MammaMu01

Äldre 3 Jun 11:04

592 svar

Inte kär i min man

de Robespierre skrev 2011-06-03 10:08:11 följande:

Det är väl lite av den process jag försökte beskriva. Det handlar INTE om att en morgon vakna med målet att byta kroppsvätskor med en okänd kvinna man mött på Statt. Det handlar om att man inom sig har gått vidare, har kommit till insikt och acceptans - att det händer här och nu och det är inte så mycket mer jag kan göra åt saken efter allt det jag har gjort. Nu är det bara att våga släppa kontrollen och låta ödet/whatever styra det. För det är "out of my hands now".

Sedan kan man alltid ha åsikter om den andres val osv. Att om hon väljer fel så kan man antingen tolka det som "Jaha, så det vi hade tillsammans under alla dessa år var inte mer värt än så.." eller "Okey, hon gör det valet. Det respekterar jag. Men jag är också en individ och gör mitt egna val. Jag vägrar att bli ett offer i denna situation".

Vi får se var denna resa tar dig. Den måste ha varit utvecklande för dig hitintills trots allt lidande och sorg.

Du skriver så insiktsfullt. Tråkigt att din relation inte höll. Men jag förstår att det kan bli så, att man till en början förtvivlat håller fast vid någon. Men sedan inser man att man själv har förändrats så att det man kämpat så för har tappat sin tjusning.

Jag jobbar just nu på att verkligen landa i mig själv. Jag vill naturligtvis att det ska bli riktigt bra med min man. Men jag håller inte alltför hårt i vår relation. Jag är mån om att vara kärleksfull och omtänksam mot honom, men samtidigt så släpper jag kontrollen. Det får bli som det blir. Hittar vi tillbaka till varandra då är det underbart. Gör vi inte det, så har vi iaf försökt.

MammaMu01

Äldre 3 Jun 11:06

#71

de Robespierre skrev 2011-06-03 10:56:38 följande:

Vem vet. Du kanske går ut som vinnare ur detta i slutet. Just nu pekar allt på det i allafall. Och jag tror att du vet vad jag menar med "vinnare"

. Priset är säkert högt (och kunde även vara oundvikligt) men utdelningen är ovärderlig när det gäller erfarenhet - om andra men kanske mest om sig själv. Håller tummarna för att det blir dubbel vinst.

Jag håller med dig - på alla punkter. Synd bara att erfarenheten är så dyrköpt.

MammaMu01

Äldre 3 Jun 12:14

#73

barbapappa01 skrev 2011-06-03 11:58:18 följande:

Jag är fortfarande fullständigt övertygad om att den största vinsten vore att hålla ihop familjen och den kärlek/värme jag (fortfarande) känner för min fru. Ju mer tiden går fattar jag faktiskt inte vad fan hon håller på med..

Men det är, som du sa ovan, "out of my hands"...

Den bästa känsla jag bär på just nu är en relativ trygghet i att jag inte kommer att behöva utveckla någon bitterhet eller agg, oavsett hur hon väljer att gå vidare med sitt liv. Jag tror att hon tar processen på allvar, snart hittar någon (utomstående) att prata med och återkommer till mig med ett svar.
Kanske (förhoppningsvis) har hon insett att hon behöver bestämma vad hon vill med mig. Jag är måttligt intresserad av varför hon (eventuellt) väljer bort mig, det är hennes ensak.
Jag finns här med en stor, varm famn och ett liv fyllt av kärlek. Take it or leave it..

En bild av hur jag känner är att min segelbåt är lastad, vinden börjar fylla mina segel. Jag är smått upprymd och sugen att lätta ankar, och att segla iväg mot nya äventyr. Landgången ligger ute och ingen blir gladare än jag om hon väljer att kliva ombord och följa mig på mitt (vårt) äventyr.
Tackar hon nej så ser jag ändå fram emot resan, kanske ett lite annorlunda äventyr där det blir lite mer ovisst vart jag ska styra och om jag eventuellt kan hitta nya reskamrater längs vägen.

Jag är imponerad av hur klarsynt du är. Och att du har en sådan självrespekt att du faktiskt står upp för dig själv i ett svårt läge. Själv hade jag inte orkat det i ditt ställe.

Jag hoppas verkligen att hon kliver ombord och följer med dig på resan. Det skulle bli en fantastisk resa för er båda! Men hur som helst kommer du inte segla ensam länge. Det finns nog massor av kvinnor som gladeligen skulle resa med dig. När du är mogen för det.

MammaMu01

Äldre 4 Jun 12:26

#81

barbapappa01: Ja, jag tror att det är bra att hon får prata av sig. Det är otroligt svårt att veta vad man känner och vill mitt i kaoset.

