Inte kär i min man

Hej 

Jag är så glad att jag hittat denna tråd där jag ser hur många av oss som sitter i liknande situationer..... det är ju sällan något man kan prata med någon hemma om...

Jag har varit tillsammans med min man i 25 år och det har varit bra, vi har aldrig bråkat men jag känner att jag mina känslor har svalnat sakta men säkert. Vi har tre underbara barn och ett bra liv med radhus och sommarställe... men ibland känns det som om det står mig upp i halsen och jag lever bara detta liv för att jag ska och inte för att jag väljer det av egen vilja.....

Det svåraste just nu är är att jag har blivit hopplöst och olyckligt förälskad i en mycket yngre kollega. Vi har haft intensiv nätdejting ett tag nu, träffats lite privat (dock inte haft sex fast vi så innerligt vill) Vi är båda medvetna om att det vi aldrig kan bli ett par p g a åldersskillnaden, men hade det inte varit för det hade vi satsat stenhårt.
Dessutom har han nu fått nytt arbete i en stad 35 mil härifrån så han flyttar om en månad och jag är så förkrossad för han har verkligen fått mig att leva upp......vi har pratat om att träffas för att få ha sex en gång i livet tillsammans och det får mig matt och gråtfärdig....
Vi kommer troligen fortsätta nätdejta ett tag hoppas jag, men att inte få se honom mer 

Jag har så dåligt samvete för allt detta men kan inte stoppa det heller......

Min man och jag är nog båda medvetna om att vi är inne i en labil fas där det kan gå åt vilket håll som helst, jag hoppas bara att vi kan fortsätta vara vänner hur det än går.

 

Osäker, vi kommer hålla kontakten via facebook, vi pratar där varje dag nu och kommer nog hålla kvar i varann så länge vi kan.. ..... vi är lite oroliga att vi ska må dåligt båda två av det hela men tiden får utvisa vad som sker......
Jag hoppas att vi kan hålla vår flirt vid liv där vi kan ge varandra lite krydda i tillvaron på avstånd och även dela våra tankar.
På sätt och vis kan detta bli en väldigt underbar relation mellan oss två där vi kan ge och ta allt vi vill i fantasin och tankarna ute i cybervärlden  

Osäker, Jag förstår din situation och det låter som vi känner oss precis likadana......  jag gråter titt som tätt och skyller på utmattningssyndrom och tycker så synd om min man som inte räcker till.......

Jag känner att för hans och min skull måste jag snart ta tag i vårt förhållande och ta upp frågan huruvida vi ska fortsätta eller inte, det är inte rättvist mot honom, och även han är ju medveten om hur vi kämpar för att hålla liv i något som för tillfället knappt glöder.....

Det är i alla fall en klen tröst att veta att man inte är ensam att känna såhär...... och det kommer bättre tider det vet jag

Osäker... Jag skulle gärna vilja höra mer om hur du har det också, det vore väldigt skönt att kunna prata och dela tankar med någon i samma sits som förstår och inte dömer.... Det är ju inte riktigt något man tar upp vid fikabordet eller ens de närmaste vännerna Säg till i så fall :) cybervänner är också guld värt :) Kram

Åh... Känner igen det, dock hann vi ju inte vara otrogna fullt ut så att säga, men är det ju mentalt på sätt och vis hela tiden..... Ibland önskar jag att min man gjorde ett rejält snedsteg, dels för att jag unnar honom att oxå känna mer och dels för att känna om jag blir svartsjuk.... Kanske det skulle ge nytt liv åt oss eller bekräfta att det faktiskt är över och vi förhoppningsvis kan förbli vänner med ett starkt band då vi har tre gemensamma barn.... När det gäller min hemliga kärlek så snurrar det bara för mig, kan ju inget göra än att se tiden an.... Och njuta av att veta att han finns på ett sätt för mig Och tack för varningen på fb, min man är varken insatt eller själv på Facebook men det gäller att tänka sig för.... Vi mailar lite också.... Ifall vi vill skicka nån bild eller nåt.... :) Kram