skamgrepp och ett tjuvnyp du själv borde begrunda, och skärskåda dig själv lite närmre. Det gör ont att bli bortvald, visst, men det kommer man över. (Och vid otrohet så är det ju dessutom tvärtom ofta det man INTE blir. Det är snarare värt allt hemlighetsmakeri i världen för att den bedragna inte ska få veta något.)
Det är att bli lurad, förd bakom ljuset och bedragen som verkligen skadar en.

Det har du rätt i.