Inte kär i min man

Jag har också läst den här tråden med intresse, för jag har fastnat rejält i ambivalensträsket... Har varit gift i 15 år, och har tre barn (16, 14 och 10). Har tappat intimkänslorna sedan flera år tillbaka men bitit ihop för "paketets" skull. Vi har skött Familjen AB helt okej, dock med en hel del tjafs under alla år. Det utvecklas ofta en maktkamp mellan oss, oftast gällande småbagateller. Stör mig också på många saker som med åren har växt till enorma energitjuvar för min del. (Väskor som aldrig packas upp, projekt som aldrig blir slutförda mm). Men det viktigaste biten är att jag vill inte ha sex, det har jag inte haft lust till på många år, utan har ställt upp då det inte har gått att undvika. Men det har inte känts bra sista åren. Och att kyssas har jag definitivt inte haft lust till! Jag har heller inte haft lust på länge att göra nåt på tu man hand med honom. Inte resa bort bara vi tex.

Strax före jul fick jag känslor för en annan man som jag känt sen förut, och under våren har våra känslor växt sig starkare. Han avslutade ganska snabbt sitt särboförhållande som han hade sen 5 år tillbaka (innan dess var han gift i 18 år med en annan), eftersom han tydligt kände att han inte hade rätt känslor där längre. Men det är svårare för mig med barn, hus och gemensam ekonomi mm.

Förra sommaren reste vi till Turkiet, bara vår familj. Men inte ens där i två veckor utan måsten och krav kunde jag framkalla nån lust eller attraktion. Var inte ens sugen på att ligga och kramas i sängen! Så när hösten kom blev jag än mer distanstagande, och såklart mottaglig för en ny förälskelse. Till saken bör sägas att vi (jag och min nya förälskelse) kände nåt för varandra även för sex år sen när han skildes, men då var jag inte lika mottaglig och beredd att ge efter för dessa känslor eftersom barnen var mindre.

När jag i januari sa att jag var less och funderade på skilsmässa, och att jag trodde det var försent att reparera, blev jag förvånad över hans reaktion. Jag var säker på att han skulle säga nåt i stil med "Ja, du har rätt." Istället blev han panikslagen, hade inte fattat att det var så illa, och för honom har det bara funnits mig, och han vill göra ALLT för att rädda äktenskapet.

Min magkänsla (och stora delar av mitt förnuft) säger ”Gå! Du har känt så här länge!” Men en liten bit av mitt förnuft säger ”Var inte så ego. Så illa är det inte, varför rasera allt?” Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att bli helt trygg i mitt beslut, men det kanske inte går helt enkelt…? Mitt samvete och förnuft säger att jag borde försöka känna, verkligen känna, om det inte finns några känslor kvar hemma som går att väcka till liv. För allas skull. Men kanske mest för barnens skull. Annars kanske det blir så att jag funderar på hur det hade blivit om jag hade försökt… Fast samtidigt kan jag inte förstå hur jag ska kunna försöka hemma när mina känslor är hos den andra mannen…! Det känns omöjligt! Och det här vacuumtillståndet jag befinner mig i nu är förödande, känner mig som en levande död.

Till saken hör att jag älskar att dansa, det är mitt intresse som jag verkligen brinner för. En passion! Gjorde det långt innan jag gifte mig, och tog upp det intresset igen för ca sex år sedan när barnen blivit så pass stora att jag inte var lika behövd längre och ville ha lite egen tid. Jag har INTE varit ute på dans för att träffa någon, utan för att det ger mig glädje och motion. Men... min förälskelse dansar också, så om jag ska låta bli att träffa honom måste jag ge upp min största intresse! Och det känns fruktansvärt jobbigt det också... Och även om jag gör det i ett halvår eller mer så kanske det bara blossar upp igen sen. Eller så kanske det blir nån annan längre fram... nu när jag har öppnat upp den där boxen så att säga, boxen som längtar efter närhet och att vilja göra något på tu man hand med sin partner.

