Inte kär i min man
Ett par gånger har någon kommit in och (försökt) gjort diskussionen till en fråga om moral, rätt eller fel. I stort tycker jag dock att det har varit ett väldigt bra samtal och en god ton.. bättre än i många andra trådar där det mest tycks handla om att definiera "färgerna" svart - eller vitt...
För min del och utifrån mitt perspektiv har det varit både intressant, lärorikt och skönt att få möjlighet att prata med kvinnor som beskriver sina känslor, sina liv, sina relationer och den bild de fått av tillvaron när allting brakar ihop.
Jag har själv inget som helst behov av att driva igenom en slags gemensam "moraldeklaration" som innebär att vi fördömer otrohet.. I den här tråden har jag inte upplevt att någon direkt försökt försvara sina handlingar eller dåliga beslut.
Frågorna har varit nyansera(n)de och strävat efter att förstå sina egna känslor - och partnerns.. Söka goda vägar vidare i livet, antingen ensam eller tillsammans. Kanske är det olika hur man är och fungerar.. Jag har verkligen blivit sviken och bedragen på många sätt men tidigt valt att försöka förstå, förlåta, försonas och gå vidare.. Min tydliga och bestämda uppfattning har varit (från början och under hela resan) att min fru aldrig medvetet velat skada mig, inte vill mig något ont utan - tvärtom - känner stor omtanke, ömhet och (även) en viss kärlek för mig. Denna visshet har hjälpt mig att överleva och må efter omständigheterna väl.
***
I nuläget bor vi i alla fall ännu ihop men jag söker nytt boende, det är svårt att hitta något (som funkar tillräckligt bra) och tiden går. Under tiden har vi en relativt behaglig och harmonisk tillvaro hemma, det funkar jättebra praktiskt och med barnen - men även relationen är mycket god. Vi skrattar och har mycket närhet tillsammans, det finns omtanke och stöd på alla sätt..
Rent konkret så sover vi nu i olika rum (sedan helgen) och håller en viss hälsosam (tror jag) distans för att underlätta separationen som pågår/väntar.
Något som till viss del är lite komplicerat är att vi har lite olika bilder av processen, något vi pratat om och klarar att "förhålla" oss till;
- Hon har ännu svårt att se hur det faktiskt blir att flytta isär, svårt att kunna tänka sig hur det kommer att kännas.. Tillåter sig nog tanken att hon kanske kommer att ångra sig och eventuellt (i så fall) tror/hoppas det kan finnas en väg tillbaka - på sikt.
- Jag har förvisso slutat att vara helt kategorisk (som jag varit tidigare) och utesluter inte längre något här i livet men i grunden är min utgångspunkt helt annorlunda.. Det är nu jag på allvar "separerar" från henne, bryter och skapar nya bilder för min framtid. Min känsla/bild är att jag hinner rätt långt under de månader (gissar på 3-5) som går tills vi är skrivna på olika adresser..
Skillnaden i processen är att hon (kanske) mer låter tiden gå och känslorna landa på olika sätt.. Slappna av och hitta sig själv.. - väldigt klokt, tror jag, utifrån hennes behov att må bra.
I mitt fall handlar det om ett mycket mer aktivt arbete att glömma henne, lyfta fram negativa bilder/sidor och betona de möjligheter som väntar i ett nytt liv för mig, ett annat liv, frihet och nya spännande äventyr..
Om vi har vuxit isär lite de senaste åren är det inget mot vad som kommer att hända de närmaste månaderna, tror jag.
Skulle vara intressant att höra någon berätta om sina erfarenheter runt detta. Kanske tänker/känner/gör jag helt fel.. Kanske blir det tvärtom..? Vem vet.. Just nu känns det rätt i alla fall. Tror det blir bra i alla fall för mig, hoppas även hon hittar det hon söker.
Men min man sa att han är inte beredd att ge mig den tiden på det sättet. I samma ögonblick som jag skulle flytta ut, skulle han själv börja sin process att försöka gå vidare. Han var inte beredd att stå och vänta med öppna armar och jobba med sig själv hos terapeut och allt, medan jag levde loppan på annat håll. Det vore för smärtsamt tyckte han att vänta på att nån KANSKE kommer tillbaks. Och då isåfall försöka läka såret med otrohet coh tillit.
Det har verkligen förändrats till det bättre hemma. Sambon har blivit en helt annan person, så som han egentligen vill. Jag med. Vi har bättre dialog och bättre kommunikation. Och när jag insåg att jag kan förlora allt detta för en liten flirt (som ändå inte kommer leda till nåt pga vissa praktiska anledningar), så kände jag att det inte var värt det längre. Det kan fortfarande bli så att vi lämnar varandra, men just nu har vi bestämt oss för att ge det ett till, sista, försök. Vi är med varandra för att båda vill. >Och det känns underbart. Detta med otroheten (som jag berättade om) och att han mer el mindre svikit mig (på andra sätt) har liksom skapat lite luft mellan oss. Det vi har nu är mkt starkare på nåt sätt... Och om vi ändå bestämmer oss för att gå isär så kan jag känna mig trygg med att det var rätt beslut och inte ett beslut som var grundat på att jag blev hastigt och lustigt förälskad i någon annan.
Där är vi nu. Har brytit med den andra HELT, sen ett par veckor itllbaks. Saknar honom fortfarande, men mindre för varje dag. Har också en lägenhet, men den har kommit att vara mer än "tillflyktslägenhet". Där man är ibland när man behöver andrum. Lyxigt egentligen...
Ville bara dela min historia. KÄnner igen mig så mkt om det ni skrivit.