Inte kär i min man

Vad skönt men ändå inte att känna igen sig. Har varit tillsammans och gift med min man 10år, vi har tre småbarn(yngsta under året). Redan för 5år sedan kände jag att jag inte hade några känslor kvar för honom annat än vänskaplig. Han är världens snällaste, omtänksam, vet att han enligt många ser riktigt bra ut, bra pappa.. ja hela paket- förutom att jag inte älskar honom på rätt sätt. Har trott i alla år att det kommer vända, att en dag kommer känslorna tillbaka. Jag pratade tidigt med honom och förklarade hur det låg till, att jag ville skiljas. Men han tiggde om en chans om att få prova få mig att vakna känslomässigt. Den chansen har blivit till många kan jag säga och det är en själslig plåga att ha sex utan att känna för det, att ställa upp bara för att. Han är översexuell dessutom så det har varit ofta. Vill inte kyssas med honom, inte kramas , inte någonting. Barnen har varit en livlina, "ja men det blir säkert en förändring när det blir en liten till". Knappast! Vill tillägga att jag älskar barnen och de är önskade- lät kanske inte så i förra meningen.
Bestämde mig vid nyår att nu är  det nog, livet är för kort och det är dags att börja leva, tog återigen upp det med honom och sa att jag ville skiljas. Återigen drog han mig tillbaka. Men nu i maj kände jag att det går inte längre, försökte jag se framåt så ville jag inte ens leva för jag var så olycklig.
Satt mig ner med honom och sa det, och la skilsmässopappren på bordet. Han älskar mig mer än någonsin sa han, men om det inte finns en chans att jag ska känna nåt för han igen och om det tar bort min livslust så är det bättre att han blir den olycklige som mister mig:-O. Sen skrev han på , gick sin väg med tårar i ögonen.
Vet att han är ledsen över att det är slut på riktigt nu, och jag mår dåligt över att han ska må dåligt men kan inte hjälpa att jag känner ett rus av lycka när jag tänker på framtiden- eget boende och LEVA! Ska vara singel så länge jag vill och bara rå om mig själv och barnen och MÅ BRA!  

Det här är ett fruktansvärt dilemma. Jag känner mig lite i en gisslansituation. Min man vägrar gå med på att prova en time-out där vi kan bo varannan vecka i en tillfällig lägenhet. Och jag vill såklart inte flytta själv till nåt tillfälligt boende där inte barnen ryms. Men även om jag skulle hitta ett bra boende i närområdet känner jag mig även rädd för att kanske de två äldsta barnen (14 och 16 år) kanske inte vill bo växelvis. Min man vill nämligen behålla huset som vi byggt tillsammans och där barnen växt upp. Det gör att jag hamnar i underläge, samtidigt som jag vill barnens bästa och att den tryggheten ska få vara kvar.

Jag är så rädd för att gå! Jag tror inte jag skulle sakna min man, för det har jag inte gjort på många år när vi varit ifrån varandra under tex älgjakten eller jobbresor. Däremot kommer jag att sakna tryggheten och vanan. Och hela paketet. Det är så svårt att bryta en snart 19 år lång vana ihop. Men är det kanske så i alla förhållanden efter nästan 20 år att man mest bara är vänner och inte vill ha sex längre? För jag har inte velat ha varken sex eller kyssar på många år! Vilket gör att jag har skapat distans för att slippa närhet som kanske skulle kunna leda till sex. Jag har nöjt mig med detta liv tills nu för att allt annat runtomkring har varit bra. Tänkt att "så här är det nog för alla som levt ihop länge". Men nu när mitt känsloliv har vaknat till liv pga den andre mannen vet jag inte om jag kan nöja mig längre. Hur kommer jag att må på sikt då? Nu när min lust och längtan efter närhet och kärlek har vaknat till liv ...

Tankar finns på att bryta kontakten med den andre mannen för att se om jag kan trycka bort känslorna där, och trolla fram dem med min man istället. Men jag vet inte om det går? Någon som varit med om nåt liknande och lyckats? Jag inser ju att om jag ska lyckas med det måste jag sluta dansa ett tag (eftersom den andre mannen finns där) och det innebär att ett av mina största glädjeämnen försvinner. Blir jag lyckligare då? Dans är verkligen en passion för mig! Och även om jag bryter med den andre mannen och tar en danspaus, vad händer när vi sen ses igen?

En stor anledning till att min attraktion och lust försvann är att min man gick upp rätt mycket i vikt och inte heller brytt sig så mycket om hur han klär sig hemma. Nu har han ifos rasat i vikt pga den här jobbiga situationen. Vilket gör att han såklart ser bättre ut. Och då granskar jag honom och undrar "kan jag få lusten tillbaka nu då?"...

Vi har tyvärr varit väldigt dåliga på att vårda vårt förhållande med närhet och egentid under alla år. Det har varit mycket tjafs om allt och inget, vi har prioriterat olika, haft kommunikationssvårigheter och det blir ofta maktkamper och missförstånd. För mig har det inneburit så många energitjuvar genom åren som tärt. Detta har lett till att vi i stort sett levt parallella liv senaste åren, men ändå skött Familjen AB bra. Jag har sedan länge inte heller haft nån längtan efter att göra saker på tu man hand med min man, utan har hellre sökt mig till mina vänner på min egentid. Vi har fastnat djupt i ett negativt mönster och inte fört upp problemet till ytan förrän nu, utan bara kört på med skygglappar fastän ingen av oss varit nöjd med situationen. Nu när sanningen är framme, att jag saknar de rätta känslorna och även har känslor för en annan har situationen blivit plågsam. Det går såklart inte att backa bandet och fortsätta som förr. Antingen måste vi gå skilda vägar, eller så måste jag få tillbaka känslorna så att jag VILL umgås med min man på tu man hand. Och ha sex. Men hur får man det? Och går det??? Det har ju varit så här så länge...

Jag håller på att analysera ihjäl både mig och situationen...!