Inte kär i min man

När jag läser mitt senaste inlägg inser jag att det låter som att jag kastat loss och redan är ute "på jakt" efter något nytt - men så är det inte alls.

Jag menar egentligen bara att jag börjar må bra med mig själv och trivas med den jag är. Det blir allt längre mellan svackorna (kontrollbehov och glimtar av svartsjuka).
Väljer hon bort mig nu så hoppas jag verkligen att hennes alternativ är fantastiskt, annars är det hennes förlust.

I princip inser jag att hon är sugen på en annan kille, väljer hon att gå vidare och utforska detta så är det helt och hållet hennes val. Sorgligt på många sätt och tungt med skilsmässa etc. men ett val som hon måste leva med. Och vi båda med konsekvenserna.

Jag är fortfarande öppen och förhoppningsfull ett tag till. Ungefär så.

Tack för dina insiktsfulla inlägg, som alltid. Tror som vanligt att du träffar huvudet på spiken. Jo, det känns faktiskt som en intressant och utvecklande resa - allt lidande till trots. Om det inte vore för barnen, och den oro jag känner inför deras framtid, skulle jag luta åt att detta var mer utvecklande än stympande.

Vi får se, som sagt.

Jag är fortfarande fullständigt övertygad om att den största vinsten vore att hålla ihop familjen och den kärlek/värme jag (fortfarande) känner för min fru. Ju mer tiden går fattar jag faktiskt inte vad fan hon håller på med..
Men det är, som du sa ovan, "out of my hands"...

Den bästa känsla jag bär på just nu är en relativ trygghet i att jag inte kommer att behöva utveckla någon bitterhet eller agg, oavsett hur hon väljer att gå vidare med sitt liv. Jag tror att hon tar processen på allvar, snart hittar någon (utomstående) att prata med och återkommer till mig med ett svar.
Kanske (förhoppningsvis) har hon insett att hon behöver bestämma vad hon vill med mig. Jag är  måttligt intresserad av varför hon (eventuellt) väljer bort mig, det är hennes ensak.
Jag finns här med en stor,  varm famn och ett liv fyllt av kärlek. Take it or leave it..

En bild av hur jag känner är att min segelbåt är lastad, vinden börjar fylla mina segel. Jag är smått upprymd och sugen att lätta ankar, och att segla iväg mot nya äventyr. Landgången ligger ute och ingen blir gladare än jag om hon väljer att kliva ombord och följa mig på mitt (vårt) äventyr.
Tackar hon nej så ser jag ändå fram emot resan, kanske ett lite annorlunda äventyr där det blir lite mer ovisst vart jag ska styra och om jag eventuellt kan hitta nya reskamrater längs vägen.

 
Tror inte riktigt hon ser honom som en speedboat faktiskt, är fortfarande helt oförstående till hennes beteende. Tyvärr har hon ännu efter snart 4 veckor inte hittat (sökt) någon (vän, utomstående, etc.) att prata med. Hon förstår nog inte hur förödande detta "icke-beslut" är för henne själv och vårt gemensamma liv. Kanske är skammen för stor eller också rider hon fortfarande på en våg av känslor som hon tror hon kan bemästra själv. Eller en kombination.

Nja, inte riktigt faktiskt. Scenförändring idag. Återkommer.. :)

Vi chattade lite tidigare idag och jag kände den tunga sorgliga känslan då jag inte såg hur vi skulle kunna komma vidare. Kände inte att det längre fanns något större hopp eller förutsättningar.

Då meddelar hon att hon hittat någon att prata med och det var som att vända på en hand, för mig. Lite överraskande egentligen men jag insåg att jag gett upp utifrån att jag såg att hon kört fast - och sanden höll på att rinna ut för mig.
När hon nu äntligen hittat en vän att prata med (om allt som hänt) ser jag en god möjlighet att hon i alla fall kan komma till ett beslut som hon kan leva med, oavsett vad. Min känsla finns kvar, att jag så sakta är på väg någonstans, att jag inte vill vara kvar här - och att det måste komma ett tydligt svar.
Däremot ändrades på ett ögonblick min tidsuppfattning och mitt hopp. Jag var nästan på väg att meddela någon form av beslut men nu känner jag att det finns energi och tålamod att ge henne ytterligare lite tid att få rätsida på sina tankar.

