Inlägg från: Anonym (Jag) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Jag)

    Inte kär i min man

    En stor fasa jag hade var att bli en bitter surkärring, olycklig och oförmögen att göra något åt det. Att tänka hela livet hur det kunde bli... Jag vill leva och dela, dela dammråttor och tvätthögar, dela drömmar och fantasier, dela oro, rädsla och glädje. Kom på ibland att jag tex hellre rådfrågade min pappa än make, att jag inte berättade saker för min nojiga make, jag vågade aldrig berätta vad som tände mig och han frågade aldrig. Gräset är kanske inte grönare, väntar ivrigt på att få prova. Jag kommer aldrig nöja mig med mindre än massor på alla plan och kommer kämpa hårt för det!

  • Anonym (Jag)

    45 år - så kan man inte leva sitt liv, så kan man Max låta sitt liv passera. Men vem kommer tacka dig för det? Tänk verkligen en gång extra på din dotter, det är ju hemskt att barn inte skall se kärlek i ett hem mellan vuxna. Vi skall ju inspirera för livet! Ge dem hopp och tro! Vill ge dig en spark där bak  läs igenom vad du själv skriver och tänk att det gällde din dotter! Lycka till!

  • Anonym (Jag)

    Maria - hur gick det med nya förälskelsen?

  • Anonym (Jag)

    Osäker - hur känner du då nu när han anstränger sig? Känns det bra? Säger nog en del om hur du känner för honom.

  • Anonym (Jag)
    barbapappa01 skrev 2011-08-22 23:06:10 följande:

    Jag har ju varit med ganska intensivt under en period i tråden och tänker bara kort rapportera att vi hittade till en ganska bra kommunikation till slut, tillvaron blev något mer harmonisk och vi hade en rätt bra sommar efter omständigheterna.
    Efter rådgivning och en del goda perioder kom vi fram till att försöka och ge oss själva, varandra och äktenskapet en chans under hösten men det höll inte så länge tyvärr. Idag brakade det ihop och vi är nu på väg isär.. Rynkar på näsan

    Det med både sorg och total skräck som jag inser att vi inte längre ser någon väg igenom, tillsammans. De bitar som behöver finnas på plats för ett fungerande äktenskap finns inte. Visserligen finns det kärlek från båda håll men den är kanske inte tillräckligt stark och utan respekt och lojalitet så går det inte att ta sig vidare.
    Tänkte bara om det är någon (av er som följt tråden länge) som undrar hur det gick. Nu vet ni..
    Hoppas det går bättre för er andra.


    Tråkigt att höra, vet att du har kämpat och varit väldigt öppen och förstående mot din fru. Vill du berätta mer vad som utlöste det nu?
    Förut var du en bra bit på väg i ditt eget välmående, hoppas du hittar tillbaka dit snart igen. Kram till dig!
  • Anonym (Jag)

    Näe ett stort hus, god ekonomi, bra socialt liv, roliga semestrar räddar inte eller liv eller ett förhållande om det inte finns mer. Kärlek, lust, åtrå, respekt, humor, gemenskap ja allt det där. Samarbete och kommunikation. Som jag har saknat samarbeta, om barnen, livet, hemmet, familjen.
    Som jag skrivit förut har jag lämnat allt det där ovan. Och ja, här sitter jag nu på 70 kvm. Men jag känner ro och lugn. Egoistiskt kanske. Funkar bra trots omständigheterna för barnen. Jag har mer tid och energi för dem.

    Och ja, jag gjorde det pga en ny kärlek. Som känns underbar runt hörnet. Men först skall vi landa i nya livet, jag och barnen.

  • Anonym (Jag)
    barbapappa01 skrev 2011-08-23 21:09:24 följande:
    Lite kort; Egentligen är det inget speciellt som ar "lösts ut" nu utan kanske snarare att vi nått vägs ände efter nästan fyra månaders kamp. Det har varit hemligheter och lögner varvat med perioder av stor närhet och goda samtal.. Sista månaden har vi fått bra hjälp av rådgivningen och bestämde oss för att försöka kämpa ett halvår för att hitta tillbaka.
    Hon ville dock inte släppa kontakten med mannen hon var/är förälskad i och då fanns/finns inte längre förutsättningarna för att komma vidare tillsammans. Visserligen tar vi inget definitivt beslut förrän imorgon men jag tror inte att någon av oss egentligen har någon större förväntan att ska lyckas "trolla fram" en anledning för oss att fortsätta kämpa tillsammans ett tag till..

    Hon väljer att lämna mig och vårt gemensamma liv med pojkarna - för att bo själv och försöka "hitta sig själv", något lite svårdefinierat som innebär att hon ev. får möjlighet att fritt kunna ha kontakt med din vän och fortsätta/fördjupa den relationen (lite beroende på andra omständigheter iofs.)