Om jag tittar objektivt på min man ser jag en man som för många skulle anses som ett kap. Ser bra ut för sin ålder, trevlig, fantastisk pappa osv. Jag tycker om honom som person, men det är mer vänskapliga känslor från min sida sen många år tillbaka. Är det rätt att stanna om man bara känner så? Ska jag trycka tillbaka mina känslor i boxen och fortsätta bita ihop för barnens skull? Eller är det dags att gå...?

Det här är ett fruktansvärt dilemma. Jag känner mig lite i en gisslansituation. Min man vägrar gå med på att prova en time-out där vi kan bo varannan vecka i en tillfällig lägenhet. Och jag vill såklart inte flytta själv till nåt tillfälligt boende där inte barnen ryms. Men även om jag skulle hitta ett bra boende i närområdet känner jag mig även rädd för att kanske de två äldsta barnen (14 och 16 år) kanske inte vill bo växelvis. Min man vill nämligen behålla huset som vi byggt tillsammans och där barnen växt upp. Det gör att jag hamnar i underläge, samtidigt som jag vill barnens bästa och att den tryggheten ska få vara kvar.

Jag är så rädd för att gå! Jag tror inte jag skulle sakna min man, för det har jag inte gjort på många år när vi varit ifrån varandra under tex älgjakten eller jobbresor. Däremot kommer jag att sakna tryggheten och vanan. Och hela paketet. Det är så svårt att bryta en snart 19 år lång vana ihop. Men är det kanske så i alla förhållanden efter nästan 20 år att man mest bara är vänner och inte vill ha sex längre? För jag har inte velat ha varken sex eller kyssar på många år! Vilket gör att jag har skapat distans för att slippa närhet som kanske skulle kunna leda till sex. Jag har nöjt mig med detta liv tills nu för att allt annat runtomkring har varit bra. Tänkt att "så här är det nog för alla som levt ihop länge". Men nu när mitt känsloliv har vaknat till liv pga den andre mannen vet jag inte om jag kan nöja mig längre. Hur kommer jag att må på sikt då? Nu när min lust och längtan efter närhet och kärlek har vaknat till liv ...

Tankar finns på att bryta kontakten med den andre mannen för att se om jag kan trycka bort känslorna där, och trolla fram dem med min man istället. Men jag vet inte om det går? Någon som varit med om nåt liknande och lyckats? Jag inser ju att om jag ska lyckas med det måste jag sluta dansa ett tag (eftersom den andre mannen finns där) och det innebär att ett av mina största glädjeämnen försvinner. Blir jag lyckligare då? Dans är verkligen en passion för mig! Och även om jag bryter med den andre mannen och tar en danspaus, vad händer när vi sen ses igen?

En stor anledning till att min attraktion och lust försvann är att min man gick upp rätt mycket i vikt och inte heller brytt sig så mycket om hur han klär sig hemma. Nu har han ifos rasat i vikt pga den här jobbiga situationen. Vilket gör att han såklart ser bättre ut. Och då granskar jag honom och undrar "kan jag få lusten tillbaka nu då?"...

Vi har tyvärr varit väldigt dåliga på att vårda vårt förhållande med närhet och egentid under alla år. Det har varit mycket tjafs om allt och inget, vi har prioriterat olika, haft kommunikationssvårigheter och det blir ofta maktkamper och missförstånd. För mig har det inneburit så många energitjuvar genom åren som tärt. Detta har lett till att vi i stort sett levt parallella liv senaste åren, men ändå skött Familjen AB bra. Jag har sedan länge inte heller haft nån längtan efter att göra saker på tu man hand med min man, utan har hellre sökt mig till mina vänner på min egentid. Vi har fastnat djupt i ett negativt mönster och inte fört upp problemet till ytan förrän nu, utan bara kört på med skygglappar fastän ingen av oss varit nöjd med situationen. Nu när sanningen är framme, att jag saknar de rätta känslorna och även har känslor för en annan har situationen blivit plågsam. Det går såklart inte att backa bandet och fortsätta som förr. Antingen måste vi gå skilda vägar, eller så måste jag få tillbaka känslorna så att jag VILL umgås med min man på tu man hand. Och ha sex. Men hur får man det? Och går det??? Det har ju varit så här så länge...