Visserligen inser jag att min påbörjade process redan ställer till problem, det kommer bli ett hårt arbete att hitta tillbaka även om det är detta hon kommer fram till (att hon vill) - men det finns en möjlighet. Båten ligger kvar i hamn..
Framför allt kan hon förhoppningsvis få hjälp med att inse vad hon behöver för att bli lycklig, med eller utan mig. Jag är så glad för hennes skull och hoppas verkligen hon tar chansen att  prata mycket med sin vän.

Tålamod är en av mina allra sämsta grenar, ett stort minus. Jag blir otålig och tidsuppfattningen blir helt rubbad, särskilt i kris/stress (som nu). Ett litet plus är att jag har en viss självinsikt i detta - och ofta (inte alltid) lyckas hejda mig, bromsa, tänka efter - och tänka om.
I min nuvarande process har detta skett säkert 30 gånger om inte mer. Första tiden skrev jag långa brev till henne hela tiden och hon blev mer och mer pressad av allt som sköljde över henne.

Den sista tiden skickar jag sällan de brev jag skriver utan avvaktar en dag (ofta skriver jag på kvällar/nätter), när nästa dag kommer redigerar jag (tar bort hälften), pratar/chattar lite med henne - och sen slutar det i bästa fall med att jag aldrig skickade något.
Jag vet att mina känslor pockar på, jag vill börja "jobba", jag vill komma vidare. Detta är mitt ok att bära och jag ber en bön varje dag att jag ska orka hålla mig lugn, orka lita på mig själv och hennes uppriktighet. Varje gång vi pratar så känns det bättre. Det upplever jag som ett gott tecken. Jag tycker om våra samtal, de är lugna och öppna. Vi talar om jobbiga saker men också om småsaker, sånt som är kul. Skojar om eventuella, bisarra "framtidsutsikter" etc.
Mycket känns fortfarande tungt, vi har egentligen inte kommit till några beslut och jag har ingen aning om vad hon egentligen vill (eftersom hon inte vet själv). Samtidigt så känns varje bra dag som en liten seger, varje dag då hoppet står emot förtvivlan.

Idag är en sån dag, även om jag är trött..

Kanske är det olika från person till person på vilket sätt man prövas i en sån här sitaution. Det är ju också lite olika förutsättningar. Min fru kämpar nog väldigt hårt med att försöka hitta glädje i vardagen, med familjen (och mig) trots att det tar emot. Längtan och saknaden efter sin vän gör nog att vardagen känns lite "torftig", gissar jag. Jag antar att det är lätt att drömma sig tillbaka och få en slags "abstinens" efter den närhet, intimitet och spänning man upplevt under en längre period.
Hon är ståndaktig upplever jag och har verkligen bestämt sig att försöka, att ge sig själv tid, att kämpa. Nu blir ju inte tillvaron så särskilt rolig när man försöker "vänta ut" något som man egentligen inte vill ska ta slut. Å andra sidan finns det inga alternativ förutom att ge upp och det tror jag faktiskt inte hon vill.

För min del så handlar givetvis prövningen om att orka hänga kvar, orka lita på att hon faktiskt älskar mig, orka tro på att hon verkligen vill och klarar att hitta tillbaka till sig själv. Den tuffaste utmaningen är att orka älska någon som inte fullt ut besvarar den. Att vara medveten om att kvinnan jag håller i min famn, ser djupt i ögonen med värme och kärlek - ser tillbaka och önskar att jag vore en annan man.

Ge mig gärna förslag på hur man uthärdar detta, det är den värsta tortyr jag kan tänka mig. Nu känns det inte så här hela tiden (långt ifrån) men i mina svackor, i mina mörkaste stunder kan det bli mycket mycket ensamt.

Att jag ändå vill, ändå kämpar, ändå försöker beror på min gränslösa kärlek men också på att jag faktiskt tror att hon är i en tillfällig livskris. Att det finns en möjlighet att hon kommer ur detta, ser tillbaka och inser att hon varit "tillfälligt sinnesförvirrad". Det är egentligen mitt enda hopp.
Den dagen hon tydligt uttrycker att hon till fullo älskar och vill dela sitt liv med någon annan så är allt givetvis över.

