Inlägg från: Anonym (Jag) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Jag)

    Inte kär i min man

    Jobbiga och känslosamma historier! Jag har gått igenom mycket av det ni beskriver, denna förälskelse är som en drog, en fantastiskt ljuvlig känsla. För mig hände det med en kollega (så klart). Jag minns första gången jag kände fjärilarna en dag när jag såg honom. Sen blev det månader av mailkontakt, vi saknade båda jättemycket kommunikation med våra respektive. Vi pratade om och delade längtan, drömde om samma saker. Han såg och tänkte på saker som min man aldrig gjort. Innan vi hade fysisk kontakt kom våra respektive på mail. De blev sårade och besvikna. Jag blev för en kort stund rädd för vad jag höll på att förlora (familjen). Sen tog känslorna över igen. Vi valde att gå vidare i vår relation, fann en otrolig passion och lust. Tidigare hade han tagit min mans plats i hjärtat och efter vi haft sex fanns det ingen återvändo. Jag tog beslutet att lämna min man. Till skillnad från många av er så gjorde även min kärlek det. Nu har vi precis flyttat båda. Det är en otrolig känslomässig bergodalbana. Vi kan inte träffas än, måste avsluta så bra som möjligt och ta hänsyn till barn osv. Jag hoppas verkligen att de vi har håller igenom alla prövningar. Och gör det inte så var jag ändå tvungen att lämna min man. När man släppt in någon annan på alla planen (knopp och kropp) så kan inte jag se mig själv ens försöka med honom.

  • Anonym (Jag)

    Att klara av att bryta helt, är som att stå emot ett missbruk. Innan vi gick för långt, pratade vi på skoj om rehab. Det är svårt att bryta. Sen måste jag säga om män, även om jag inte direkt tvivlat på att han vill vara med mig så upplever jag hans process fegare och den tog längre tid. Klart det måste få ta tid att lämna 20-åriga relationer. Jag är otroligt intresserad av hur ni kan klara av att gå tillbaka. Sen ni som känner trygghet mm hos era partners, det är en fantastiskt bra stomme att bygga på. Som jag själv saknat. Visst har jag kunnat lita på honom. Men aldrig lutat mig mot honom. Jag har stått stark längst fram och tagit skiten många gånger. Han har duckat. Jag har fixat och han har slagit sig ned som en gäst. Jag har bestämt och han har fogat sig. Vilket ingen av oss mått bra av.

  • Anonym (Jag)

    Barbapappa, otroligt intressant att läsa din historia. Du får det att låta lätt men ändå så otroligt komplicerat. Kan jämföra mycket med min egen historia. När min man kom på mail blev jag som sagt rädd. Han var ledsen och sa för första gången på väldigt länge att han älskar mig. Dagen efter hade vi en göraslutlunch, inget fysiskt hade då hänt. Efteråt var det som en fysiskt smärta. Min man körde i stort sätt på som vanligt och jag försökte få honom att fråga. Han måste få det ur sig tänkte jag. Jag kan glömma, vi kan gå vidare, jag kan ändra mig mm. Jag kämpade emot mina känslor men den ända som jag kunde prata med var mr x. Att han går igenom precis samma har nog fört oss närmre varandra. Vi började gå på familjerådgivning, jag satt där och förnekade mina känslor. Min man satt och låtsades som att inget hänt. Ingen lyckad kombination. Att ni varit så ärliga mot varandra låter fantastiskt. Önskar lite av det oxå. Och min man förlorade på att stå redo att buga om jag bad honom. Den man älskar släpper man fri! Hur det än slutar för er så har ni försökt, vänt ut och in på allt. Min man är bitter över just det att jag bara gav upp. Men han ser det som att jag gav upp den stora kärleken. Medans jag ser det som att jag stack dolken i det lilla som fanns kvar efter det av vi försummat den.

