Inte kär i min man

Antar att man borde vara glad för att tråden länge höll en god ton och var väldigt givande för människor som försökte förstå denna svåra relationsproblematik ur flera perspektiv. Det har gett mig mycket på många sätt att få lyssna på kvinnor som öppet berättar om sin svåra situation och under lång tid förkom väldigt lite av den bitterhet och fördömande som brukar kväva varenda tråd i ämnet. Jag vet av erfarenhet att det finns många, många fler nyanser och intressanta perspektiv än frågan om rätt eller fel, ond och god, fin och ful, svart eller vitt. Det är tragiskt att ni (några) bittra, bedragna och känslomässigt förlamade av självömkan känner en slags tvångstankar att flyta omkring här på forum i jakt på varje svag människa som öppnar sig och blottar sin mänskliga svaghet. Ni läser inte ens trådarna längre utan skjuter reflexmässigt och försöker lösa era egna historiska tillkortakommanden genom att ge er på människor ni inte ens känner, än mindre deras känslor eller relationer. Relationer och förutsättningar som så totalt kan skilja sig ifrån er egen resa. Det mest tragiska är att ni inte inser att ni inte hjälper någon, varken dem ni anser er nödda att moraliskt avrätta, övriga läsare eller er själva. Ni kväver bara samtalet, tystar människor som vill öppna sig och ger mer och mer näring åt mörkret som aldrig släpper taget i ert innersta. Nu är inte jag på sidan som bedrog men OM jag vore det hade dessa bittra vendettor snarare gett mig en bekräftelse på att det var rätt att vara otrogen. Jag skulle aldrig kunnat tro att människor som inte kan se bortom sin egen bitterhet någonsin har varit mottagliga och öppna för att faktiskt prata om problemen i relationen. Jag vet att den här tråden hjälpte många att inse hur mycket deras otrohet skadade, inte för att de blev moraliskt fördömda och hånade utan via ett öppet samtal, byggt på förståelse och försoning snarare än bitterhet och förenklade moralkakor. Det är med lite sorg jag ser hur ännu en riktigt bra tråd dödas av några bittra människor som inte orkat resa sig ur dyn och göra något vettigt av sina liv efter att de blivit bedragna. Tack för ordet alla gamla vänner här. Jag antar att denna tråd snart ko
mmer tystna igen eftersom samtalet dog.

Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

Nej, den behöver inte dö - det finns så många som behöver dela med sig av sina historier.
Jag hittade denna tråd igår och kände nån slags befrielse...att det som händer mig är helt mänskligt, det finns så många andra i samma sits.

Vi har haft många många problem under flera år jag och min man. Förra året höll det på att braka helt åt helvete men vi har pratat och pratat om och om igen och nu kan jag ibland känna att vi kanske kan hitta varann igen. 

Det jag har svårt att komma över är att JAG inte gjorde nåt TIDIGARE! Jag skulle ha bitit ifrån för länge sedan, sagt att vi ska ta en paus och GJORT det också! Men jag trodde inte på mig själv, antog att det var helt normalt det jag upplevde och att jag inte kunde hitta nån bättre man. Jag var så rädd att bli ensam. 

Förra året kom en annan man in i mitt liv, han var den som fick mig att inse att saker inte stod rätt till. Varför jag inte lämnade min man är en gåta, även om jag nu inser att jag inte skulle ha lämnat för att fortsätta mitt liv med den andre karln. Jag skulle ha gjort det för MIN EGEN SKULL!

Men som sagt, många samtal har jag och min man haft och kanske har vi en framtid tillsammans trots all, jag vet inte än. Han vet vad jag känner - att jag inte älskar hono
m som jag en gång gjorde pga vad vi varit med om.           

Nej, den behöver inte dö - det finns så många som behöver dela med sig av sina historier.
Jag hittade denna tråd igår och kände nån slags befrielse...att det som händer mig är helt mänskligt, det finns så många andra i samma sits.

Vi har haft många många problem under flera år jag och min man. Förra året höll det på att braka helt åt helvete men vi har pratat och pratat om och om igen och nu kan jag ibland känna att vi kanske kan hitta varann igen. 