Jag håller på att analysera ihjäl både mig och situationen...!

Jag vet... det skulle kännas så mycket bättre om vi var överens om att det inte funkade längre. Då skulle liksom inte all skuld läggas på mig. Om jag väljer att gå utan att ge det ett seriöst försök nu när han har fått upp ögonen för problemet och vill ha en chans att ändra på sig, kommer det att bli ett bittert avsked. Och då kommer jag att förlora honom som vän också en lång tid framöver. Samvetet säger att jag borde ge det en chans, men då måste jag ju bryta med den andre mannen. Och det smärtar!

För jag är rädd att jag i så fall väljer bort något som skulle kunna bli otroligt bra om jag stannar i äktenskapet ett tag till. Men... jag är också rädd för att jag börjar mitt nya förhållande på "fel sätt" om jag väljer att gå, vi måste i så fall smyga med det under en lång tid. För barnens skull. Är det ett bra sätt att grundlägga ett nytt förhållande på?

Sen är det ju så att om jag tänker bort den andra mannen som jag fått känslor för, hade jag nog fortsatt bita ihop och nöja mig. Men samtidigt var det nog bara en tidsfråga innan jag skulle falla för någon annan i och med att jag stängt av hemma... Så på sätt och vis var det kanske bra att det hände så att våra problem har lyfts upp i ljuset och måste åtgärdas på ett eller annat sätt.

Är det NÅN som lyckats väcka tillbaka känslor som varit borta i flera år? Han är ju en fantastisk person, ser bra ut, underbar pappa, trevlig, hjälpsam mm. Och med stor härlig släkt. Allt runtomkring har fungerat bra, och så länge jag kunde köra mitt eget race med att bla dansa väldigt ofta mm nöjde jag mig. Men när jag fick känslor för en annan kom saken i ett annat läge... och nu går det inte att låtsas som ingenting längre. Nu måste jag antingen gå. Eller ge upp mitt eget race (med bla dansen) och satsa hemma. Men hur ska jag finna lust och motivation till det?

Det hade varit så mycket enklare om det varit problem med alkohol, misshandel, spelmissbruk, sjukdomar eller nåt annat som gått att ta på. Nu är det "bara" känslorna det är fel på. Och bara för mig. För han känner fortfarande för mig! Vad enkelt det skulle vara om man kunde styra sina känslor, för det bästa är ju att bevara kärnfamiljen.

Kan en gemensam resa utan barn några dagar visa om det finns känslor att väcka upp, eller är det bara konstgjord andning? Det känns omöjligt att förändra situationen i den vanliga vardagen... eller går det? Eller är ett uppbrott enda sättet? För jag känner mig som i en bubbla nu, grubblande och frånvarande, och är inte den glada spralliga mamma jag egentligen vill vara. Jag vill må bra! Men vet inte vilken väg som är bäst i långa loppet...

Precis så var det för mig! Den här andre mannen väckte något i mig som jag trodde var dött! Och nu vill jag inte vara utan det! Jag vet att jag har gjort helt fel genom att träffa den här mannen under våren, men jag har inte kunnat tänka klart. En del av mig ville träffa honom för att jag blev förälskad (det var så härligt att få känna så igen!), och en del av mig för att se om jag kunde bli "avgiftad". Fruktansvärt egoistiskt och idiotiskt, jag vet. Inte har jag blivit avgiftad heller... Min man kommer däremot inte att hämnas genom att dejta någon annan. Han går helt upp i barnen och engagerar sig nu mer än vanligt i dem. Och jag är i min bubbla och drar mig undan allt istället. Det är helt förödande och all energi går åt till det här grubblandet... För även fast jag är förälskad så är jag ändå förnuftig nog att inse att en förälskelse håller inte i sig forever, och är det värt att splittra kärnfamiljen för det? När det övriga i "paketet" är bra. Men å andra sidan kan det ju den här förälskelsen leda till nåt som är helt rätt för mig framöver.