    I nuläget känner jag en förtvivlan och kanske även en viss bitterhet över att jag - efter alla dessa månader - fortfarande inte förstår hennes känslor och tankar i allt detta. Jag har försökt att definiera det som en slags livskris och även erbjudit mitt stöd i detta. Vill inte lämna henne i sticket av fel anledningar.. Tyvärr kan jag inte längre göra något för henne. It's out of my hands..  (bra låt förresten av Milow, som jag lyssnar mycket på)
    Jag har ju varit i din frus läge, valt bort min man. Tror att du gjort ditt bästa under tiden att försöka förstå hennes resa och känslor. Har känt igen mig så väl i er historia, men en stor skillnad för mig har varit att jag och min man inte har kommunicerat, inte förut, inte under tiden och så klart svårt med det även nu. Men vi jobbar på det nu, för barnens skull. Vi fortsätter att gå på rådgivning.
    Bitterheten får du försöka ta dig över, du har valt hur du hanterat denna sitution som ni har hamnat i. Och borde vara stolt över det. Du har gett henne chanser. Hon behöver något annat. Du har gett henne din kärlek, hon behöver kanske någon annans kärlek eller hitta tryggheten i sig själv.
    Du lämnar inte henne i sticket, hon väljer vad hon känner att hon behöver.
  • Anonym (Jag)

    Det är drygt fyra månader sedan jag lämnade min man. Och jag ångrar inget. Liten utvärdering för mig själv:

    Maken: När jag tittar på honom känner jag inget. Vi fightas om småsaker men överlag går det jättebra. Vi träffas och äter söndagsmiddag osv ibland. Två månader efter jag flyttat träffade han en annan. Efter två månader introducerade han henne för barnen. Liiite väl tidigt enligt min smak. Det är en konsitg befrielse att han träffat någon och jag önskar honom all lycka.

    Barnen: för våra fina tjejer går det över all förväntan. De pratar om hemma hos mamma och hemma hos pappa. Vi bor 5 min gångvägen ifrån varandra och det är gukd värt i deras ålder (4 & 7). Minstingen är väldigt mammig, näst intill klängning, men svårt att avgöra om det även har med åldern att göra.

    Släkten: det var verkligen tufft att förlora halva släkten, men jag tror att med tiden återknyter man vissa band. Jag är väldigt förvånad över hur andra tar på sig rätten att vara sårad/sviken. Jag har lämnat min man, och ja tom svikit honom, men inte dem. Hans syster vände mig ryggen. Föräldrar sa saker osv. Men jag känner att med tiden så blir det bättre. Och ärligt, det är ganska skönt att slippa en svärmor...

    jag: ja detta är den svåra biten. Jag känner mig ensam. Hade önskat mig någon singelvännina. Alla jag umgås med är fruar, har familjer och fullt upp med sitt liv. Känner mig som en varböld ibland, som att jag inte passar. Blir inte bjuden på parmiddagar direkt. Ensamma veckor är tuffa, framför allt en hel helg utan något inplanerat. Förut kunde jag drömma om en lång söndag på soffan, men efter några gånger ger det mer ångest än välbehag. Jag känner mig ibland begränsad, hade behövt två armar till. När man har barnen måste man orka allt själv. Står man i kön till något och den ena blir kissnödig, måste alla lämna och gå på toa. Sen får man glatt ställa sig sist i kön igen. Jag känner mig lite begränsad. Men oxå att jag njuter mer av barnen.
    Jag har inte riktigt tytt mig till någon, har inte riktigt tyckt att jag som valt detta, förtjänar några sympatier.

    Kärleken: jag lämnade ju min man för att jag kände en enorm kärlek till en annan. Han finns fortfarande i mitt liv, inte fullt ännu då allt med hans seperation inte är helt klart än. Han är ett fantastiskt stöd. Men eftersom vi inte kan vara tillsammans riktigt än så är det även fruktanstvärt påfrestande. Så mycket som vi vill göra, dela och uppleva, men det kommer.

  • Anonym (Jag)

    Min nyvunna lust spelade stor roll även för mig. Den visste jag knappt att jag hade. Och jag tror aldrig att jag hade kunnat hitta den med min make. Vi hade alldeles för många plan där vi inte var samspelta. Kommunikation var överhuvudtaget inget för oss. För bådas skull är jag glad att jag orkade lämna. För att han som make inte skulle fortsätta ett ganska förnedrande liv där han skulle brottas med tanken vad jag gjort, känt och upplevt. Att han inte duger. Det tror jag äter upp just en "snäll" make som honom.

  • Anonym (Jag)

    Anonym, det var ungefär såg det gick till för mig oxå. Jag tog först avstånd från min man, ett ganska tydligt som jag ev tror var ett rop på hjälp, för det var i ett väldigt tidigt stadium i min förälskelse. Sen flydde jag in i min "mailförälskelse". När maken kom på den, fanns ingen fysisk kontakt då, vändes min värld upp och ned. Vi åt en göraslutlunch, höll handen och bet ihop. Men det tog inte många dagar, jag ville inte vara utan honom. Det tog två månader för mig med många tårar i tvättstugan över svek mot familj, förlorade drömmar osv. Även om sättet att lämna på var fult, så tror jag i slutändan att vi båda på vars ett håll blir lyckligare. Två månader efter jag flyttat ut hade maken hittat ny. Vi har fortsatt att gå i familjerådgivning för vår framtida relations skull och jag tror att vi kan få en fin vuxen relation.

