Inte kär i min man

jag tycker faktiskt att det är bättre att man gör slut..och att om man vill bo själv så gör man det eller om man träffar ngn ny så gör man det..Han förtjänar i alla fall att få träffa ngn som älskar han mer än som en vän.för ni behöver ju inte bli ovänner bara för att ni flyttar isär men ni kommer nog aldrig i heller att kunna umgås som vänner för barnens skull för det kommer att bli fel syvinkel för dom. Lycka till

Frun här...vill du verkligen att jag ska "kuppa" tråden...har ju följt den hela tiden men tänkt att detta är ditt andningshål...

ok, hade väl egentligen inte tänkt ge mig in här i getingboet och skriva men jag gör detta inlägg så får vi se om jag skriver några fler...(barbapappas fru), känner mig lite som att jag ger mig in på minerad mark där jag inte hör hemma.

ja, vad ska jag berätta? Min historia liknar det som många redan berättat. Chat, sms osv som drog iväg och blev lite mer och större än jag trodde från början. Jag hade aldrig börjat prata med nån "random guy" på nätet utan det gäller en vän från barndomen, en vän jag hade mkt positiv bild av. Det visade sig att det hade han också. Vi hade nån slags "kemi" även om vi bara var barn då.  Efter bara några chattar var vi nog fast. Först pratade vi mest om jobb (som är ungefär desamma), många gemensamma intressen osv, men det är klart att det efterhand blev lite mer personligt. Det klickade direkt mellan oss, förstod varann så bra. Jag tänkte hela tiden att det beror på att vi fick kontakt redan som barn, att vi liksom byggde vidare på den.
Nåja, vi sågs en gång, ganska tidigt i processen och trivdes ihop så efter det blev det möjligen lite mer allvar när v i pratade. Det rullade på tills maken fick reda på detta, efter ca 2 mån. Resten har ju han beskrivit så bra så jag återger inte det.

Nu undrar alla "hur kunde hon" osv. Ja det undrar jag med. Jag har ljugit, undanhållit saker för min man, vilket jag aldrig gjort förut. Förstås är han gruvligt besviken på mig. Jag har försökt avbryta men inte lyckats. Nu har jag lovat det igen och nu ska jag hålla det, men det kommer vara ruskigt svårt. Båda vet vi att det inte betyder att allt ska bli bra på en gång, det kan gå åt vilket håll som helst.

Som ni har märkt har jag en mycket vältalig make och jag är väl inte så mycket sämre så ni förstår hur analyserande varenda litet samtal som vi har, är. Dessa samtal har varit otroligt tröttande för mig, men nödvändiga förstås. Jag upplever att jag försökt anpassa mig till allt han föreslagit men inte lyckats speciellt bra, han tycker att jag inte ansträngt mig så värst så där har vi olika bild. Han "talar om" för mig hur saker "är", vad jag "kommer göra" om jag träffar den andre igen och det har varit svårt för mig att bemöta allt han säger Inte förrän häromdagen lyckades jag sätta egna ord på vad såg framför mig men det föll inte i god jord, så tyvärr är det nog så att jag tiger ganska mycket när vi har de här diskussionerna.

ja, där är vi väl just nu...
Har förstås aldrig velat såra honom, älskar honom fortfarande men de här andra känslorna sveper över mig då och då och tar överhanden. Inte lätt att vara logiskt då.

Naturligtvis utelämnar jag detaljer! Finns ingen anledning att skriva spaltmetrar här...

Jag försöker vara så ärlig jag kan, i första han för mig själv och när jag har tänkt färdigt på saker, pratar jag om det med med min man.

anonym (wow): Äktenskapet har alltid varit bra, inga stora problem. Jag tror dock att vi båda har förändrats på olika sätt i takt med att åren går. Tex nämnde han ju tidigare att han lagt av med en massa hobbies som han vill ta upp igen. Jag anser att han har förändrats efter att han bytte jobb för ett antal år sedan, blev mer"bossig" kanske både på jobbet och hemma. Nu är väl inte precis det grund till skilsmässa, men jag ser iaf skillnader om man jämför med 5-7år sedan. Det är förstås naturligt att man förändras med tiden, frågan är väl om man växer ihop mer eller om man drar åt olika håll.

Nu vill inte jag kommentera mer här tror jag, känns lite fel att prata om maken :)

vill kommentera det någon skrev tidigare, att hon kände igen sig i det jag skrev om min man (Barbapapa). Jag kanske valde fel ord...bossig...menade nog mer "besserwissig", för jag kände inte alls igen mig i det hon skrev om sitt förhållande. Vill bara säga det för makens skull, rätt ska vara rätt :)

kära medsystrar.....
Jag har varit i er situation. Det är ett helvete. Det slutade med en skilsmässa för ett par år sen o jag lovar, inte en enda av mina värsta farhågor blev besannade. Jag blev urstark. Som ett lejon. Jag har det idag precis hur bra som helst o livet blev obeskrivbart mycket bättre utan den stora energitjuven!  
Men börja redan nu planera för ett liv framåt. Behöver ni utbilda er tillnågot? Skaffa jobb? Annat jobb? Behöver nui börja spara pengar på nåt konto som bara ni vet om? Prata med advokater eller jurister om hur man gör. Hur skriver man skilsmässopapper? Vem får vad? Vem har rätt itll va? Sätt igång o tänk framåt istället för att grotta ner er i hur det kanske skulle kunna bli.Kolla upp, planera, undersök......Bli konstruktiva! Om ni sen inte behöver använda er nya kunskap i slutändan så är det väl gott o väl så.Då kanske ni kan ge den till någon annan som behöver den.