Min erfarenhet är att det går upp och ner. Och det kommer det nog göra för er båda två. Ena dagen känns livet ok - hur det än blir. Andra dagen så är man jättelåg och vill bara hålla fast vid den man älskar. Och för din fru finns säkert känslor och tankar kring att lämna - och att stanna. Det är inte lätt för någon av er.

Det har inte gått så lång tid ännu. Jag tror att det är bra att du håller möjligheten till försoning öppen. Men samtidigt är det bra att du går vidare i din process. När du utvecklas som person kanske din fru ser på dig med nya ögon - och det tror jag kan vara vägen tillbaka. Jag hoppas det för din skull. Du verkar vara en "keeper".

MammaMu01

Äldre 5 Jun 12:36

#83

barbapappa01 skrev 2011-06-04 19:55:42 följande:

Tålamod är en av mina allra sämsta grenar, ett stort minus. Jag blir otålig och tidsuppfattningen blir helt rubbad, särskilt i kris/stress (som nu). Ett litet plus är att jag har en viss självinsikt i detta - och ofta (inte alltid) lyckas hejda mig, bromsa, tänka efter - och tänka om.
I min nuvarande process har detta skett säkert 30 gånger om inte mer. Första tiden skrev jag långa brev till henne hela tiden och hon blev mer och mer pressad av allt som sköljde över henne.

Den sista tiden skickar jag sällan de brev jag skriver utan avvaktar en dag (ofta skriver jag på kvällar/nätter), när nästa dag kommer redigerar jag (tar bort hälften), pratar/chattar lite med henne - och sen slutar det i bästa fall med att jag aldrig skickade något.
Jag vet att mina känslor pockar på, jag vill börja "jobba", jag vill komma vidare. Detta är mitt ok att bära och jag ber en bön varje dag att jag ska orka hålla mig lugn, orka lita på mig själv och hennes uppriktighet. Varje gång vi pratar så känns det bättre. Det upplever jag som ett gott tecken. Jag tycker om våra samtal, de är lugna och öppna. Vi talar om jobbiga saker men också om småsaker, sånt som är kul. Skojar om eventuella, bisarra "framtidsutsikter" etc.
Mycket känns fortfarande tungt, vi har egentligen inte kommit till några beslut och jag har ingen aning om vad hon egentligen vill (eftersom hon inte vet själv). Samtidigt så känns varje bra dag som en liten seger, varje dag då hoppet står emot förtvivlan.

Idag är en sån dag, även om jag är trött..

Ja, det är svårt med tålamodet här med.

Men jag har tränat mig ur min kris. Sprungit som aldrig förr. Det är så befriande! Bara jag och min kropp och jag kan pressa den hur hårt jag vill. Och så gråter jag om det behövs. Det har hjälpt mig att hantera känslan av att vilja komma vidare. Jag gör ju det på sätt och vis - jag springer. På kuppen har jag blivit vältränad! Vilket min man noterat med intresse!

Att träna har verkligen varit en livräddare för mig. Dels har jag fått tid att bearbeta min kris i ensamhet, dels har jag aktivt gjort något. Dessutom har det ju hjälpt till att hålla mig borta från datorn - där frestelsen finns... dvs maila den andre. Vilket ju inte är bra för mig och för mitt äktenskap.

Mitt råd till dig är att hitta något konstruktivt som du kan göra när otåligheten faller på.

MammaMu01

Äldre 5 Jun 23:06

#88

barbapappa01: Ja, det kan nog vara så för din fru - att hon kämpar med att hitta glädje i vardagen. Jag känner igen mig så i det. Jag hanterar det med att ibland sk*ta i hur jag mår, bestämma mig för att jag är glad och lycklig över att vara med familjen och njuter av de små guldkornen i vardagen. Ett leende, en kram från något av barnen, maken som ser lyckligt på mig. Jag förtränger helt enkelt mina känslor för den andre, mina tvivel på äktenskapet och mina egna känslor.

Ibland behöver jag dock få ur mig lite ångest och sorg (sorg över äktenskapet som inte är vad jag önskar, sorg över den kärlek som inte blev). Det är då jag springer. Och det är min ventil.

Jag har även ett par nära vänner (som inte känner min make) som jag har pratat av mig med. Det har varit en ovärderlig hjälp. Annars hade jag blivit galen.

Nu, när den värsta krisen är över, ser jag till att ha mycket på gång. Jag engagerar mig i diverse nya hobbys och umgås mer flitigt med vänner - både själv och med maken. Det gör att man fokuserar bort från sig själv en stund. Välbehövligt!

