Inte kär i min man

Innan jag svarar vill jag säga några ord om själva tråden - och den diskussion som utvecklats här över tid..

Ett par gånger har någon kommit in och (försökt) gjort diskussionen till en fråga om moral, rätt eller fel. I stort tycker jag dock att det har varit ett väldigt bra samtal och en god ton.. bättre än i många andra trådar där det mest tycks handla om att definiera "färgerna" svart - eller vitt...
För min del och utifrån mitt perspektiv har det varit både intressant, lärorikt och skönt att få möjlighet att prata med kvinnor som beskriver sina känslor, sina liv, sina relationer och den bild de fått av tillvaron när allting brakar ihop.

Jag har själv inget som helst behov av att driva igenom en slags gemensam "moraldeklaration" som innebär att vi fördömer otrohet.. I den här tråden har jag inte upplevt att någon direkt försökt försvara sina handlingar eller dåliga beslut.
Frågorna har varit nyansera(n)de och strävat efter att förstå sina egna känslor - och partnerns.. Söka goda vägar vidare i livet, antingen ensam eller tillsammans. Kanske är det olika hur man är och fungerar.. Jag har verkligen blivit sviken och bedragen på många sätt men tidigt valt att försöka förstå, förlåta, försonas och gå vidare.. Min tydliga och bestämda uppfattning har varit (från början och under hela resan) att min fru aldrig medvetet velat skada mig, inte vill mig något ont utan - tvärtom - känner stor omtanke, ömhet och (även) en viss kärlek för mig. Denna visshet har hjälpt mig att överleva och må efter omständigheterna väl.
***
I nuläget bor vi i alla fall ännu ihop men jag söker nytt boende, det är svårt att hitta något (som funkar tillräckligt bra) och tiden går. Under tiden har vi en relativt behaglig och harmonisk tillvaro hemma, det funkar jättebra praktiskt och med barnen - men även relationen är mycket god. Vi skrattar och har mycket närhet tillsammans, det finns omtanke och stöd på alla sätt..
Rent konkret så sover vi nu i olika rum (sedan helgen) och håller en viss hälsosam (tror jag) distans för att underlätta separationen som pågår/väntar.
Något som till viss del är lite komplicerat är att vi har lite olika bilder av processen, något vi pratat om och klarar att "förhålla" oss till;
- Hon har ännu svårt att se hur det faktiskt blir att flytta isär, svårt att kunna tänka sig hur det kommer att kännas.. Tillåter sig nog tanken att hon kanske kommer att ångra sig och eventuellt (i så fall) tror/hoppas det kan finnas en väg tillbaka - på sikt.
- Jag har förvisso slutat att vara helt kategorisk (som jag varit tidigare) och utesluter inte längre något här i livet men i grunden är min utgångspunkt helt annorlunda.. Det är nu jag på allvar "separerar" från henne, bryter och skapar nya bilder för min framtid. Min känsla/bild är att jag hinner rätt långt under de månader (gissar på 3-5) som går tills vi är skrivna på olika adresser..
Skillnaden i processen är att hon (kanske) mer låter tiden gå och känslorna landa på olika sätt.. Slappna av och hitta sig själv.. - väldigt klokt, tror jag, utifrån hennes behov att må bra.
I mitt fall handlar det om ett mycket mer aktivt arbete att glömma henne, lyfta fram negativa bilder/sidor och betona de möjligheter som väntar i ett nytt liv för mig, ett annat liv, frihet och nya spännande äventyr..

Om vi har vuxit isär lite de senaste åren är det inget mot vad som kommer att hända de närmaste månaderna, tror jag.
Skulle vara intressant att höra någon berätta om sina erfarenheter runt detta. Kanske tänker/känner/gör jag helt fel.. Kanske blir det tvärtom..? Vem vet.. Just nu känns det rätt i alla fall. Tror det blir bra i alla fall för mig, hoppas även hon hittar det hon söker.

Hur gjorde du för att bryta? Jag försöker att låta bli och glömma bort h9onom men det är skitsvårt. Han är jättesugen och det blir som en magnet för mig.. Bara ett litet sms tänker man men sen då har man ju sabbat igen när hjärtat slår dubbel slag. Man känner sig ju lite taskig också mot honom för han "behöver" mig eller vad man ska säga. Hur gör man!?

varför sa du inte hela sanningen till din "vän"?
i vilken sits sätter du din "vän" i om du inte kan vara sann i det du säger tror du? och även din sambo.
känns lite som att du sitter mitt i mellan två stycken o tvekar

dömer inte på något sätt ditt agerande är bara lite nyfiken på hur du har tänkt

min nyfikenhet är stillad, sitter i sammasits fast jag är den "drabbade sambon" 
nu kommer några frågor igen om det är okey????svara på dom du vill svara på..det kanske kan hjälpa mig lite i min process

vad menar du med att du är rädd att "falla tillbaka i gamla spår igen" vara otrogen igen?? 
"hålla dörren öppen" är det för att honom som en plan två om det inte funkade med sambon?? 
tror du att det är ok om jag säger till min sambo att bryta all kontakt eller måste hon bestämma det själv, vill inte utöva nån form av kontrollbehov mot henne.typ kräva att se mail och sms etc.?
är lite villrådig efter som det här är ganska nytt för mig 

 

Ja hålla dörren öppen är nog om det inte funkar med sambon. Men jag räknar inte med att han kommer att stå kvar och vänta på mig... Jag vill ju ge sambon 6-12 månader iaf...