Det jag har svårt att komma över är att JAG inte gjorde nåt TIDIGARE! Jag skulle ha bitit ifrån för länge sedan, sagt att vi ska ta en paus och GJORT det också! Men jag trodde inte på mig själv, antog att det var helt normalt det jag upplevde och att jag inte kunde hitta nån bättre man. Jag var så rädd att bli ensam. 

Förra året kom en annan man in i mitt liv, han var den som fick mig att inse att saker inte stod rätt till. Varför jag inte lämnade min man är en gåta, även om jag nu inser att jag inte skulle ha lämnat för att fortsätta mitt liv med den andre karln. Jag skulle ha gjort det för MIN EGEN SKULL!

Men som sagt, många samtal har jag och min man haft och kanske har vi en framtid tillsammans trots all, jag vet inte än. Han vet vad jag känner - att jag inte älskar hon
om som jag en gång gjorde pga vad vi varit med om.           

Tik Tak, vart i mitt inlägg står det att jag bedrog min man? 

Men frågan är vad som är lyhört och vad som är bittert , det ligger nog mer i betraktarens öga , att anse att allt som inte är rent medhåll per automatik oxå är bitterhet och hat käns extremt omoget och precis lika enkelsprigt som den bitterhet du så gärna gnäller över. En vuxen människa borde kunna tolerera andra synpunkter än sina egna , att få sina åsikter ifrågasatta (alla tänker inte lika) annars har man inte lämnat förskolestadiet än.

Som sagt om man vill ha en tråd där endast  medhåll får förekomma (det du så fint kallar för lågmält , lyhört och föstående) så får man helt enkelt göra så i en begränsad tråd som endast människor som är av samma åsikt har tillträde till. I en helt öppen tråd är ALLA (ja tom de som inte håller med om det som skrivs) får komma till tals så kommer det garanterat bli debatter , helt enkelt för att man har olika åsikter.

Då tackar jag för rådet och ger dig rådet att faktiskt läsa vad andra skriver.. både i TS och i de inlägg du argumenterar emot.
Jag har svarat flera gånger på precis det du tar upp nu (igen) men du verkar inte ha läst - eller begripit.

Samma råd kan alltså gälla dig; starta gärna egna trådar där du och likasinnade kan debattera och komma "överens" om hur dumma alla andra är.

men tack för att du lämnade här - och lycka till

Du får vara hur trött du vill , det bekommer mig inte det minsta , men som sagt ,bara för att du och jag har olika åsikter om vissa saker betyder inte det per automatik att varken du eller jag har mer rätt en den andra. Vi kanske anser oss ha rätt , men om det ÄR så eller ej är upp till var och en , vi har helt enkelt olika åsikter och uttrycker dem.

När man däremot börjar anse sig ha rätten att censurera andra människors åsikter , dvs förneka dem rätten att uttrycka vad just de tycker för att det inte överensstämmer med ens egna åsikter så är man ute på fel spår. Du får tycka vad du vill om mig och det jag skriver , det har du allt rätt till , men att ge dig själv rätten att besträmma vad som är ok eller inte ok för mig att skriva kan du bara glömma , jag kommer fortsätta ge uttryck för vad just jag tycker precis som du kommer skriva vad du tycker.   

Men nog sagt , vill ni har er tråd i fred alldeles för er själva , så varsågod , jag skriver inte här mer och ni kan återgå till rådande koncensusfestival. Men mitt tips är att om ni vill undvika sånna här diskutioner i framtiden så borde ni oxå lägga upp regler i trådstarten för exakt hur man får yttra sig i denna tråd. 