Så ta du fram golfklubborna och ge dig ut på banan igen. Och träffa lite nya människor på kuppen. Och att återuppta kontakten med gamla vänner är en mycket bra idé. Du kommer att behöva aktivera dig. Tid för tankar finns så det räcker ändå.

Ta hand om dig! Det är det bästa du kan göra nu.

MammaMu01

Äldre 6 Jun 10:30

#90

barbapappa01 skrev 2011-06-06 07:48:34 följande:

Tack för tipsen, jag behöver all hjälp jag kan få just nu. Går in mot ett mer kompakt mörker än hittills känner jag. Hoppas känslan är övergående annars vet jag inte hur jag ska ta mig igenom.

Det vore så mycket enklare att kapa och börja ett nytt liv omgående. Att åter bygga upp självkänslan och släppa fram bilden av mig själv som en stark och attraktiv singelfarsa med alla valmöjligheter öppna för framtiden. Att lämna henne bakom mig, låta henne sköta sitt eget liv och ta eventuella smällar själv (eller bli lycklig, förhoppningsvis).
Lite av den här känslan fick jag för några dagar sedan och det kändes väldigt bra, samtidigt som jag insåg att det nästan var kört, att jag var på vippen att verkligen upp mitt äktenskap. Fick lite panik eftersom jag fortfarande trodde (tror) att vi kan få en ljus framtid tillsammans.

När vi nu går in i en prövotid, i ett känslomässigt mörker, så ser jag att det är här striden står, för mig.
- Frågan är om det är möjligt att må bra och bygga mig en positiv tillvaro/framtid och samtidigt låta mitt skepp ligga kvar "i hamn". Orka fortsätta vänta på att hon ska komma ombord...?

Men visst finns det hopp. Jag får helt enkelt göra mitt bästa och ta en dag i taget..
Kanske visar det sig vara fullt möjligt och då är jag tillbaka på banan.

Thanks for listening..

Ja, det är så det är. Det går upp och ner. Ibland flera gånger om dagen. Men det är helt normalt när man är i kris. För det är nog så du måste se det. Du har hamnat i en kris. Och det är självklart otroligt jobbigt och tungt, men du kommer att gå igenom den - stärkt som människa.

Det jag har lärt mig av min egen kris, som visserligen skiljer sig från din men som ändå har det gemensamt att det är just en kris, är att min lycka inte är beroende av någon annan. Kan låta märkligt, men det är min insikt. Barnen är ju viktigast i mitt liv och dem har jag självklart kvar, oavsett. Sedan kan ingen man göra mig lycklig. Det är upp till mig att finna lyckan i livet alldeles själv. Och den finns ju i så mycket: barnen som sagt, vänner, fritidsintressen, att uppnå sina mål, att lyckas på jobbet. Och, naturligtvis, i kärleken.

Du kommer att ha din process, och den går upp och ner, men tillåt dig att känna både glädje, sorg, frustration, ilska, saknad, längtan. Det är när du fastnar som du ska se upp. Då är vänner viktiga. Bra vänner är viktigt - de kan hjälpa en att inte fastna i ältande.

Och jag finns här - om du vill ha någon som lyssnar! Jag är väldigt bra på det. Har ju inga lösningar, men du får gärna skriva av dig. Det brukar hjälpa mig iaf - att sätta ord på kaoset inombords.

MammaMu01

Äldre 7 Jun 11:18

#98

de Robespierre skrev 2011-06-06 23:47:38 följande:

Du blandar ihop kärlek och självkänsla/respekt. Hon är så säker på sitt värde i dina ögon att hon har tappat respekten för dina känslor och dig som person. Ja, du kanske blir förbannad för att jag skriver detta men denna bit måste ni reda ut. För hon kan inte få ett Carte Blanc där hon får alla alternativen utan att behöver stå för eventuella konsekvenser av sitt val. Ni är två om detta. Du måste tänka på dig själv i detta spel.

[...] Men att du är en egen individ och att du inte är beroende av henne. Att du kan släppa en ev. rädsla att bli övergiven, sviken eller "ratad". För vad som händer som kommer det finnas nya potentiella partners därute som är villiga att vara mer rädd om och uppskatta den kärlek som du vill ge - om nu din fru nu väljer att inte dela samma väg som dig.

Och när du upptäcker din "gångbarhet på marknaden", kanske knyter några nya kontakter så kommer din utstrålning att förändras. Du kommer inte långre vara så "desperat" i din vilja att rädda ert förhållande. Och det kommer hon märka/känna. Det konstiga är att en del blir då väldigt oroliga och inser plötsligt att något hotfullt har skett och nu är det på riktigt. Typ ju mindre du försöker destom mer intresserad blir hon.

För det handlar inte om att du skall sluta älska din fru. Det handlar om att du skall börja älska dig själv.