Det kanske är så krasst att jag behöver prova om gräset är grönare för att kanske upptäcka att det faktiskt inte är det trots allt. Eller så är det grönare för mig... vem vet? Men det är ju inte alls säkert min man vill ha tillbaka mig om jag ångrar mig längre fram. Undrar också om jag alltid kommer att fundera över hur det skulle ha kunnat bli om jag hade gått, om jag nu väljer att stanna. Kommer jag fortsätta att grubbla och fundera? Så länge jag har känslor för den andre mannen är det så svårt att till 100% vilja satsa helhjärtat på äktenskapet.

Det är det som är grejen, jag känner att han så ofta har varit en energitjuv för mig genom åren. Säkert jag för honom också. Och sedan flera år har jag inte känt att vi har några gemensamma drömmar som vi strävar mot. I början hade vi ju små barn, och huset som vi byggde. Men nu när barnen börjar bli stora har vi mer förverkligat och utvecklat våra egna separarata intressen. De gånger han har pratat om att "när vi blir gamla" så har jag tänkt att då är inte vi ihop längre...

Och sexlivet har inte varit bra alls på åtskilliga år. Har egentligen aldrig varit toppen ens från början, utan mer good enough. Sista åren har jag aldrig tagit initiativet, utan ställt upp då det inte gått att undvika. Men kyssas har jag inte velat göra, det har känts för intimt.

Vår 10-åriga dotter tror jag aldrig har sett oss kramas och pussas till exempel... och det känns inte alls bra att det ska bli "mallen" för henne.

Men han är som sagt en jättefin man som jag tycker väldigt mycket om. Men mer som vän känns det som. Jag vill inte bara vara mamma längre, jag vill vara kvinna också och bejaka det!

Så är det för mig med. Jag försöker intala mig själv att jag har det bra (hus, barn mm), men jag känner mig så sorgsen och vingklippt hela tiden. Har inte lust med nånting längre. Men jag gruvar mig så enormt mycket för att besluta mig för skilsmässa, och därmed måsta prata med barnen. Vet ju som sagt inte ens om de två äldsta vill flytta emellan, de kanske hellre vill bo kvar i huset... Den nya mannen som jag har träffat, har fått mig att se på min relation med nya ögon och inse att jag inte vill fortsätta leva i en parrelation med bara vänskapskänslor från min sida, och den här mannen är seriös med sina känslor för mig och väntar tålmodigt i kulisserna. Men jag är rädd! Ska jag satsa på en ny kärlek? Det kanske är min framtida lycka! Men tänk om det blir lika grått som min nuvarande relation längre fram, och då har vi inte ens gemensamma barn att falla tillbaka på...

Jag är också på väg... Blev erbjuden en fin 4:a i samma bostadsområde där vi bor nu som jag inte kunde tacka nej till kände jag. Egen ingång, uteplats mm. De växer verkligen inte på träd. Ett tecken? Jag får tillgång till den nu 1 sep. Men det känns ändå panikartat. Vad har jag gjort? Jag känner en stor stor sorg över att splittra kärnfamiljen, det var ju inte det här jag ville egentligen. Men HUR kan man fortsätta när känslorna tagit slut, och jag dessutom fått starka känslor för en annan.

