Inte kär i min man
de Robespierre...... så sant som det är skrivet .....
jag tillhör inte den yngre generationen och jag skulle inte vilja veta vad mina barn skulle tycka om dom kände till hur jag tänker och känner...... och tyvärr så är nog vår generation lite låst och lever i en roll som vi tror förväntas av oss vilket ibland kan leda till frustration och felaktiga beslut..... men det vi måste lära oss är just att vi själva är ansvariga för att vi går in i rollen, ingen har satt oss där mer än vi själva.
Vi människor är väldigt komplexa... vi har enligt mig en rationell och irrationell del i vår hjärna..... jag har själv snärjt in mig (tack vare den nya tekniken) helt irrationellt i en flirt som jag inte vet hur jag ska ta mig ur..... eller rättelse..... jag vet hur jag tar mig ur den (det har min rationella hjärndel redan konstaterat):
Jag slutar och tar bort kontakten i telefon och datorn.... så enkelt var det gjort....... men det gör jag inte......
alltså kan jag inte skylla på att jag inte vet, då handlar det om att jag inte vill..... samtidigt som jag vill......
haha.... snacka om att det är konflikter mellan de små cellerna där uppe, för tillfället vinner de med förälskelsen och den kemiska reaktion som uppstår då.......
hittade detta utdrag på psykologguiden:
.............................
Förälskelsens biologi
Förälskelsen är styrd av känslor inte förnuft; det sker genom att kemiska ämnen frigörs som har en stark påverkan på oss. Signalämnen som är förknippat med känslor av lycka och njutning strömmar till, bland annat dopamin och fenyletylamin. Kortisol och adrenalin ger energi, oxytocin befrämjar nära förbindelser och testosteron stimulerar sexlusten hos både kvinnor och män.
Förälskelsefasen varar ofta några veckor eller månader, men knappast längre än ett och ett halvt år – kroppen säger ifrån, det tar så mycket energi.
................................
Tilläggas ska att jag är gift och därav dilemmat med att jag inte borde flirta......... och som många i denna tråd kan jag inte hitta tillbaka till mina känslor för min man..... vilket givetvis inte blir lättare av att jag flirtar....... dock flirtar jag inte hej vilt, utan har bara snubblat över en förälskelse som inte allt skulle bli och som heller inte kan bli....
Och det får mig att må så underbart lyckligt och så extremt olycklig och jag undrar ofta varför jag tillåter mig själv att plåga mig, för det är en plåga större delen av tiden, då jag lever för de små ömhetsbetygelser jag får ibland i ett meddelande.....
jag antar att det får mig att känna att jag lever..... hellre känna något än inget alls.....
jag har gjort några inlägg som anonym (olyckligt kär) i denna tråd......
Men det jag vill få fram är att vi är nog extremt många som kämpar med våra känslor och oavsett ny teknik eller inte så har nog människor i alla tider upplevt samma sak.
En fördel med tekniken är nog att om man nu faller hårt så sker mycket kontakt på det mentala planet och en ren otrohetsaffär kanske undvikas..... sedan kan man ju diskutera var gränsen för otrohet går och det finns nog lika många åsikter som människor........
Sedan tror jag i mitt fall att vi är två som verkligen har hittat varandra och i denna fas är vi förvirrade och upplever en stark förälskelse och jag hoppas på sikt när det har lagt sig lite att vi ändå kommer ha en speciell vänskap, för vissa människor känner man att man hör ihop med på något sätt och detta kommer förhoppningsvis finnas kvar på något sätt.........
Fantiserar gör väl de flesta om andra ibland, är det att vara otrogen? Se en porrfilm och bli tänd av den eller få ett sexigt meddelande som du blir upphetsad av..... viss skillnad kanske.... men inte jättestor...eller ??
Vad tycker ni andra?