  • Anonym (Jag)

    Jäkla iphone, blir inga radbryt, hoppas ni orkar läsa. Jag tror att om man som par kan överleva krävs att man har det där extra. Kan vara passion och sex som håller en ihop. Det har vi aldrig haft.

  • Anonym (Jag)

    Ts-det var absolut inte jag! Kolla igen, det var väl bara anonym. Skulle verkligen aldrig dömma dig!

  • Anonym (Jag)

    Vi hade kanske oxå haft en chans om min man öppnat sig och gjort sig sårbar. Väldigt tidigt i min förälskelse, kanske tom innan den, när en annan man en kväll visade mig uppskattning och såg mig tappade jag fotfästet. Blev otålig och odräglig mot våra fina barn. Ropade på hjälp från botten men min man orkade inte. Vilket sp klart inte förvånar när han aldrig fått eller tagit på sig ansvaret att styra och hålla ihop oss. Det konstiga är att jan aldrig upplevt att han backar upp mig, aldrig stått upp för mig mm. Medans han anser att han alltid valt familjen först och försakat sig själv...

  • Anonym (Jag)

    Barbapappa- har ni pratat något eller har du funderat på att uppvakta henne när ni nu finns på vars ett håll? Fast egentligen kan jag inte förstå, allt det du säger att ni har, hade jag gett min högra arm för! Nu har jag bott tre nätter i min första egna lägenhet, kändes vuxet att vara 35 år och betala sin egna hyra  nu kommer dock nästa stora prövning för mig, vänta tålmodigt på min kärlek som är på väg men i lite lugnare tempo.

  • Anonym (Jag)

    Barbapappas fru - välkommen! Finns två sidor av varje mynt. Du är i samma sist som många av oss. Intressant att dela er historia.

  • Anonym (Jag)

    Detta ämne skulle man kunna skriva miljoner rader om. Verkligen intressant med alla synvinklar. Min historia är att jag styrt vår familj, min man har stått bakom min rygg och visserligen lydigt order. Men oj vad jag saknat att luta mig mot någon. Och någon som ser mig. Och vill ha mig. Mycket medveten om att ansvaret ligger lika mycket på mig, även om jag anser att jag försökt skaka liv i vårt förhållande. Och så fanns så klart mannen med stort M i närheten och det växte fram en otrolig gemenskap. Och passion. Och jag valde honom, men i slutändan så valde jag först och främst att lämna min man. Så klart för kärleken, men skulle det inte funka med honom ville jag ändå lämna. För nu vet jag vad jag vill ha, och med våra roller och personligheter kunde vi inte komma dit. Min man är så klart ledsen och frustrerad över att han inte fick en ärlig chans. Och mycket troligt är inte gräset grönare på andra sidan. Men om två personer lärt sig läxan den hårda vägen efter vardera nästan 20 års långa förhållande så anstränger man sig kanske. Och underhåller gräset på annat sätt... Eller så får jag så en egen gräsmatta nu när jag flyttat, det visar sig! 

  • Anonym (Jag)

    Någon skrev något om att man skulle behöva flytta till en trerummare för att känna efter, som att det var något negativt. Jag har lagt ned min själ i vårt hem, bjudit på middagar, ordnat kalas, men allt har jag gjort ensam. När jag bestämde mig för att flytta hade jag kunnat gå på dagen, utan att ta en pryl med mig, för det betyder inget för mig. Jag har jagat lyckan, trott att stort socialt umgänge, nytt kök, nya kläder, en hotellnatt skulle göra mig lycklig. Oss lyckliga. Och att vara lycklig en barnfri helg är kanske inte så svårt, inte ens det klarade vi sista tiden. Men det är ju i vardagen som man skall vara lycklig. Att tvättstugan var nyrenoverad när jag stod där och grät hade så klart ingen större betydelse. Nu har flyttat till en tvåa med mina två döttrar, och jag känner mig fri och ser bara möjligheter.

Svar på tråden Inte kär i min man