Jag känner att jag måste ta konsekvenserna av mitt handlande. Jag har ju faktiskt blivit kär i en annan och även träffat honom sporadiskt hela tiden, jag har alltså betett mig som en skit och känner stor skuld över det. Men det var som en drog, jag kunde inte stå emot inne i min bubbla. Mitt förnuft har hela våren och halva sommaren försökt övertala hjärtat att stanna i äktenskapet, men jag har inte klarat av att handla därefter. Det har tagit emot att försöka närma mig fysiskt. Och jag har inte kunnat vara glad heller.

Det har varit så svårt att ta steget att gå eftersom allt annat runtomkring är bra. Trygghet, hus, grannar, stor släkt mm. Men jag vill ha kärlek också. Jag vill känna lust till min partner och känna att jag VILL vara intim! Hittills har jag nöjt mig, och tänkt att den biten inte är så viktig eftersom det andra i paketet är bra. Men efter att mitt känsloliv väcktes till liv känner jag att jag INTE vill leva utan den biten resten av mitt liv!

Jag var aldrig passionerat kär utan bara lagomt kär i min man från början, och vi blev med barn inte ens 1 år efter att vi blivit ihop. Sen rullade allt bara på... fler barn, äktenskap, husbygge mm. Det var tryggt och trevligt. Precis vad jag behövde då tror jag. Men vi hann aldrig odla vår parrelation, varken innan barnen eller senare. Och nånstans på vägen försvann min lust och åtrå, men jag tänkte att "så här är det nog för alla". Och ingen av oss tog tag i problemet utan satte på skygglapparna och tuffade på med Familjen AB.

Jag ältar ändå om och om igen, kunde jag ha gjort annorlunda? Skulle det ha gått att få tillbaka känslorna när de varit borta länge och när jag dessutom blivit kär i en annan? Är jag för ego som tänker på mig själv? Och vad blir man lyckligare av i längden? Vad är kärnan, vad är viktigast i livet? En stark parrelation med mycket kärlek och närhet och sen får man hoppas att det runtomkring kommer att funka. Eller att paketet i stort är bra, men parrelationen saknar närhet och kärlek. Jag kan grubbla ihjäl mig på det...

Jag är livrädd för hur det kommer att bli framöver. Samtidigt som jag är lite förväntansfull. Märklig mix. Tänk om de större barnen (tonåringarna) inte vill flytta emellan efter ett tag. Tänk om relationen med den nya inte håller. Tänk om jag ångrar mig!! Men tänk om den nya relationen blir underbar (finns väldigt bra förutsättningar för det iaf). Tänk om jag känner att "det här borde jag ha gjort tidigare". Tänk om det blir jättebra!! Vem vet...

Fast jag känner mig inte modig. Jag är livrädd för hur det kommer att bli. Ibland känns det som att en stor snöboll sattes i rullning och jag var oförmögen att hindra den, jag bara sveptes med. Men jag tror att om jag inte hade tagit steget hade jag nog fortsatt mitt grubblande om hur det hade kunnat bli. Nu får jag veta... Men jag kan ändå plåga mig själv med tankar som "varför kunde du inte nöja dig med det du hade, det var ju ändå ganska bra i stort". Och det var det ju. Jag tycker ju om min man som person, och det har blivit en vana att leva ihop såklart. Tryggt och bekvämt. Men det har också varit massor jag irriterat mig på och som sagt, jag har inte känt lust och längtan till att vara intim och göra mysiga saker på tu man hand. Och det i sin tur gör ju att man har lägre toleransnivå mot sådant man irriterar sig på...

Jag försökte tänka mig igenom den här processen, tex hur tror jag att det är om 5 år, om 10 år, om jag stannar. Vad är viktigt då? Men till sist blev det bara kaos och det resulterade i att jag var nära att gå in i en depression. Kändes som att mina strömbrytare stängdes av en efter en. Det blev så rörigt att jag inte ens visste vad jag kände efter ett tag. När nån sa "Men tänk dig att det är så här, hur skulle det kännas då?" Jag kunde inte sätta mig in i det... Till sist sa en god vän "Du kan inte tänka dig ur det här, du måste känna." Och när jag bara lyssnade på hjärtat så kändes det omöjligt att få tillbaka de rätta känslorna för min man, de sexuella, de som gör att man vill ta på varandra. Jag kände också att jag vill inte leva utan det, jag har bara ett liv. Och det är här och nu. Vem vet hur det är om 5 eller 10 år, jag kanske inte ens lever då...