Väldigt bra skrivet! TACK
Jag blev också glad när jag hittade denna tråd för att ev kunna bolla och skriva av mig. Men som vanligt blir man påhoppad av bittra (eller vad felet nu är) människor....men mest synd är det ju om dem. Varför ni ens skriver i denna tråd är en gåta?? Ni sitter ju inte i denna sits vad jag har förstått det som? Jag läser också många trådar om det ena eller det andra och håller absolut inte med vad alla skriver eller tycker att alla gör rätt, men inte behöver jag hoppa på dessa människor som behöver skriva av sig heller! Låt folk få prata av sig med folk i samma sits. Jag fattar väl självklart oxå att otrohet är oförlåtligt och vidrigt?!!
Men strunt samma, det är som sagt mest synd om er som måste älta detta om och om igen....kan inte kännas så givande och positivt?

Tack och hej från mig / "det otrogna svinet"

Känner såå igen mig! Hade gärna bollat vidare i denna tråd, men som du ser så verkar det mest bli en massa tjaffs från folk som inte ens är i samma sits.
Jag vill inget hellre än att få tillbaka mina känslor till min man och att vi kan fortsätta som en fin familj, men känslor är svåra att styra och ställa över. Men jag kämpar så gott jag kan och tar en dag i taget....

Lägg av nu och styr iväg nån annanstans med din bitterhet. Det finns otroligt många trådar där du kan spy din galla över otrogna människor. Vad försöker du uppnå med att vara otrevlig och fördömande mot människor som du inte känner eller har något med att göra.

Du skulle troligen må bättre av att inte vara här alls, eller rikta din ilska och bitterhet åt nåt annat håll (exempelvis mot den du egentligen är arg och bitter på).

Om du inte har räknat ut det redan:
- Ditt liv kommer inte att bli ljusare och mer positivt för att du tar dig rätten att fördöma människor och agera moralisk åklagare.

Om jag levde ihop med en så otroligt jobbig person som du tycks vara, som vältrar dig i självömkan och bitterhet över dina egna misslyckanden.. ja då skulle jag ha förståelse för att man behöver få kontakt med nån som har lite empati, som är lyhörd och socialt kompetent.

Det finns ingen anledning att du gör ALLA strider till dina.
Denna tråd handlar inte alls om för eller emot otrohet - du kan diskutera det i säkert 100 andra trådar där dina fördömande åsikter i alla fall har med ämnet att göra.

Gör dig själv en tjänst och välj strider som du mår bra av.
Här framstår du bara som en patetisk, bitter förlorare som inte accepterat att du blev bortvald.

Mår du verkligen bra av det här?

Om jag levde ihop med en så otroligt jobbig person som du tycks vara, som vältrar dig i självömkan och bitterhet över dina egna misslyckanden.. ja då skulle jag ha förståelse för att man behöver få kontakt med nån som har lite empati, som är lyhörd och socialt kompetent.

Det finns ingen anledning att du gör ALLA strider till dina.
Denna tråd handlar inte alls om för eller emot otrohet - du kan diskutera det i säkert 100 andra trådar där dina fördömande åsikter i alla fall har med ämnet att göra.

Gör dig själv en tjänst och välj strider som du mår bra av.
Här framstår du bara som en patetisk, bitter förlorare som inte accepterat att du blev bortvald.

Mår du verkligen bra av det här?

Men nu är inte de som är bedragna inne och skriver i den här tråden så du empatiserar inte med dem. Du fördömer bara de som är otrogna, om och om och om och om igen, som en skiva som har hakat upp sig. 

Men nu är inte de som är bedragna inne och skriver i den här tråden så du empatiserar inte med dem. Du fördömer bara de som är otrogna, om och om och om och om igen, som en skiva som har hakat upp sig. 

Det är ingen här som ursäktar otrohet. Kan du hänvisa till något sånt uttalande?

Tråden handlar inte om att ursäkta otrohet utan hur man hittar en väg vidare - ur en situation som man varken försvarar eller söker ursäkter för.

Igen, för tionde gången eller så:
- Detta är ingen debatt för eller emot otrohet!

Du är på fel plats för den diskussionen!
- Du gör dig bara löjlig och framställer dig själv som otroligt bitter och patetisk.

Jag skulle hellre leva med en otrogen partner än någon så fylld av förakt och bitterhet.
Kan du inte skrika ut din ångest nån annanstans?

Åter: mår du verkligen bra av detta?

Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?