Frågan är också hur vi ska klara av vardagen utan att ta knäcken på oss själva och varandra? Vad har ni för erfarenhet här? Å ena sidan så behöver hon väldigt mycket lugn och ro, å andra sidan behöver vi tid tillsammans för att prata och söka gemensam kunskap. Jag känner också att jag behöver mycket kontakt för att orka "hänga kvar" - men hon känner sig då instängd och kan (fullt naturligt) bli vresig, irriterad och ganska passiv/introvert.

Hur gör man?

Vi har nu haft en relativt bra helg (tycker jag), delvis isär och delvis tillsammans. Träffat lite familj, badat och ägnat en del till tillsammans. Det har varit positivt och bra - men likväl så finns det till och från en lite "gnagande" känsla som skapar oro och svåra tankar.

Jag/vi har just kommit överens om att vara ifrån varandra så mycket som möjligt ungefär en månad framåt, trixa ihop veckorna till semestern med barnen och sedan ta nån helg och någon vecka var, dels helt ensam, dels med barnen.
Främst är det hon som behöver denna tid, tror jag. Tiden har varit extremt hektisk med jobb och uppslitande samtal etc. Hon behöver få landa och ägna tid åt sig själv och sin framtid, både i ensamhet men kanske också med någon vän att prata med.
Vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna. Det enda jag själv är helt säker på är att det blir en extremt påfrestande period för mig. Jag mår inte bra av att vara utan varken henne eller barnen särskilt länge och ber en uppriktig bön att jag inte klappar ihop helt och lägger av. Behöver nog mobilisera nära och kära som stöd på olika sätt.

OM jag överlever den här prövningen tror jag dock det kan vara värt allt lidande. Det finns nämligen inget annat sätt att göra det på - hon måste få tid själv att fundera över vad hon vill.
Visar det sig efter dessa veckor att hon väljer att gå vidare utan mig så vet jag att hon i alla fall tagit ett beslut av rätt anledningar - inte utifrån impulskänslor eller pga att hon är trött på mig (och hur vi har haft det under krisen). Usch!
Det enda jag faktiskt kan göra är att hitta på saker jag själv mår bra av, ensam eller tillsammans med barnen. Kommer att försöka återknyta kontakten med en del gamla vänner, kanske smyga igång med golfen igen (10 år sen drygt) och försöka komma ut och roa mig lite. Träna/cykla, ja det finns en hel del jag kan hitta på egentligen..
Mest oroad är jag över hur jag själv ska orka "hålla fast" vid min kärlek om/när tvivlet sätter in.
Men jag känner verkligen att jag inte har så mycket val, det blir ett stålbad jag/vi måste ta oss igenom. Lyckas vi väntar en framtid som blir bättre än vi kunnat drömma om, tror jag. Hoppas. Önskar.

Tack för tipsen, jag behöver all hjälp jag kan få just nu. Går in mot ett mer kompakt mörker än hittills känner jag. Hoppas känslan är övergående annars vet jag inte hur jag ska ta mig igenom.

Det vore så mycket enklare att kapa och börja ett nytt liv omgående. Att åter bygga upp självkänslan och släppa fram bilden av mig själv som en stark och attraktiv singelfarsa med alla valmöjligheter öppna för framtiden. Att lämna henne bakom mig, låta henne sköta sitt eget liv och ta eventuella smällar själv (eller bli lycklig, förhoppningsvis).
Lite av den här känslan fick jag för några dagar sedan och det kändes väldigt bra, samtidigt som jag insåg att det nästan var kört, att jag var på vippen att verkligen upp mitt äktenskap. Fick lite panik eftersom jag fortfarande trodde (tror) att vi kan få en ljus framtid tillsammans.

När vi nu går in i en prövotid, i ett känslomässigt mörker, så ser jag att det är här striden står, för mig.
- Frågan är om det är möjligt att må bra och bygga mig en positiv tillvaro/framtid och samtidigt låta mitt skepp ligga kvar "i hamn". Orka fortsätta vänta på att hon ska komma ombord...?

Men visst finns det hopp. Jag får helt enkelt göra mitt bästa och ta en dag i taget..
Kanske visar det sig vara fullt möjligt och då är jag tillbaka på banan.

Thanks for listening..