Det som plågar mig mest nu är hur det kommer att bli för barnen, de är ju rätt stora så det kan bli knepigt (10, 15, 17). Jag känner mig fruktansvärt egoistisk som gör det här för MIN skull, och gör att de måste flytta emellan. Och tänk om de stora inte vill det?? Och tänk om de börjar må jättedåligt av det här?

Det känns också jättehemskt att ta med sig vissa möbler från huset till lägenheten, känns som att jag "plundrar" huset... Även fast vissa av möblerna till och med var mina från början. Samtidigt vill jag ju att det ska kännas hemtamt även i min lägenhet, att de känner igen sig.

Det känns underbart med den nya kärleken, samtidigt som han ju är triggern till att jag bryter upp. Vilket paradoxalt nog ger lite blandade känslor... Hur hade jag mått idag om inte han hade kommit med i bilden? Hade jag fortsatt nöja mig forever eller var det bara en tidsfråga innan det hade hänt ändå? Jag tror ju iofs själv mer på det senare... men vem vet...

Han är också fruktansvärt kär i mig, vilket gör att jag känner "oj, vad har jag att leva upp till". Jag som är lite trasig nu också. Tack och lov vet han exakt vad jag går igenom eftersom han själv har varit med om samma sak för ca 6 år sen. Han är väldigt ödmjuk och har stor respekt för min situation.

Jag hoppas jag valt rätt väg.

Min man har tagit det väldigt hårt, det här var absolut inte vad han ville! Han flyttade fram sina gränser allteftersom också och ville ändå ge det ett försök även efter att han fick reda på att jag träffat den andre mannen under våren. Samtidigt som han sa att han inte visste om han skulle klara av det. Men han har samtidigt inte gjort något aktivt för att "locka tillbaka mig", mer väntat ut mig känns det som. Han har däremot, upplever jag, försökt bonda mer med barnen. Han kan också skratta och skämta och vara som vanligt på ytan (mot barnen och andra) trots att han mår dåligt inombords. Det har jag svårare för att klara av tyvärr. Det kanske också har gjort att jag inte har tagit till mig helt hur dåligt han faktiskt har mått eftersom han har hållit skenet uppe på det sättet.

Han har ömsom sagt att för honom har det aldrig funnits någon annan, och att han vill göra allt för att rädda äktenskapet. Ömsom sagt att ingen annan kommer att stå ut med mig som han har gjort. Och att ingen kommer att älska mig lika mycket som han har gjort, att han skulle minsann aldrig ha lämnat mig.

Han säger också att efter att jag har flyttat vill han ha så lite kontakt som möjligt, bara det som krävs för barnens skull. Det tycker jag känns jättetråkigt såklart samtidigt som jag kan förstå honom. Jag borde ha skött detta bättre, men det är lätt att vara efterklok...

Jag har funderat mycket på det där med kärlek och förälskelse. Jag vet att förälskelsen går över så småningom, det har såklart gjort att jag tvekat väldigt mycket på om jag ska våga satsa på den eller fortsätta nöja mig i äktenskapet. För det är klart att man kämpar inte lika hårt i ett förhållande utan gemensamma barn om det börjar krisa... Men ett äktenskap utan lust till sex känns inte som djup kärlek. Snarare som ett familjeföretag på övertid. Klart vi har månat om varandra till viss del, men det gör man ju om sina vänner också. Man måste ju faktiskt känna det där lilla extra också, att man vill kyssas och ha sex! Tänker jag.