  • Anonym (Jag)
    Anonym (olyckligt kär) skrev 2011-10-30 07:29:13 följande:
    Hej 

    Jag är så glad att jag hittat denna tråd där jag ser hur många av oss som sitter i liknande situationer..... det är ju sällan något man kan prata med någon hemma om...

    Jag har varit tillsammans med min man i 25 år och det har varit bra, vi har aldrig bråkat men jag känner att jag mina känslor har svalnat sakta men säkert. Vi har tre underbara barn och ett bra liv med radhus och sommarställe... men ibland känns det som om det står mig upp i halsen och jag lever bara detta liv för att jag ska och inte för att jag väljer det av egen vilja.....

    Det svåraste just nu är är att jag har blivit hopplöst och olyckligt förälskad i en mycket yngre kollega. Vi har haft intensiv nätdejting ett tag nu, träffats lite privat (dock inte haft sex fast vi så innerligt vill) Vi är båda medvetna om att det vi aldrig kan bli ett par p g a åldersskillnaden, men hade det inte varit för det hade vi satsat stenhårt.
    Dessutom har han nu fått nytt arbete i en stad 35 mil härifrån så han flyttar om en månad och jag är så förkrossad för han har verkligen fått mig att leva upp......vi har pratat om att träffas för att få ha sex en gång i livet tillsammans och det får mig matt och gråtfärdig....
    Vi kommer troligen fortsätta nätdejta ett tag hoppas jag, men att inte få se honom mer 

    Jag har så dåligt samvete för allt detta men kan inte stoppa det heller......

    Min man och jag är nog båda medvetna om att vi är inne i en labil fas där det kan gå åt vilket håll som helst, jag hoppas bara att vi kan fortsätta vara vänner hur det än går.

     
    Det är 18 års skillnad mellan mig och den man som jag lämnat min man för. Han lämnade sin sambo efter 25 år. Det är nog inte åldersskillnaden du skall hänga upp dig på, utan tänka över ditt liv. Vad du är beredd att försaka och vad du inte vill vara utan. Det är en tuff situation och ens handlande kan få många förödande följder. Önskar dig all lycka.
  • Anonym (Jag)

    Osäker - hur länge skall du orka hålla på så? Låter typiskt kvinnligt i mina öron. Finns inte din man där? Eller låter du honom inte finnas? För min egen del har vi min kärleks slutliga seperation runt hörnet nu. Den har varit seg och långdragen av olika anledningar. Sen kan vi börja leva! Andas! Vara tillsammans!

  • Anonym (Jag)

    Våra barn är 4 & 7 och jag måste säga att jag är förvånad över hur bra det gått. 6 mån sedan seperationen och visst kan det komma bakslag fram över. Mina föräldrar skilde sig aldrig, borde troligen eftersom jag mäklat fred mellan dem när jag var liten. Jag kan inte minnas att jag sett dem pussas eller kramas, tragiskt!

  • Anonym (Jag)

    Milk... Hoppas att maken inte blir bitter sen, för att det inte blev bättre än så här. Likaså du själv. Man lever bara en gång!

  • Anonym (Jag)

    Mycket diskussioner här, läser och följer.
    Jag hoppas att vi som vuxna kan stötta och ge olika synvinklar grundat på olika erfarenheter. Självklart är vi inte här för att stötta och hejja på otrohet.
    Mitt liv rullar på, nej fel, det är tuffare än någonsin. Jag står inför en jul som jag skall för första gången fira utan mina barn. Kan knappt andas när jag tänker på det. Min kärlek som jag skilde mig pga, är mitt uppe i sin skillsmässa och jag försöker stötta och finnas där, men det är svårt på avstånd.

  • Anonym (Jag)

    Jag har följt bla barbapappas inlägg och tyckt att det gett mig otroligt mycket att läsa hur det upplevs från andra sidan. Min exmake var inte lika bra på att uttrycka sina känslor och tankar. Om ett par skall överleva och ta sig igenom känslomässig otrohet, måste viljan såklart finnas hos båda. Och en bra grund från början, med massor av kommunikation, respekt och tillit. Tror jag! Att efter 15 år i mitt fall, känna något för en annan, efter knackliga småbarnsår osv, är väl inte omänskligt direkt. Man ser helt plötsligt allt man saknar. Sen är frågan hur man hanterar det. Jag vågade inte öppna mig för min man, när han kom på sms och mail, började hans projekt "jag kan ändra mig" osv. Medans jag fullföljde mitt projekt att lämna. Jag vill själv aldrig behöva gå och lägga mig bredvid någon som tänker på en annan. Den känslan var stark för mig. Oavsett hur det skulle bli med den nya kärleken, ville jag lämna. Någon måste tillslut vara stark nog att ta ett beslut. Två parter som surrar runt i osäkerhet är tortyr för båda.

Svar på tråden Inte kär i min man