Inte kär i min man

jonte02: Tryck på knappen som visar alla mina inlägg där kan du läsa hela händelseförloppet. Men lite kortfattat hade vi nog hamnat i småbarnsträsket där vi båda var för trötta för att orka ha ett förhållande sedan träffades vi när vi var väldigt unga väntade länge med att skaffa barn när jag tänker efter var vi nog mest vänner redan då, men jag reflekterade inte levde i ekorrhjulet sedan kom jag i en livkris tror jag kände att jag längtade efter kärlek, förälskelse och så kom denna man in i mitt liv och fick mig att känna något som varit dött så länge eller som jag kanske t o m aldrig kännt och det var väl då jag insåg vad som var fel och jag kastade mig handlöst in i det för jag kunde inte stoppa mig själv med tanken på att det inte fanns någon återvändo, nu visade det sig att min man reagerade annorlunda än vad jag trott, han ville kämpa och jag bröt helt med den andre ja och han med mig då han också var gift och ville ha kvar sitt äktenskap. Min man kämpar så och är så snäll och vi har himla kul och jag önskade så att jag kunde känna mer. Jag kan nog klara av att leva vänskapligt rätt många år till men det är som ni säger inte helt rätt mot min man men jag är i en situation som jag inte vill ta upp här av rädsla för att min man läser här och förstår att det är jag som gör att jag vill inte vara ensam och jag vill fortfarande kämpa och har ett litet hopp om att kanske känna mer, det går upp och ner.

Barbapappa01: så smärtsamt att läsa om dig för du har många likheter med min man och genom dig så läser jag hur mycket jag sårar men jag lämnade i alla fall min förälskelse och satsar till 100% sedan att inte känslorna är där helt är inget jag kan göra något åt men jag vill ändå försöka, trycker du det är fel?!