Jag kommer (vis av skadan) att värna mer nu om att hålla glöden vid liv och inte slappna av och tro att det rullar på av sig själv.

Skulden måste jag lära mig att leva med. Dels vad gäller sveket mot min man. Dels den skuld jag känner gentemot barnen att det är jag som är "the bad guy", den som väljer att gå. Det kommer inte att bli lätt...

Visst. Och det hade kanske funkat om vi tagit tag i problemet för flera år sen. Då föreslog jag också FR men han vägrade. När jag nu fick starka känslor för en annan är det fruktansvärt svårt reparera lusten genom att försöka ägna sig åt närhet och sex hemma...

Tänkte bara uppdatera tråden lite. Jag bor nu sedan 11 september i en fyra bara 1 kilometer ifrån huset och vi har alla tre barnen varannan vecka. Det är rätt nytt alltihopa så vi har inte helt kommit in i rutinerna ännu. Men jag mår bra än så länge i alla fall. Visserligen har det varit väldigt många praktiska saker att ta tag i så jag har inte riktigt haft tid att verkligen känna efter hur det känns nu, är väl medveten om att det kan komma en dipp längre fram. Eller så hade jag den dippen i våras och somras när jag var i ambivalensträsket. Det lär väl visa sig...

Barnen verkar må ganska bra också, fast 17-åringen är lite motsträvig kan jag känna ibland. Som att hon kallar huset för "hemma" och min lägenhet för "här". Och hon vill helst inte vill packa upp väskan med kläderna. En liten protest mot situationen kanske. Jag har bett henne göra det så jag känner att hon faktiskt bor hos mig mina veckor, och inte bara är tillfälligt inneboende. Lite psykologiskt för mig också... .  10-åringen hittade själv ett smart sätt, hon säger "hemma på 39:an" och "hemma på 64:an". :) 15-åringen verkar också ta det bra än så länge. Tur alla tre tjejerna är väldigt tajta med varandra också.

Träffar fortfarande den andre mannen mycket när jag inte har barnen, vill absolut inte introducera honom för dem ännu. Det vill jag vänta med några månader känner jag, tills allt har satt sig lite. Men det känns riktigt bra med honom!

Jag kände till sist att skulle jag stanna fick jag nöja mig med vänskapliga känslor, men det kändes inte rätt vare sig mot mig eller honom. Och jag var rädd att även om jag skulle tvinga bort känslorna för den andra skulle samma sak hända igen längre fram, antingen med samma man igen eller med nån annan. Nu när jag hade öppnat "Pandoras ask" så att säga.

Men det känns konstigt nu att inte ha någon som helst kontakt med hans släkt. Det känns verkligen som att jag har hamnat ute i kylan, en av hans systrar har till och med tagit bort mig som vän på fb... snacka om markering.

Jag saknar inte att bo ihop med min exman, saknar inte hans närhet heller. Men jag kan sakna honom som vän och att resonera om vissa saker. Vi har ju ändå haft 18 år ihop och känner varandra och varandras släkt och vänner väldigt bra. Det är inget som ersätts lättvindigt med någon ny man. Tur jag har många vänner som också funnits med sen evigheter tillbaka och funkar lika bra såna gånger.

Jag undrar också hur jag kommer att må när allt fix har lugnat ner sig och jag har mina barnfria veckor. Kommer jag att klättra på väggarna eller kommer jag att njuta av lugnet och min frihet att göra vad jag vill? Jag är ju så van att alltid ha fullt upp hela tiden. Har tidigare längtat efter att skala ner och få mer tid, nu får jag känna om det är så jag vill ha det...

Gruvar mig också inför julen. Min exman kommer att göra en långresa i 3 1/2 vecka över jul och nyår med barnen för att fira sin 50-årsdag utomlands. Något han pratat om i flera år. Det var såklart tänkt att vi fem skulle göra den  tillsammans, men nu har ju jag hoppat av tåget. Det kommer att bli skitjobbigt är jag rädd...