Inte kär i min man

Hej Milk and Coffee!
Jag känner så igen mig i din beskrivning av din sorg och längtan efter den andre mannen. Jag föll pladask för en man för ett par år sedan. Har aldrig varit så kär i hela mitt liv. Vi träffades under två års tid i största hemlighet - båda har familj. Mitt äktenskap var då riktigt kass och hade varit det länge. Inte konstigt att jag föll när jag blev sedd och bekräftad. Men hans fru upptäckte det hela och han lämnade mig utan tvekan. Familjen var trots allt viktigast för honom - inte kärleken. Jag hade i det läget valt honom - och fick naturligtvis hjärtat krossat. Min man vet ingenting.

Nu ett år senare är jag hyfsat läkt men känner en enorm sorg över att jag faktiskt aldrig älskat min man så som jag älskade den mannen. Och jag saknar den andre så fruktansvärt mycket.

Men jag gör som du, försöker ta mitt ansvar för familjen och skapa ett bra hem för barnen. Jag och min man har ändå lyckats komma varandra närmare än på många år och vi är goda vänner, trivs tillsammans och har en harmonisk relation. Men jag saknar kärleken, jag saknar pirret i magen, jag saknar att bli sedd och att bli riktigt åtrådd. Och jag kämpar med att få likande känslor för min man, men undrar om det går. Jag vill att det ska bli bra med min man. Jag vill vara lycklig med honom. Men man kan ju inte "jobba fram" känslor som  inte finns.

Jag håller med dig - man kan inte återskapa nyförälskelsen. Och att jämföra den himlastormande känslan av att vara förälskad med det man har hemma efter åratals vardagsslit är inte rättvist. Jag är väl medveten om det.

Jag gör precis så som du skriver - försöker göra roliga och positiva saker med mannen och barnen. För jag vill ju att det ska fungera för oss. :)

Jag är ledsen för din skull - att ni inte delar denna vilja och längtan.

Det är bra att du inte stänger dörren helt. Hon kan ju fortfarande ändra sig och inse att det är dig hon vill ha. Man är så berusad av förälskelse i början att man inte tänker klart. Och man kan faktiskt ha känslor för två personer. Det har jag själv fått erfara. :)

Jag tror att det är bra att du varit tydlig med hur du känner. Men ge inte upp ännu. Det finns fortfarande tid till försoning.

När min andre man valde bort mig så var jag i fullständig chock i över en veckas tid. Varken åt eller sov. Och det tog ett halvår att landa någorlunda i mig själv igen. Att min man inte märkte något är mycket märkligt.

Så jag förstår din overklighetskänsla. Gör inget drastiskt och ta inga livsavgörande beslut medan den fasen pågår. Låt tiden gå. Alla känslor lägger sig med tiden och då ser man lite klarare på det hela. Ta hand om DIG så länge. :)

Ja, det är min uppfattning oxå. Man kan jobba på nyfikenheten och att knyta an till varandra. Kanske göra nya, lite galna saker tillsammans och på så sätt se sin partner i ett nytt ljus. Jag hoppas på att det går - trots allt.

Men viljan att hitta tillbaka måste ju finnas hos båda.

Jag vet faktiskt inte hur det är möjligt att min man inte märkte något. Efter ett tag så berättade jag att jag hade en livskris - är ju runt 40 - och då kunde jag börja prata om det som jag upplevde som problem i vår relation. Men han har aldrig med ett ord nämnt mitt konstiga beteende de första veckorna efter brytningen. Så, han kanske såg och misstänker, men väljer att tiga.

Jag sörjer den kärlek som aldrig fick bli något - fortfarande efter ett år så tänker jag på honom och saknar honom enormt. Vi har viss kontakt fortfarande - mail och telefon. Vilket såklart gör att det är svårare att glömma. Men jag mäktar inte med att bryta helt. Känslorna är fortfarande för starka - för oss båda! Han har visserligen valt att stanna hos familjen men han älskar fortfarande mig! Bitterljuvt.

Jag förstår hur du känner att ni bara har en chans om du är helt ärlig. Det tror jag oxå är en förutsättning för att man ska klara av att gå vidare. Jag väljer att tiga - av feghet. Men jag tror inte att vi klarar detta i längden om jag fortsätter tiga. För att nå försoning (jag måste ju försonas med mig själv och det jag gjort) så måste allt upp till ytan. Jag har bara inte vågat ännu. Vad gäller den andre mannen så berättade han bara en liten del av sanningen för sin fru. Hon vet i själva verket inte allt och de lever ju på sätt och vis i en lögn nu. Men hon tror att det är sannningen. Så, ja, jag tror på öppenhet och ärlighet för att komma vidare. I mitt fall ser det ju egentligen inte så bra ut.

