Inte kär i min man

joppe79 skrev 2011-06-19 01:07:37 följande:

Milk & Coffe, jag känner precis igen mig i din beskrivning. Jag har det exakt likadant. Nu har vi visserligen fått det något bättre de senaste 2 åren efter att jag mycket motvilligt avslutat kontakten med tjejen som jag verkligen var förälskad i. Men det känns ändå som det mest för min del handlar om att hålla skenet uppe för barnens skull och visst sambon är en bra person och allt det där men så värst mycket kärlek finns det inte. Varken från henne eller mig. Något av det som stör mig mest är att när man har varit med någon annan så syn ens "ordinare" partners brister så tydligt, de bara strålar emot en och går inte att undvika. De senaste 2 åren har jag aldrig heller kunnat njuta av sex med sambon. Vi har bra sex rent fysiskt (de få gånger det blir något) men psykiskt är jag alltid någon annanstans. Eftersom jag blivit tvungen att klippa banden med älskarinnan så är valmöjligheten att gå tillbaka till henne troligtvis obefintlig så här efter snart 3 år. Men jag tänker fortfarande dagligen på henne, det har nog inte gått en dag sedan jag träffade henne första gången som jag inte tänkt på henne.

Men jag blir nyfiken på vad din sambo får ut av det där? Vem vill vara ihop med någon som "håller skenet uppe för barnens skull"? Vem vill vara tillsammans med någon som inte är närvarande sexuellt och som ser fel och brister hos en själv? Vem blir lycklig av att leva med någon som hellre vill vara med någon annan?

Man gör ingen en tjänst genom att stanna kvar i en dålig relation. Det är slöseri med din sambos tid också. Eller vill hon inte ha mer än så där?

Så otroligt sorgligt att bryta kontakten med någon som du är så förälskad i. Varför i all världen?

I know you believe you understand what you think I said, but what you heard is not what I meant.

Marla

Äldre 19 Jun 20:18

#261

Jag har varit i precis samma sitution som du TS. Jag var i en relation med ett litet barn. Jag älskade min man, vi hade det bra, vi hade hus, vänner, bil.. Vi var ett "lyckat och lyckligt" par.

Tills jag träffade en annan. En person som väckte oerhört starka känslor hos mig. Längtan, förälskelse, kärlek, åtrå.. Mitt liv med med min man bara bleknade. Allt framstod som meningslöst och trist. VI hade det bra på så många sätt men jämfört med passionen var det ingenting. Bara tråkigt.

Jag grubblade. Försökte stanna. Försökte intala mig själv att det var det jag ville ha. Jag höll på att gå under. Jag var så fruktansvärt ledsen. Jag var så sorgsen. Jag kunde tvinga mig själv att stanna men det var så uppenbart att jag svek mig själv. Jag hade fått en gåva: en förälskelse, en stark kärlek och jag höll på att slänga det i sjön.

Min sorg var så stor att min man till sist bad mig att lämna honom. Det var så uppenbart att jag inte kunde bli lycklig i mitt äktenskap och ingen vill väl ha en partner som stannar för att man är "snäll", "bra", eller av ömkan?

I know you believe you understand what you think I said, but what you heard is not what I meant.

Marla

Äldre 19 Jun 22:36

#264

45 Ã¥r skrev 2011-06-19 22:29:21 följande:

Så är det för mig med. Jag försöker intala mig själv att jag har det bra (hus, barn mm), men jag känner mig så sorgsen och vingklippt hela tiden. Har inte lust med nånting längre. Men jag gruvar mig så enormt mycket för att besluta mig för skilsmässa, och därmed måsta prata med barnen. Vet ju som sagt inte ens om de två äldsta vill flytta emellan, de kanske hellre vill bo kvar i huset... Den nya mannen som jag har träffat, har fått mig att se på min relation med nya ögon och inse att jag inte vill fortsätta leva i en parrelation med bara vänskapskänslor från min sida, och den här mannen är seriös med sina känslor för mig och väntar tålmodigt i kulisserna. Men jag är rädd! Ska jag satsa på en ny kärlek? Det kanske är min framtida lycka! Men tänk om det blir lika grått som min nuvarande relation längre fram, och då har vi inte ens gemensamma barn att falla tillbaka på...

