Inte kär i min man

En stor fasa jag hade var att bli en bitter surkärring, olycklig och oförmögen att göra något åt det. Att tänka hela livet hur det kunde bli... Jag vill leva och dela, dela dammråttor och tvätthögar, dela drömmar och fantasier, dela oro, rädsla och glädje. Kom på ibland att jag tex hellre rådfrågade min pappa än make, att jag inte berättade saker för min nojiga make, jag vågade aldrig berätta vad som tände mig och han frågade aldrig. Gräset är kanske inte grönare, väntar ivrigt på att få prova. Jag kommer aldrig nöja mig med mindre än massor på alla plan och kommer kämpa hårt för det!

45 år - så kan man inte leva sitt liv, så kan man Max låta sitt liv passera. Men vem kommer tacka dig för det? Tänk verkligen en gång extra på din dotter, det är ju hemskt att barn inte skall se kärlek i ett hem mellan vuxna. Vi skall ju inspirera för livet! Ge dem hopp och tro! Vill ge dig en spark där bak  läs igenom vad du själv skriver och tänk att det gällde din dotter! Lycka till!

Maria - hur gick det med nya förälskelsen?

Osäker - hur känner du då nu när han anstränger sig? Känns det bra? Säger nog en del om hur du känner för honom.

Näe ett stort hus, god ekonomi, bra socialt liv, roliga semestrar räddar inte eller liv eller ett förhållande om det inte finns mer. Kärlek, lust, åtrå, respekt, humor, gemenskap ja allt det där. Samarbete och kommunikation. Som jag har saknat samarbeta, om barnen, livet, hemmet, familjen.
Som jag skrivit förut har jag lämnat allt det där ovan. Och ja, här sitter jag nu på 70 kvm. Men jag känner ro och lugn. Egoistiskt kanske. Funkar bra trots omständigheterna för barnen. Jag har mer tid och energi för dem.

Och ja, jag gjorde det pga en ny kärlek. Som känns underbar runt hörnet. Men först skall vi landa i nya livet, jag och barnen.

Det är drygt fyra månader sedan jag lämnade min man. Och jag ångrar inget. Liten utvärdering för mig själv:

Maken: När jag tittar på honom känner jag inget. Vi fightas om småsaker men överlag går det jättebra. Vi träffas och äter söndagsmiddag osv ibland. Två månader efter jag flyttat träffade han en annan. Efter två månader introducerade han henne för barnen. Liiite väl tidigt enligt min smak. Det är en konsitg befrielse att han träffat någon och jag önskar honom all lycka.

Barnen: för våra fina tjejer går det över all förväntan. De pratar om hemma hos mamma och hemma hos pappa. Vi bor 5 min gångvägen ifrån varandra och det är gukd värt i deras ålder (4 & 7). Minstingen är väldigt mammig, näst intill klängning, men svårt att avgöra om det även har med åldern att göra.

Släkten: det var verkligen tufft att förlora halva släkten, men jag tror att med tiden återknyter man vissa band. Jag är väldigt förvånad över hur andra tar på sig rätten att vara sårad/sviken. Jag har lämnat min man, och ja tom svikit honom, men inte dem. Hans syster vände mig ryggen. Föräldrar sa saker osv. Men jag känner att med tiden så blir det bättre. Och ärligt, det är ganska skönt att slippa en svärmor...

jag: ja detta är den svåra biten. Jag känner mig ensam. Hade önskat mig någon singelvännina. Alla jag umgås med är fruar, har familjer och fullt upp med sitt liv. Känner mig som en varböld ibland, som att jag inte passar. Blir inte bjuden på parmiddagar direkt. Ensamma veckor är tuffa, framför allt en hel helg utan något inplanerat. Förut kunde jag drömma om en lång söndag på soffan, men efter några gånger ger det mer ångest än välbehag. Jag känner mig ibland begränsad, hade behövt två armar till. När man har barnen måste man orka allt själv. Står man i kön till något och den ena blir kissnödig, måste alla lämna och gå på toa. Sen får man glatt ställa sig sist i kön igen. Jag känner mig lite begränsad. Men oxå att jag njuter mer av barnen.
Jag har inte riktigt tytt mig till någon, har inte riktigt tyckt att jag som valt detta, förtjänar några sympatier.