,

har tänkt att man borde träffas igen för att känna efter om det verkligen är rätt att bryta. Men en inre röst säger mig att det inte blir lättare. Lurar jag mig själv när jag tänker så? känns lite som du skriver ... bara en gång till... fast jag vet innerst längst in att det aldrig kan bli vi ändå till slut. Varför kan jag inte basra släppa taget och glömma ?

Min sorg handlar om att du och några till tar sig rätten att verkligen - toalt utan lyhördhet och känsla för samtalet - klampar in som en elefant i en porslinsbutik och skriker ut bitterhet.
Jag inser att det inte går att göra något åt eftersom det mycket riktigt ÄR ett öppet forum och det finns oerhört många sätt att förstöra ett samtal på utan att direkt bryta mot några uttalade forumregler.

Det som dock i praktiken sker (överfört till ett IRL-exempel) är att en grupp människor står och pratar lågmält, lyhört och förstående med varandra om saker som berör på det innersta. Man öppnar sig, lyssnar och utbyter erfarenheter i samförstånd.
I det läget brakar du in, fool (och några med dig), konstaterar på ett ögonblick att det handlar om otrohet - och bräker ut den vanliga propagandan samt trycker ner de människor som behöver ett samtal.

Du talar om saklighet - men det är något som du själv har 0,62% av i dina egna inlägg.
Det senaste är ett sånt exempel.

Jag är själv inte på den "otrogna" sidan och har varken uppmuntrat till eller sagt att det är ok att vara otrogen. Vad jag minns från denna tråd (och en del privata samtal i anslutning) så är det ingen av de otrogna här som påstår att de har rätt att vara otrogna. Flertalet mår rent av dåligt och har ångest.
För egen del valde jag att försöka förstå och lära mig något om hur komplext och svårt det är med relationer - istället för att nöja migi med primalnivån och skrika ut hur dumt det är att vara otrogen.

De "sakliga argumenten" tillför ungefär lika mycket som att man skulle gå in i ett samtal om mellanösternkonflikten eller terrorism och skrika ut "det är dumt att slåss!".

Du, fool, har troligen skrivt ett par tusen inlägg med exakt samma budskap: Det är dumt att vara otrogen, det finns inget moraliskt försvar, man blir ledsen och kränkt när man utsätts. Det var inte "mitt" fel att hon bedrog mig. Hon/du hade ett annat (bättre) val. Avsluta - innan du är med någon annan.

Har jag glömt något?

Hur många tusen gånger (till) ser du behov av att upprepa dessa sanningar innan du är nöjd? Hur många nya trådar behöver du starta? Hur många trådar behöver du gå in och skrika i?
Mår du bättre av det själv? Tror du (uppriktigt) att någon förändrar sina känslor och tankar av att du dunkar in den propagandan.

Jag förstår att vissa drabbas hårt på det sätt du beskriver och väljer att hantera det genom att "slåss" mot allt och alla som påminner en om det man själv varit utsatt för.
Däremot är det inte sant att "man utvecklar nolltolerans till otrohet.." Du gjorde det kanske men det är ett val man har att göra.

Jag har och många andra har valt att gå en annan väg, genom förståelse och försoning till en kunskap som gör både mig och min nästa partner bättre rustad för en bra och mogen relation.
Det kan jag säga att hade jag valt att ägna tiden åt ett par tusen bittra inlägg i en slags inkvisition där jag försöker "sätta dit" alla som nämner ordet otrohet i ett anonymt internetforum.. då hade jag varit ett nervvrak nu, olycklig och i mycket stort behov av psykisk och medicinsk vård.

Jag fattar verkligen inte hur ni orkar?
Den skadan som ni åsamkar er själva - med detta sätt att hantera smärtan - är långt mycket större än själva otroheten hade behövt leda till.

Ni har valt att vältra er i självkömkan och flasha om och om igen med detta.
Obegripligt, tragiskt och en smula patetiskt.

Men frågan är vad som är lyhört och vad som är bittert , det ligger nog mer i betraktarens öga , att anse att allt som inte är rent medhåll per automatik oxå är bitterhet och hat käns extremt omoget och precis lika enkelsprigt som den bitterhet du så gärna gnäller över. En vuxen människa borde kunna tolerera andra synpunkter än sina egna , att få sina åsikter ifrågasatta (alla tänker inte lika) annars har man inte lämnat förskolestadiet än.

Som sagt om man vill ha en tråd där endast  medhåll får förekomma (det du så fint kallar för lågmält , lyhört och föstående) så får man helt enkelt göra så i en begränsad tråd som endast människor som är av samma åsikt har tillträde till. I en helt öppen tråd är ALLA (ja tom de som inte håller med om det som skrivs) får komma till tals så kommer det garanterat bli debatter , helt enkelt för att man har olika åsikter.