Precis så kände jag mig: Sorgsen och vingklippt. Fånge i mitt eget hem, som om jag sålde min själ och mitt hjärta. Jag sålde kärlek för ett bekvämt vardagsliv. Jag skämdes över mig själv.

Alla måste fatta egna beslut men att inte ens ge kärleken en chans tycker jag är dumdristigt. Jag tror att risken är högre att man ångrar att man väntade länge med skilsmässa än att man åtminstone gav sig själv chansen till en fantastisk kärleksrelation. Tror jag.

I know you believe you understand what you think I said, but what you heard is not what I meant.

Marla

Äldre 22 Jun 09:05

#273

Nenne666 skrev 2011-06-20 07:19:20 följande:

Men måste man vara otrogen för att komma fram till att man inte trivs i sin relation? Att ge kärleken en chans när man redan har en man, hus, å allt det där 'tråkiga' är ju knappast ok.

Du har rätt i att alla måste fatta egna beslut, men till priset av andras känslor....? Är det inte nog att man ska leverera ett besked om att det är över?
Tydligen inte...man ska skicka med en hel hög med svek, lögner och riktigt trasa sönder sin man oxå...stampa sönder han totalt.

Nä...man ska göra slut innan man kliver in i en ny relation. Allt annat e inte ok...(om den andra parten inte med på det hela, då förståss)
Men då är man ju iofs inte otrogen heller...så.

Självklart är andras känslor viktiga. Självklart är det bättre att avsluta en relation innan man går in i en annan. Men ibland, oftare än man vill tro, är det förälskelsen och kärleken till den andra som gör att man upptäcker att man önskar sig mer och som gör att man får styrka att bryta upp.

I know you believe you understand what you think I said, but what you heard is not what I meant.

Marla

Äldre 23 Jun 08:48

#277

Nenne666 skrev 2011-06-22 10:38:54 följande:

Vad gör att vissa inte fixar att göra det som är mest rätt mot den man en gång har inlett ett förhållande med? Vad är det som brister i en sådan person? Vad fattas? Är det en svag och hjälplös person som inte kan stå emot lockelser? Egoism? Vad tror du?
Om ärligheten brister i en sådan här situation, kan ju en sådan svika i många andra situationer oxå...eller?

Jag kan förstå själva grejen att kanske knyta an till en annan innan man separerar, men är det inte en rädsla för att bli ensam när man tar steget att göra slut? Och egoism att försätta sin fd älskade karl i ett enormt svek för att sedan bli lämnad ensam? Han ska klara av nåt den otrogna själv inte klarar av. Det är rätt taskigt.

Jag har inga svar. Jag kan tala utifrån mig själv. Mitt äktenskap hade gått i stå. Livet kändes trist. Vi hade det bra men det var inte "wow". Min man var ofta sur, arbetade otroligt mycket. Jag var hemma själv med barnet mycket. Inget fel i det. Jag älskar det men en viktig del av mig själv hade försvunnit. Jag behövde (ville) känna mig sexig igen.

Jag blev förälskad och den mannen uppfyllde det behovet. I början var det bara en flirt, men det var så härligt att få känna sig vacker och sexig igen! Jag känner mig inte svag och hjälplös men det var för lockande. Det är klart att det är egoistiskt (det är kanske kärlek alltid) men i ett läge där alternativet är sorgsen, intetsägande vardag är det svårt att motstå något som känns så in i helvete bra.

Jag försökte intala mig själv att jag inte ljög, att allt var min mans fel, osv. Han gav inte mig det jag behövde alltså hade jag någon slags rätt att vara otrogen. Jag kan själv inte förstå det idag. Jag tror inte att jag kommer att ljuga igen.

I know you believe you understand what you think I said, but what you heard is not what I meant.

Inte kär i min man

INNEHÅLL