MammaMu01 skrev 2011-06-05 23:06:36 följande:
barbapappa01: Ja, det kan nog vara så för din fru - att hon kämpar med att hitta glädje i vardagen. Jag känner igen mig så i det. Jag hanterar det med att ibland sk*ta i hur jag mår, bestämma mig för att jag är glad och lycklig över att vara med familjen och njuter av de små guldkornen i vardagen. Ett leende, en kram från något av barnen, maken som ser lyckligt på mig. Jag förtränger helt enkelt mina känslor för den andre, mina tvivel på äktenskapet och mina egna känslor.
Ibland behöver jag dock få ur mig lite ångest och sorg (sorg över äktenskapet som inte är vad jag önskar, sorg över den kärlek som inte blev). Det är då jag springer. Och det är min ventil.
Jag har även ett par nära vänner (som inte känner min make) som jag har pratat av mig med. Det har varit en ovärderlig hjälp. Annars hade jag blivit galen.
Nu, när den värsta krisen är över, ser jag till att ha mycket på gång. Jag engagerar mig i diverse nya hobbys och umgås mer flitigt med vänner - både själv och med maken. Det gör att man fokuserar bort från sig själv en stund. Välbehövligt!
Så ta du fram golfklubborna och ge dig ut på banan igen. Och träffa lite nya människor på kuppen. Och att återuppta kontakten med gamla vänner är en mycket bra idé. Du kommer att behöva aktivera dig. Tid för tankar finns så det räcker ändå.
Ta hand om dig! Det är det bästa du kan göra nu.
Tack för tipsen, jag behöver all hjälp jag kan få just nu. Går in mot ett mer kompakt mörker än hittills känner jag. Hoppas känslan är övergående annars vet jag inte hur jag ska ta mig igenom.
Det vore så mycket enklare att kapa och börja ett nytt liv omgående. Att åter bygga upp självkänslan och släppa fram bilden av mig själv som en stark och attraktiv singelfarsa med alla valmöjligheter öppna för framtiden. Att lämna henne bakom mig, låta henne sköta sitt eget liv och ta eventuella smällar själv (eller bli lycklig, förhoppningsvis).
Lite av den här känslan fick jag för några dagar sedan och det kändes väldigt bra, samtidigt som jag insåg att det nästan var kört, att jag var på vippen att verkligen upp mitt äktenskap. Fick lite panik eftersom jag fortfarande trodde (tror) att vi kan få en ljus framtid tillsammans.
När vi nu går in i en prövotid, i ett känslomässigt mörker, så ser jag att det är här striden står, för mig.
- Frågan är om det är möjligt att må bra och bygga mig en positiv tillvaro/framtid och samtidigt låta mitt skepp ligga kvar "i hamn". Orka fortsätta vänta på att hon ska komma ombord...?
Men visst finns det hopp. Jag får helt enkelt göra mitt bästa och ta en dag i taget..
Kanske visar det sig vara fullt möjligt och då är jag tillbaka på banan.
Thanks for listening..