Kärleken: jag lämnade ju min man för att jag kände en enorm kärlek till en annan. Han finns fortfarande i mitt liv, inte fullt ännu då allt med hans seperation inte är helt klart än. Han är ett fantastiskt stöd. Men eftersom vi inte kan vara tillsammans riktigt än så är det även fruktanstvärt påfrestande. Så mycket som vi vill göra, dela och uppleva, men det kommer.

Min nyvunna lust spelade stor roll även för mig. Den visste jag knappt att jag hade. Och jag tror aldrig att jag hade kunnat hitta den med min make. Vi hade alldeles för många plan där vi inte var samspelta. Kommunikation var överhuvudtaget inget för oss. För bådas skull är jag glad att jag orkade lämna. För att han som make inte skulle fortsätta ett ganska förnedrande liv där han skulle brottas med tanken vad jag gjort, känt och upplevt. Att han inte duger. Det tror jag äter upp just en "snäll" make som honom.

Anonym, det var ungefär såg det gick till för mig oxå. Jag tog först avstånd från min man, ett ganska tydligt som jag ev tror var ett rop på hjälp, för det var i ett väldigt tidigt stadium i min förälskelse. Sen flydde jag in i min "mailförälskelse". När maken kom på den, fanns ingen fysisk kontakt då, vändes min värld upp och ned. Vi åt en göraslutlunch, höll handen och bet ihop. Men det tog inte många dagar, jag ville inte vara utan honom. Det tog två månader för mig med många tårar i tvättstugan över svek mot familj, förlorade drömmar osv. Även om sättet att lämna på var fult, så tror jag i slutändan att vi båda på vars ett håll blir lyckligare. Två månader efter jag flyttat ut hade maken hittat ny. Vi har fortsatt att gå i familjerådgivning för vår framtida relations skull och jag tror att vi kan få en fin vuxen relation.

Osäker - hur länge skall du orka hålla på så? Låter typiskt kvinnligt i mina öron. Finns inte din man där? Eller låter du honom inte finnas? För min egen del har vi min kärleks slutliga seperation runt hörnet nu. Den har varit seg och långdragen av olika anledningar. Sen kan vi börja leva! Andas! Vara tillsammans!

Våra barn är 4 & 7 och jag måste säga att jag är förvånad över hur bra det gått. 6 mån sedan seperationen och visst kan det komma bakslag fram över. Mina föräldrar skilde sig aldrig, borde troligen eftersom jag mäklat fred mellan dem när jag var liten. Jag kan inte minnas att jag sett dem pussas eller kramas, tragiskt!

Milk... Hoppas att maken inte blir bitter sen, för att det inte blev bättre än så här. Likaså du själv. Man lever bara en gång!

Mycket diskussioner här, läser och följer.
Jag hoppas att vi som vuxna kan stötta och ge olika synvinklar grundat på olika erfarenheter. Självklart är vi inte här för att stötta och hejja på otrohet.
Mitt liv rullar på, nej fel, det är tuffare än någonsin. Jag står inför en jul som jag skall för första gången fira utan mina barn. Kan knappt andas när jag tänker på det. Min kärlek som jag skilde mig pga, är mitt uppe i sin skillsmässa och jag försöker stötta och finnas där, men det är svårt på avstånd.

Jag har följt bla barbapappas inlägg och tyckt att det gett mig otroligt mycket att läsa hur det upplevs från andra sidan. Min exmake var inte lika bra på att uttrycka sina känslor och tankar. Om ett par skall överleva och ta sig igenom känslomässig otrohet, måste viljan såklart finnas hos båda. Och en bra grund från början, med massor av kommunikation, respekt och tillit. Tror jag! Att efter 15 år i mitt fall, känna något för en annan, efter knackliga småbarnsår osv, är väl inte omänskligt direkt. Man ser helt plötsligt allt man saknar. Sen är frågan hur man hanterar det. Jag vågade inte öppna mig för min man, när han kom på sms och mail, började hans projekt "jag kan ändra mig" osv. Medans jag fullföljde mitt projekt att lämna. Jag vill själv aldrig behöva gå och lägga mig bredvid någon som tänker på en annan. Den känslan var stark för mig. Oavsett hur det skulle bli med den nya kärleken, ville jag lämna. Någon måste tillslut vara stark nog att ta ett beslut. Två parter som surrar runt i osäkerhet är tortyr för båda.