Ja, jag ville det med den andre mannen. Då för ett år sedan när allt uppdagades - jag valde honom. Men han valde frun, barnen och hela livssituationen. Det är mitt livs stora sorg. Det har tagit ett år att läka hyfsat från det och acceptera att det aldrig blir vi.

Men nu vill jag faktiskt ha min man. :) Jag vill verkligen känna kärlek för honom. Men det är svårt. Minnet av de starka känslorna för den andre finns liksom fortfarande ivägen.

Jag förstår att det känns jobbigt att inte få sitt avsked. Jag fick ett "bra" avsked. Men det har ändå varit otroligt svårt att acceptera att han inte älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Det har som sagt tagit mig ett år att kunna släppa det. Men jag har fortfarande starka känslor för honom. Undrar just när det går över?

Jag vill precis som du få känslor för min man. Han är en underbar man och vi har det precis som ni egentligen bra tillsammans. Det är bara mina känslor det är fel på. Har faktiskt bokat tid för samtal på familjerådgivningen - ensam. Jag behöver få ventilera hela den här historien för något proffs och se vad det ger.

Jag hoppas för både din och min skull att det går att få tillbaka känslorna för våra män.

Man måste leva så att man själv mår bra. Och vad jag förstår så har det ännu inte gått så lång tid för dig. Låt tiden gå - om du inte har någon kontakt alls med den andre så är ju chansen stor att känslorna svalnar med tiden.

Jag har gjort misstaget att ha viss kontakt med den andre mannen - och det gör det otroligt svårt att släppa taget rent känslomässigt. Det jag jobbar på nu är att uppbringa så mycket styrka och mod så att jag kan bryta helt med honom.

Jag inser att det är enda chansen för mig och min man. Har jag hjärta och tanke hos någon annan så kommer det inte att fungera hemma. Jag kommer inte att bli lycklig och då blir ju heller inte vår relation bra. Men det tar tid att komma över en stor kärlek.

barbapappa01: Du skriver så insiktsfullt om din svåra situation. Tack för att du delar med dig. Jag har fått en ny förståelse för min egen situation tack vare det. Att leva med en ambivalens är otroligt svårt och jobbigt. Du är så storsint i din kärlek till din fru. Jag är full av beundran att du klarar av det.

Kanske är det detta hon behöver nu - att du tar ett steg tillbaka och släpper henne fri. Då först kanske hon får syn på dig. Ibland är det svårt att se den man har alltför nära. Det du gör är ju att du ger henne möjlighet att välja dig igen. För det är ju det hon måste göra - helhjärtat - igen för att ni ska hitta tillbaka till varandra.

Och det är ju det jag själv måste göra - verkligen välja min man. Viljan finns absolut, och jag tror att när viljan finns så finns det stora möjligheter att det ska gå.

Jag håller med Anonym - jag ställer mig oxå på kö.  Du verkar vara en fantastisk man med ett känslodjup och självinsikt som inte många har. Du kommer att gå stärkt ur denna prövning - hur det än går med din fru.

Du är i kris och att du känner ilska, sorg, frustration, uppgivenhet mm är fullständigt normalt. Det vore konstigt annars. Det jag har lärt mig av livet, genom att se människor i min närhet genomgå skilsmässa, svåra sjudomar och dödsfall, är att hela livet kan bli kaos ett tag och man tappar bort sig själv. Men man landar alltid för eller senare och livet går vidare. Du kommer att bli lycklig igen. Det är jag säker på.Jag ser att processen redan börjat. Att ta hand om sig själv är viktigt i läkprocessen. Min egen historia tvingade mig att relfektera över mig själv  - vem är jag när jag inte är mamma, hustru, dotter, älskarinna, vän? Den processen var oehört nyttig - efter nästan 20 år i en relation. Jag är inte helt i hamn ännu, har fortfarande sår som inte läkt helt. Men jag trivs bättre med mig själv, vet bättre vem jag är och vad som är viktigt för mig. Det visste jag inte innan. Och visst, det har inte varit lätt. Det har funnits stunder då jag verkligen önskat att jag aldrig träffat den andre och sluppit denna prövning. Å andra sidan hade jag inte fått de insikter om mig själv som jag nu fått. Jag har växt som människa.

Och det är som denna nya människa som jag vill möta min man. Vi måste oxå "börja om" och se varandra igen. Trots att min man inte vet om otroheten så har han märkt att jag haft det jobbigt med mig själv och han har fått ändan ur vagnen och tagit tag i sig själv. Och då har jag sett på honom med nytt intresse. Han kan fortfarande överraska mig! Och det har varit viktigt för oss.

Så mitt tips är att utveckla nya sidor hos dig själv. Kanske nya intressen eller ta upp gamla. Kanske blir din fru då nyfiken på dig igen.