Så kloka ord! Det är precis det som det handlar om. När man älskar någon så det gör ont och blir avvisad av den personen så tappar man fotfästet och självkänslan sjunker som en sten. Man vill sååå gärna hålla fast vid kärleken - eller snarare kanske drömmen om kärleken. Men när man gör det så tappar man ju även självrespekten.

Låg självkänsla och obefintlig självrespekt - nej tack! Det blir man inte lycklig av - även om föremålet för ens kärlek kommer tillbaka.

MammaMu01

Äldre 7 Jun 11:27

#99

Milk and Coffee skrev 2011-06-07 08:02:17 följande:

Wow här har det hänt saker sedan jag var inne sist. Vilka fantastiska människor som hamnat i denna tråd. Jag lär mig så mycket bara av att läsa vad ni skriver tack för att ni öppnar upp er så här.
Anledningen till min tystnad är att jag och min man har varit på en resa ihop utan barn. Det har varit fantastiskt nyttigt för oss. Vi har haft det underbart och jag har verlkligen sett den mannen jag blivit förälskad i. Jag vet att det aldrig kommer bli samma passion som en nyförälskelse men jag vet också att en nyförälskelse går också in i ett annat stadie. Efter denna resa känner jag att vi har verkligen något, jag är inte där hela vägen men känner mer och mer att vi kan få tillbaka vår kärlek då där finns så mycket kvar. Där är en grundattraktion som dock är anorlunda än den totala passionen men så är livet, jag vill inte kasta bort en fantastiskt man och kommer satsa till 100%.
För ca 2 veckor sedan skrev jag till den andre. Inte för att starta något igen utan för att det slutade så dåligt så jag ville bara höra att allt var ok och så ville jag känna att han i alla fall lite saknade mig också men öppnade min mail idag och där var ett meddelande att han lovat sin fru att visa all eventuell kontakt och att hon läst även detta och att jag aldrig någonsin ska höra av mig igen. Jag bli så ledsen det var inte att jag ville starta något igen jag ville veta om allt var ok och efter alla samtal och allt stöd så kände jag att vi hade ju en vännskap också trodde jag men nu får han mig som att känna mig som en efterhängsen brud som stör honom i hans familjeliv, det känns som allt vi hade var en lögn, att han aldrig älskade mig och det gör verkligen ont. Även ifall jag vill satsa på familjen ville jag komma ihåg detta 1,5 år som en stark kärlek mellan två människor som inte kunde bli något för vi trotts allt älskade våra partners men nu känner jag mig bara utnyttjad och bortslängd. Fast det är väl inte mer än rätt åt mig.

Jag undrade just vart du tagit vägen och hur det går för dig. Vad roligt att höra att resan med din man varit lyckad! Ja, jag tror definitivt att ni klarar av att hitta varandra igen. Och vilken styrka att ha gått igenom en sådan kris tillsammans!

Tråkigt dock med den andre. Men det säger en del om honom. Det var kanske inte kärlek från hans sida, kanske mer passion. Hade han älskat dig så hade han väl varit mer varsam även om han lovat sin fru att vara totalt öppen? Min andre man har varit betydligt mer varsam med mig och skrivit några officiella mail (som frun fått se om hon velat) och en mängd inofficiella mail (som han dolt för henne). Jag vet att han fortfarande älskar mig, men han vill ändå leva med familjen - så länge barnen bor hemma.

Well, det är hans beslut och trist för hans fru (trots att hon inte vet om det) att han älskar en annan. Jag är på väg vidare i livet och tänker på mig sjäv i första hand numera. Jag vill bli lycklig. Jobbigt bara när jag fortfarande har så starka känslor för den andre.

MammaMu01

Äldre 7 Jun 12:06

#104

Milk and Coffee skrev 2011-06-07 11:37:40 följande:

MammaMu01: hoppas verkligen du blir lycklig för du verkar så olycklig.

Tack! Ja, det hoppas jag med. Men jag är egentligen inte olycklig. Bara inte helt lycklig. Ännu.

Och jag har accepterat att det blev som det blev. Nu tar jag hand om mig. Och det är inte alls så dumt. Jag trivs bra med mig själv. Och jag är en mycket bättre mamma nu. Glad och sprallig, lite busig och mycket gosig med mina underbara barn.

Och jag kan verkligen rekommendera löpning. Allt som behövs är ett par bra skor och sedan ge sig ut. Fantastiskt bra för att skingra tankar och få ur sig ångest och ilska. På köpet blir man vältränad. Har just anmält mig till Lidingöloppet 15 km. Trodde jag aldrig om mig själv för ett år sedan.

Inte kär i min man

INNEHÅLL